När strategin tar över politiken
Socialdemokraterna är för Schlingmann-smarta för sitt eget bästa.
Socialdemokraterna är för Schlingmann-smarta för sitt eget bästa.
Socialdemokraterna är alltid snabba på att påpeka bristerna i välfärden, men har hittills inte velat stoppa de skattesänkningar som har stor del i problemen.
Euron, liksom guldmyntfoten, visar att en så tajt relation som bunden växelkurs kräver hängivenhet från minst två parter.
Hur kommer det sig att ingen lyfter frågan om varför landet har ett utgiftstak, men inget skattegolv?
De svenska väljarna är, tvärtemot vad statsministern skrev för tjugo år sedan, inte särskilt sovande. De är ovanligt ideologiska.
När badrummet var färdigrenoverat, barnflickan fixad och bartendern beställd, var det dags för nästa steg: Att lära sig att äta.
Demokratiminister Birgitta Ohlsson säger att övervakningen har gått för långt. Vad betyder det?
Drastiskt minskat stöd till resursskolor. Och subventionerad läxhjälp. Borgerlig politik gör just nu allt för att öka ojämlikheten bland Sveriges barn.
Den som förespråkar en annan linje än batongens etiketteras som naiv drömmare med en analys liknande raderna i Pete Tosh-låten ”Legalize it”.
Det är inte rimligt att Norrland fungerar som statens och världens koloni.
Vi når inte våra klimatmål, vi tar inget internationellt ansvar för fattiga länder och vi har absolut inga krav på USA.
Bara en medborgarkommission kan bryta misstron.
Varför tar Fredrik Reinfeldt inte i stället chansen att just i dag sätta spår i internationell politik?
SPD får hoppas på att vinna tillbaka så många väljare som möjligt – utan att behöva regera med Angela Merkel en gång till.
Det råder ingen tvekan om att Sverige längtar efter klassdebatt i en tid när de flesta partier tävlar i triangulering.