Fredrik Reinfeldt, i din regeringsförklaring sa du massa saker som låter bra. Men ser man på hur Sverige faktiskt har utvecklats under dina fyra år vid makten, träder en helt annan verklighet fram. Varför vill du inte prata om de problem som din politik har skapat?
Det är alliansen som regerar Sverige. Även om den är i minoritet är det på den som ansvaret vilar att få majoritet för sina förslag – inte på Sahlin. Fredrik Reinfeldt är den svenske politiker som mest talat om sitt ledarskap. Nu är det upp till bevis.
Gårdagens val i Bosnien kan ha varit sista chansen att rädda landet från etniskt segregerad lågkonjunktur. Men i stället för den djupa sociala och ekonomiska kris som landet befinner sig i, har kandidaterna fokuserat på att piska upp etnonationalistiska stämningar.
Vänsterpartiet fick med sina 5,7 procent färre riksdagsledamöter än Sverigedemokraterna Nu måste partiledningen vända på alla stenar för att utreda valförlusten. Det finns långt fler presumtiva (V)-väljare än dagens siffror visar.
Besparingshetsen i Europa har nått samma orimliga proportioner som arbetslösheten. EU-kommissionen väljer i det läget att införa sanktioner för länder med för stora underskott, samtidigt som massdemonstrationer tågar utanför. Marknaden är långt ifrån nöjd – besparingarna fungerar nämligen inte.
Tvivlet växer över om två stater är en realistisk lösning av Palestinakonflikten. Bryter förhandlingarna mellan Israel och Palestina samman kan det markera en avgörande vändpunkt. Enstatslösningen rycker närmare – men är en lösning ingen vill ha.
Den förhärskande synen på kultur som något statiskt, som går att inringa och definiera, präglar både högern och vänstern i Sverige. Det är därför de etablerade partierna inte klarar att föra en vettig debatt mot SD – premisserna är de sistnämndas, planhalvan deras.
Europa och världen ser annorlunda ut jämfört med 1994, när Tony Blair steg in på scenen. Utmaningarna och lösningarna från 90-talet är inte längre giltiga och valet av Ed Miliband till partiledare markerar slutet för New Labour. Arbetarrörelsens väg framåt måste styras av både hjärna och hjärta.
Socialdemokratins goda idéer har fastnat i en kropp som blir allt tröttare. Det är hög tid att sluta titta avundsjukt på Moderaternas kortsiktiga framgångar och i stället studera varför omdaningen av Högern fungerade.
Några åtslängda köttben kommer inte få Miljöpartiet att sälla sig till alliansen. Politik är inte bara att bestämma, utan att sätta igång tankeprocesser. Fredrik Reinfeldt har inte vågat tänka nytt i någon av de frågor som Miljöpartiet prioriterar.
Att tiga ihjäl Sverigedemokraterna går inte. Att anpassa sig till deras agenda kommer bara förstärka de främlingsfientliga vindarna. Med (SD) i riksdagen är det viktigare än någonsin att de etablerade demokratiska partierna står upp för allas lika värde.
Hur kommer årets valrörelse gå till historien – som en om opinionsmätningar i stället för journalistik eller en om skatter och privat ekonomi? En gissning är att den skrivs in som den om Mona Sahlin.
Svenska folket har valt ett fortsatt borgerligt styre. Det stämmer som Fredrik Reinfeldt sa på valnatten att det har hänt något i svensk politik. (M) ses inte längre som de få och rikas parti. Men det har inte bara hänt något i politiken, utan i hela samhället. Egenintresset har tagit över allmänintresset.
Det räcker att summera de fyra år som gått. En rödgrön regering hade aldrig chockhöjt a-kasseavgifterna, finansierat stora skattesänkningar för höginkomsttagare med försämringar för sjuka och arbetslösa, infört stupstock i sjukförsäkringen, privatiserat apoteken och stått handfallna inför massarbetslösheten.
Valrörelsen har visat upp Sverige som en ö av förljugenhet om de problem vi står inför globalt och nationellt. Den handlar om hur många godispåsar som partierna kan dela ut på det ”reformutrymme” som Anders Borg har anvisat. Hur klok är denna orgie i plånboksfrågor?
