En vinnare. Och många förlorare. Så lyder sammanfattningen av söndagens tyska förbundsdagsval.
De tyska Kristdemokraternas valresultat påminner om fornstora dagar. Angela Merkel har vuxit till Tysklands obestridliga politiska ledare som också övertagit taktpinnen i EU.
Trots impopulära stödpaket på hemmaplan lyckas hon nu vinna en tredje mandatperiod. Det är förstås en politisk prestation. Hon har samtidigt haft en fot på bromsen och blockerat en fördjupning av integrationen i Europa. Angela Merkel har med andra ord uppvisat en imponerande pragmatism och machiavellisk fingerfärdighet.
I valrörelsen har hon inte lovat särskilt mycket. Förutom att det inte blir några äventyrliga experiment. Hennes förhållningssätt har uppenbarligen slagit an ett grundläggande ackord bland de tyska väljarna.
De andra partierna kan inte vara särskilt nöjda. Vänsterpartiet backade (men blir tredje största parti). De gröna tappade väljare. Piratpartiet kom inte in. Eurokritiska Alternativ för Tyskland hamnade precis under spärren.
Merkels koalitionspartner Liberalerna i FDP som i decennier suttit i tyska regeringar trillade ur förbundsdagen för första gången. Detta är en mindre revolution i tysk politik. Särskilt med tanke på rekordresultatet 2009 på 14,6 procent. FDP har under senare år bytt fot från socialliberalism till nyliberalism. I kombination med en svag ledning, allmän amatörism och oförmåga att leverera ledde allt detta till att partiet efter 64 år trillade ur förbundsdagen.
För Socialdemokraterna var gårdagens marginella återhämtning med ett par procent en klar missräkning. Förra gången fick partiet sitt sämsta resultat sedan 1949. I år det nästsämsta. Inte mycket att skryta med.
Skälen är mångfacetterade. Kanslerkandidaten Peer Steinbrück förmådde aldrig riktigt knyta an till väljarna. I går kom han själv inte ens in på ett direktmandat i personvalet utan på partilistan. Steinbrücks omvittnade arrogans har legat honom i fatet. Och det är ingen hemlighet att valkampanjen präglats av stora interna problem. Som vanligt i den tyska socialdemokratin har olika maktcentra bekämpat varandra. Framför allt har partiledaren Sigmar Gabriel och kanslerkandidaten Peer Steinbrück varit i luven på varandra. Inför öppen ridå. Inget bra recept för att vinna ett val.
Socialdemokraterna lider fortfarande av det kluvna arvet från”reformpolitiken” och Agenda 2010-programmet under Gerhard Schröder. Och att den tidigare partiledaren och finansministern Oskar Lafontaine lämnade partiet för att bli Die Linkes frontgestalt. Efter högergiren i början av 00-talet har SPD nu korrigerat sin politiska profil och bedrev i år en klassisk socialdemokratisk kampanj som riktade sig mot partiets kärnväljare. Men det gick inte över sig bra. Det heller.
Både FDP och SPD:s öde erbjuder viktiga lärdomar. Politiska lappkast bör vara noga övervägda. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende. Det kan gå snabbt att rasera det. Och det kan ta mycket, mycket lång tid återerövra ett förtroende.
Angela Merkel seger naggas emellertid i kanten av att Kristdemokraterna trots allt inte får egen majoritet i förbundsdagen. CDU kommer därför att behöva en koalitionspartner. Antingen blir det ovilliga och försvagade miljöpartister. Eller ännu sargade socialdemokrater. Allt medan Angela Merkel har en starkare position än någonsin tidigare. Hon är kort sagt en ”mutti” med mycket makt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
