I helgen kunde man i Dagens Nyheter läsa flera detaljer om hur en toppchef inom kriminalvården misstänks ha berikat sig i samband med upphandling av nya fängelsebyggen. Hela det gångna året har det duggat av sådana nyheter, som går stick i stäv med den svenska självbilden av att vi skulle vara det minst korrumperade landet i världen. Hur kommer det sig?
En gång i tiden låg bara en mycket liten del av statens och kommunernas verksamhet ute på entreprenad. Men under de senaste 30 åren har upphandlingar av alla sorters skattefinansierade tjänster formligen exploderat. Och ju fler upphandlingar, desto större frestelser för säljare att ”smörja” köparna.
Även om flera byggfirmor lägger in anbud, kan man misstänka att de stora bolagen ibland i hemlighet fördelat de statliga och kommunala upphandlingarna inbördes. Om den offentlige tjänstemannen gång på gång möter ”sin” byggentreprenör ökar riskerna för vänskapsband och mutor. Kan han berika sig på det offentliga, varför då inte jag?
De omskrivna avknoppningarna, där skolor, vårdcentraler och äldrevård slumpas bort till underpris är exempel på liknande korruptiva mekanismer. Den våldsamma ökningen av antalet affärer av olika slag har sällan följts av en skärpning av internkontrollen. Ibland har det offentliga rent av sparat in på just detta område.
Offentlighetsprincipen i svensk förvaltning har historiskt sett fungerat förebyggande och säkert förhindrat många snedsteg. Men offentliga handlingar är i dag mycket mer svåråtkomliga för medborgare och journalister – både på grund av datoriseringen och för att allt mer skattefinansierad verksamhet sker i företagsformer där offentlighetsprincipen inte gäller fullt ut. Uppdrag granskning i SVT finns kvar, men den ”vanliga” journalistiken får allt mindre resurser, blir allt mer passiviserad och lydig gentemot makten.
Ändå är det journalisterna, inte revisorerna, som oftast avslöjat offentlig korruption, inte minst tack vare ”whistle blowers”: enskilda som velat skvallra om oegentligheter och jävsituationer. Men man anar att det samtidigt finns många dolda skandaler, på grund av den nedärvda svenska ängsligheten.
Trots detta finns frågan om korruption inte alls med i den politiska debatten. De förnöjsamma moderater som talar vitt och brett om att ta ansvar för ekonomin – samtidigt som det ofta är de som rear ut offentlig egendom till sina partivänner i landets kommuner – har kanske inte intresse av att lyfta frågan.
Men Socialdemokraterna, då? De har allt att vinna på att ta strid mot korruptionen, för att hävda den samhällsmoral som partiet en gång byggde sin politiska position på. Men (S) finns inte med i frågan. Inte i den heller.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
