Snart har bara bankdirektörer råd att bo

Bostadsfrågan och stadspolitiken kommer bli det kommande decenniets stora stridsfrågor.

Under galenskapens epok – som det senaste kvartsseklet utgör – har bostadspolitiken avmoderniserats till en av Europas minst reglerade. Det har skett under märkbar tystnad. Men konsekvenserna märks av alla: Dyrare boende och stor bostadsbrist.

Före 1990 kunde man förklara olika missförhållanden med den statliga bostadspolitiken. I dag är orsaken en annan, nämligen att ”marknaden” inte klarar att lösa människors behov.

Ändå fortsätter borgerliga experter och politiker rulla ut förslag om ännu fler avregleringar. De lämlar fram som maoisterna under kulturrevolutionen: Mer, mer, mer – av det som aldrig fungerat.

I veckan visade SvD hur avregleringen av andrahandsmarknaden har fått hyrorna att stiga så att bara bankdirektörer har råd. I budgetpropositionen signalerar regeringen att de nu vill sopa rent från kvardröjande regler för rimlig hyressättning. Samtidigt fortsätter försöken att försvaga de allmännyttiga bostadsbolagen, senast genom att kommunerna börjat tömma dem på vinster. Tror de verkligen att fördubblade hyror gör det enklare för unga att hitta bostad?

Senaste numret av tidskriften Fronesis är 200 sidor undersökning av ”Hemmet och bostaden”. Subventioner för att bygga bostäder har ersatts av subventioner för att ändra livet inne i lägenheterna: RUT, ROT, läxhjälp och sänkt krogmoms. I en obehagligt rolig artikel beskriver sociologen Arlie Russel Hochschild hur marknaden på så vis ”trängt in i vår förståelse av jaget”.

Men mest intressanta är artiklarna om den sociala bostadspolitikens totala avveckling och hur den möjligen kan återskapas. Det är en enkel gissning att bostadsfrågan och stadspolitiken kommer bli det kommande decenniets stora stridsfrågor. Kanske inte i riksdagen, men på platser där människor lever.

Så sent som 1997 var bostad i Sverige ”en social rättighet”. I dag är det målet utraderat. Bostäder betraktas i stället som gurkor och t-tröjor; en marknadsfråga för utbud och efterfrågan. Men på global och europeisk nivå, i till exempel europeiska sociala stadgan, definieras fortfarande bostaden som en rättighet. Maria Bexelius och Hanna Pettersson ställer frågan om lagstadgad rätt med möjlighet att gå domstolsvägen är en möjlig väg bort från dagens politiska flykt från ansvar.

I ett avslutande, brännande viktigt, samtal diskuteras möjliga framtidsvägar ut ur ruinerna. Ska Sverige ansluta sig till de länder som använder olika smarta modeller för social housing, eller ifrågasätta EU:s konkurrensregler för att kunna återuppfinna allmännyttans roll i en generell politik? Det duger inte längre att bara säga nej till fortsatta avregleringar. Det som tidigare fungerade är redan sönderskjutet. Därför behövs en ny bostadspolitisk riktning att säga ja till.