I dag presenterade LO en färsk undersökning med den talande titeln ”Synen på löner och löneskillnader”. LO har tillsammans med SCB frågat runt 4 500 anställda i Sverige vad de anser om löneskillnader och ”rimliga” löner.
LO har gjort liknande mätningar flera gånger tidigare de senaste tjugo åren, och mycket av resultaten står sig år från år. Det är – och har varit så under lång tid – en tydlig majoritet av svenska löntagare som tycker att löneskillnaderna i Sverige är för stora. Det gäller både mellan olika yrkesgrupper och mellan män och kvinnor.
Det är förstås intressant. Men mer anmärkningsvärt – och oroande – är det som tas upp i rapportens sista kapitel: stödet för den solidariska lönepolitiken.
Sedan 1988 har LO frågat Sveriges anställda om de tycker att välbeställda grupper ”bör stödja låginkomsttagarna, även om det innebär att deras egna krav på löneökningar får stå tillbaka”. Andelen som svarar ”ja” på den frågan har sjunkit sedan 1993.
Skillnaderna inom LO-familjen jämfört med svaren 2006 är särskilt slående. Andelen som anser att välbetalda ska stödja låginkomsttagare har minskat radikalt inom många LO-förbund. Allra mest inom IF Metall, från 73 procent ned till 56 procent. Stora minskningar har också skett inom Handels, Kommunal, Målarna, Transport och SEKO.
Det hela bådar – kanske – illa inför höstens avtalsförhandlingar. Om de fackförbund vars medlemmar har relativt höga löner inte är villiga att avstå löneutrymme för att höja lägstalönerna inom LO-familjen (som ofta återfinns inom kvinnodominerade förbund som Kommunal och Handels) så undermineras förstås LO:s samordnade lönepolitik. Klyftan mellan hög- och lågavlönade förbund inom LO riskerar att växa än mer.
Dagens löneskillnader beror förstås på en rad andra saker än LO:s lönepolitik. Klyftorna har ökat länge – också under S-märkta regeringar – men har accelererat de senaste fyra åren. Men just därför är LO:s agerande så viktigt. När politiken bidrar till ökade klyftor är det upp till fackföreningsrörelsen att kämpa emot.
Det är svårt. För när klyftorna ökar och samhället blir otryggare är det på sätt och vis logiskt att var och en tänker mer på sig själv. Ojämlikhetens politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
