Övriga allianspartier satt och sov när de gav Moderaterna makt över mediepolitiken. Kulturministern har fortsatt det gamla högerkorståget mot public service, men det som tidigare var slängig retorik är i dag deklarationer om bantade budgetar.
Går det att kombinera demokrati med massarbetslöshet och sämre välfärd? Nej, var det rungande svaret efter världskriget år 1945. Nu lever vi i en annan tid. I nästan alla länder i Europa skär man i budgetar, arbetslösheten stiger, fattigdomen blir allt mer outhärdlig.
I Socialdemokraterna ska alla med, men alla kan inte leda. Partiorganisationen och dess satelliter kräver en man, gärna en vit, bärandes glasögon. Detta i ett parti som enligt egen utsago vägrar acceptera könsmaktsordningen.
I vinter har Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy i uppmärksammade tal förklarat att mångkulturell politik är ett avslutade kapitel. Men att sopa ut begreppen mångkulturalism och mångkultur är ett ödesdigert misstag.
Företag som i Boultbee-stil söker snabba cash och sedan schappar blir allt vanligare i Sverige. Det är en pågående brutalisering som ökar i takt med att klyftorna växer. Sverige behöver färre profitörer, men desto fler innovatörer som skapar något bestående.
I S-kriskommissionens rapport finns en del tänkvärt, en del som oroar, få spetsiga politiska förslag, och en organisatorisk att göra-lista. Vad som återstår? En ny partiledare som kan, vill och orkar ta kommandot och verkligen göra något åt saken.
Bostadskrisen i Stockholm är alarmerande. Hyresrätterna är få. Bostadsrätterna är svindyra. Sverige byggdes en gång i tiden ur slum och bostadslöshet tack vare en jättesatsning på hyresrätter. Reinfeldt sänker skatterna. För övrigt inga politiska handlingar att vänta.
Den varma vågen från Tahrirtorget kommer som en obehaglig överraskning för de politiska och ekonomiska eliterna i västvärlden. Dessa som på senare år allt mer talat om att det är bra med ”starka män” och auktoritära regimer för att generera vinster och tillväxt.
Hosni Mubaraks direktsända tal till nationen i går kväll kommer att gå till historien som ett av de främsta bevisen på en man vars framtid runnit ifrån honom. I dag kommer den egyptiska befolkningen att på nytt trotsa de hårresande provokationer som ledargarnityret spottar på dem.
500 miljarder. Så mycket spenderar kommuner, landsting och staten på varor, tjänster och entreprenader varje år. Men oppositionen blandar slummer med otydlighet. Har marknadens överhöghet skapat en rädsla för att använda offentliga upphandlingar i syfte att uppnå sociala mål?
Det skulle inte förvåna om det gamla hatet mot tyskarna från krigsåren dyker upp igen på gatorna i Aten idag. Den tysk-franska ”pakten för konkurrenskraft” som Merkel och Sarkozy nyligen presenterat innebär nämligen nya umbäranden för de små euroländerna i söder.
Finansminister Anders Borg menar att lägstalönerna för de som städar hotell, står i detaljhandeln och producerar omsorgen i offentlig sektor är skadligt hög. Som om den höga arbetslösheten var deras ansvar, inte regeringens.
Medan Egyptens befolkning riskerar livet för friheten väljer EU:s och USA:s premiärministrar och presidenter att tiga. Det är ofattbart svekfullt. Västvärldens fega reaktioner på egyptiernas mod borde säga oss något mycket viktigt om demokratins sorgliga tillstånd.
Det Centerparti som till helgen samlas till kommundagar i Linköping är ett parti som brottas med fundamentala identitetsproblem. Det gamla bondepartiet har blivit nyliberaler, samtidigt som hela denna tankevärld i dag ligger i spillror framför oss.
Socialdemokraternas jakt på en ny partiledare synliggör ett allvarligt problem. Arbetarrörelsen har fostrat generationer av lysande politiker, men befinner sig nu i en djup ledarkris. Varför kan inte S frambringa kandidater med Gustav Fridolins glöd?
