Ett år med andrum
Ett år efter migrationsuppgörelsen är en titt i backspegeln inte en vacker syn. Ändå fortsätter vansinnigheterna.
Ett år efter migrationsuppgörelsen är en titt i backspegeln inte en vacker syn. Ändå fortsätter vansinnigheterna.
Hur, vad och var vi bygger är ideologiska ställningstaganden om hur samhället ska organiseras.
Att hävda att Tysklands förbundskansler är ensam i ett hav av anti-liberala strömningar är lyckligtvis en överdrift.
Kalla poliskrisen vid dess rätta namn. Nu behövs tid, resurser och fler kollegor.
Medan vänstern jagat marginalväljare har högern sprängt den politiska spelplanen i bitar.
Ingen tror att Marine Le Pen vinner valet nästa år. Men man ska inte underskatta politikerföraktet i Frankrike.
Erdogan upphäver bit för bit demokratin i Turkiet. Europas ledare är tysta.
SD-skandalerna har fått borgerliga partier att stänga dörren till samarbete. Men partiets mål är större än så.
Det är hög tid att myndigheterna visar att de tar hotet från organisationer som Nordiska motståndsrörelsen på allvar.
Mediernas roll i att lyfta Trump mot segern lär analyseras under lång tid framöver. Men redan nu finns lärdomar att dra här hemma i Sverige.
Vem som ska bestämma och styra över välfärdens resurser är vår tids stora ideologiska konflikt.
Även om inte ett enda av Trumps repressiva förslag blir verklighet kommer de populistiska stämningar han piskar upp ändå göra en ohygglig skada.
I stället för att ösa glåpord om Trump borde politiska och mediala företrädare, som misslyckats med att förutse både Brexit och USA-valet, börja bedriva självkritik.
I stället för ett krossat glastak vaknar vi till en seger för en kandidat som är det närmaste fascism man kan komma.
Att champagnekorkarna flyger över vinstrekord samtidigt som välfärden blöder är inte bara moraliskt förkastligt. Det är direkt korkat.