Blockpolitiken fördummar, hör man allt oftare i debatten. Samtidigt motverkar mediernas absurda fokusering på enighet medborgarnas förståelse av politiken. Så länge Sverige har ett flerpartisystem är det utmärkt att det finns olika meningar – och att de syns.
Att enbart fördöma Israels mörkläggning efter Mavi Marmara räcker inte om Israel inte accepterar en internationell utredning. Politiska beslutsfattare måste bruka medel såsom suspenderat handelsavtal. Men även vanliga medborgare måste överväga att ändra mönster.
Måndagen den 31 maj 2010 kommer att gå till historien som den dag då ingen längre kan blunda för den våldsälskande stat som Israel har blivit. EU, såväl som FN och Obama-administrationen måste kräva att blockaden mot Gaza hävs och att samtliga skyldiga ställs till svars inför internationella domstolar. Men risken för ännu mer och blodigt vansinne är överhängande.
Efter uppmärksammade vansinnesdåd låter det alltid likadant: psykiatrin har ”misslyckats”, situationen är förfärlig. Därefter händer – ingenting. Detta trots att psykisk ohälsa i dag är en folksjukdom som drabbar hundratusentals människor och kostar samhället enorma summor i sjukskrivningar och arbetsfrånvaro.
Den som läser Arbetsförmedlingens pressmeddelanden kan lätt tro att myndigheten fått något slags propagandauppdrag från arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Framtiden målas i ljusa färger – snart vänder det! Fakta är att Sverige har en arbetslöshet på nästan tio procent.
Anders Borg har länge talat i mörka toner om den "vargflock" han menar härjar på börserna. Det rör sig snarare om en fårskock, som irrationellt och dumdristigt springer åt samma håll och som den ena dagen kräver reformer, för att nästa dag bräka att reformerna sänker konjunkturen.
Folkpartiet har mutat in ett område i svensk politik som de andra partierna har övergett: hårdare tag. Det tidigare socialliberala partiet har en enda röd tråd i sin politik: staten ska vara stark, repressiv och kontrollerande.
Kalibers serie om vanvården på statliga ungdomshem är angelägen. Att systematiska övergrepp på medborgare har förekommit historiskt betyder inte att vi har lärt oss något. Den granskande journalistikens viktigaste uppgift är att sätta detta under lupp.
Fredrik Reinfeldt sa om Centern tidigare i år att ”det är lite oklart var de befinner sig” och ”till slut vet ingen var de är någonstans”. Det tyder på att Reinfeldt tror att C faller ur riksdagen och därför vill vinna de rösterna till eget parti.
De finansiella sammanbrotten i EU visar hur långt – läs kort – Europa kommit i sitt unionsprojekt. Islänningar beskrivs som offer för giriga riskkapitalister, få uppmärksammar att Storbritannien lider underskott på gränsen till bankrutt, medan den grekiska tragedin tycks nedbäddad i det helleniska DNA:at.
Svante Weyler menar att Miljöpartiet bör bestämma vilka de ska stödja först efter valet. Det är onekligen intressant att MP:s allians med S och V ställs i fokus. En bekräftelse på att de rödgröna har en medial uppförsbacke. Varför föreslår inte Weyler att C eller FP gör samma sak eller att KD kastar fram tanken på ett samarbete vänsterut?
Tillskyndare av Vårdval Stockholm menar att sjukvården blivit mer "tillgänglig", men kan inte berätta hur patienter väljer en vårdcentral som inte finns. Talet om "mer vård för pengarna" vilar också på lösan sand. En genomgång av 317 internationella studier kan inte visa att den kommersiellt drivna vården är mer kostnadseffektiv än den offentliga.
McDonalds blåser sin personal på lön och fuskar med tidlistor. För den unga anställda på matkedjan är arbetsmarknaden inget skämt. Med en sällsynt känsla för tajming lanserade Cuf häromdagen sin kampanj med slagorden "Fuck facket 4-ever" och "Arbetsmarknaden är ett jävla skämt".
Att lagen omfattar alla är en självklar demokratisk princip. Men fungerar den? Knappast. Personer mitt i den politiska makten klarar sig ofta undan. Men det verkar som att det ändras. Och motståndet mot att ställa skurkar till svars kommer inifrån. Politikens gamla invanda sätt att fungera ifrågasätts.
Miljöpartiet skiljer ut sig på många sätt i den svenska riksdagspolitiken. Dels är det yngst. Dels är det radikalt på ett genomgripande och systemkritiskt sätt, som inget annat parti vågar vara. MP är inte rädda för väljarna, de utmanar dem att hänga med in i framtiden.
