Svensk offentlighet tycks överrumplas varje gång svenska soldater stupar utomlands. Men den tragiska förlusten i Afghanistan i helgen till trots – beslut om att delta i internationella insatser kan inte vila på att kortsiktigt tillfredsställa en nationell politisk debatt och situation. Regeringen och oppositionen måste i stället försöka enas om att följa Kabulkonferensens intentioner – att de internationella styrkorna så småningom helt och hållet lämnar över ansvaret för säkerheten till afghanerna själva.
Men dit är det långt.
Det finns tre stora utmaningar i Afghanistan i dag och de går hand i hand. Den ena är säkerheten – eller bristen på densamma. Den andra är den svaga staten och dess brist på legitimitet. Och den tredje utmaningen är fattigdomen. Utan säkerhet, ingen legitim stat – utan legitim stat, ingen effektiv fattigdomsbekämpning. Och utan fattigdomsbekämpning, fortsatt stor rekryteringsgrund för extremister och därmed fortsatt svag stat.
Utvecklingen på alla tre fronter går trögt. Ljusningen är att USA:s president Barack Obama fokuserar mer på återuppbyggnad än hans företrädare gjorde och har pressat den afghanska regeringen att ta några tuffa beslut. Afghanistanpolitiken har dessbättre blivit mer komplex än att bara kräva Usama bin Ladins huvud på ett fat.
Det är i sammanhanget naivt att tro att Sveriges roll för helheten, med våra 500 personer på plats, är så stor att det skulle få någon världspolitiskt effekt om vi nu drog oss ur. Men i det lilla område den verkar i spelar svensk trupp roll och där kan konsekvenserna vara än större för de människor som inte vill låta sig styras av fanatiker. Att lämna Afghanistan nu är som att direkt uppmana extremister att fortsätta döda för att bli av med all utländsk trupp i landet.
Det finns två scenarier för den nära framtiden i Afghanistan. Det ena är att all utländsk trupp lämnar landet utan att de afghanska styrkorna är redo att ta över säkerhetsarbetet. De politiker i väst som har trupp i landet räddar ansiktet, kanske vinner några procentenheters väljarstöd. Men efter tre till fyra år riskerar Afghanistan att falla tillbaka i fullt inbördeskrig och dagens dyrköpta insatser görs därmed lönlösa.
Det andra scenariot, som kräver betydligt modigare politiker, är att den internationella styrkan håller ut i minst tio år till, ser behovet av långsiktighet, växlar successivt över från militära till civila insatser och angriper utmaningar som kan förändra Afghanistan från grunden: kvinnors rättigheter, minskad korruption, förutsättningar för ett livaktigt näringsliv och ett starkt utbildningsväsende.
Förhoppningsvis låter Barack Obama och de andra världsledarna långsiktigheten och civilbefolkningen öde styra framtiden för insatsen i Afghanistan. Oavsett vilket gör Sverige klokt i att inte göra något ensidigt och förhastat, utan hålla sig till den internationalistiska linje som under lång tid har präglat vår utrikespolitik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
