I morse var jag på Timbros seminarium ”Integrationens utmaningar”, en diskussion utifrån rapporten med samma namn. Författare till rapportens olika kapitel är Heidi Avellan, Thomas Gür, Sakine Madon, Frida Johansson Metso och Paulina Neuding. Trist nog var Avellan och Madon inte med på seminariet, men de tre andra illustrerade väl den borgerliga idédebatten på området.

Utan att ha läst rapporten – än, räkna med att jag gör det efter att ha hört sessionen i morse – kan jag säga att tre huvudspår dominerade och de drar åt helt olika håll. Det ska bli intressant att se vilket spår som får mest utrymme i högern framöver.

Det första spåret drevs av Frida Johansson Metso, som hos Timbro gav den klassiska liberalismen ett efterlängtat ansikte, och handlar om flykting- och asylrätten och att integrationsdebatten måste börja i flyktingarnas perspektiv. Hon menar att flyktingmottagandet i Sverige är för långt och hårt och är kärnan till allt ”ont” i det som kallas ”integrationsprocessen”. Vi misshandlar människor (mentalt) och kräver sen att de ska vara redo att ta ett arbete på superkort tid. Sverige måste i stället börja prata om vilka som kommer hit och vilka situationer de har lämnat och varför många inte är beredda att till vilket pris som helst ”integreras” i den mening som vi tänker oss.

Johansson Metso serverade verkligen friska liberala tankar om asylrätten, sa att den är lika grundläggande som rätten till liv och att vi inte kan villkora den eller rycka bort den för människor som kommer hit och ändå vill vara exempelvis hårt praktiserande muslimer. Det handlar om en rättighet, inte om att vara tacksam för att man får komma hit och därför kan Sverige inte ställa andra krav på de som kommer hit än på de som redan bor här – att man ska vara på ett visst sätt för att accepteras. Ska vi då stänga gränserna för de som inte vill ”anpassa” sig?, frågade Johansson Metso.

I kontrast till denna hållning stod Thomas Gür och Paulina Neuding, som serverade plattityder som: ”som flykting är man gäst här” (Neuding), ”varje majoritetssamhälle har rätt att ställa krav på nykomlingar (Gür), ”vi måste prata om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken” (Neuding), ”tough luck, det är det här majoritetssamhället och de här koderna som finns, man ska följa dem om man vill bli tagen på allvar” (Gür), ”jag är reaktionär” (Gür), ”diskrimineringen är inte så utbredd som debatten ger sken av” (Neuding). So much för högerns snack om individens rättigheter kontra kollektivet.

Gür och Neuding representerade väl de två andra tankeströmningarna inom högern:
1) integration är att försörja sig och ha ett arbete och problemen är därför Las, för höga ingångslöner och andra ”undanträngningseffekter” på arbetsmarknaden samt att vi har för generöst mottagande och välfärdssystem som gör att människor inte vill försörja sig genom arbete;
2) integration handlar om anpassning och laglydnad och vi måste prata om varför invandrare har högre brottsbenägenhet och hur detta är kopplat till deras kultur.

Det var en spretig diskussion med andra ord. Asyl- och flyktingpolitik blandat med arbetsmarknadspolitik, introduktion för nyanlända, normer och värderingar samt välfärdssystemen. Ändå intressant i all sin belysning av högerns idéer på dessa områden. Trist nog landar även Frida Johansson Metso slutligen i den lika enkla som tröttsamma föreställningen att integration handlar om att försörja sig och att man ”inte ligger staten till last”. Ingen verkar ha bemödat sig om att ta reda på vad integrationspolitiken egentligen var menad att handla om: att samhället och dess institutioner skulle integreras med sina invånares behov, oavsett hur dessa ser ut. Johansson Metso har hittat en kärna till detta i sina resonemang om problemen med flyktingmottagandet och vår syn på asylrätten – men skulle behöva en knuff i rätt riktning för att landa i att integration är en pågående samhällelig process och inte en individuell prestation.

Vilken av dessa tre tankeströmmar kommer då dominera högerns interna debatt framöver? Jag tror att Frida Johansson Metso och socialliberalismen samt kosmopolitismen hon representerade på dagens seminarium inte kommer att få fäste i den borgerliga debatten.

Jag tror att några tokstollar längst ut på högerkanten kommer att fortsätta driva linjen ”vi måste prata om invandrares brott”, men utan att få gehör hos den breda högern. Precis som Magnus Åsblad skriver i sitt förträffliga reportage ”Myten om misslyckandet” i dag, så har galenskaper som burkaförbud och liknande inte riktigt fått fäste (Ali Esbati skriver också intressant om detta, om än med större förvissning just om att galenskaperna faktiskt har fått fäste).

Jag tror slutligen att Svenskt Näringsliv och den nyliberala högern kommer att fortsätta driva att alla lösningars moder är att försvaga arbetsrätten och välfärdsstaten och att det är detta som kommer att fortsätta dominera. Det ser vi redan prov på i och med att integrationsministern har flyttats till Arbetsmarknadsdepartementet och att ”arbetslinjen” är grunden för hela den borgerliga politiken. Det ser vi redan i och med att den nya socialförsäkringsministern säger att reformen som kastar ut människor ur välfärdssystemen ”ligger fast”. Det ser vi redan i och med att regeringen är så upptagen med att höja Sveriges ekonomi till skyarna trots att arbetslösheten är så hög – vilket bäddar för mörkblå reformer ”för att få folk i arbete”. Det vill säga realisera Svenskt Näringslivs alla våta drömmar.