Under tre decennier har fackföreningsrörelsen i USA krympt. Den fackliga anslutningsgraden har fallit. På den kooperativa restaurangen Colors på Lafayette i New York illustreras ett annat försök att bygga solidariteten nedifrån på ett fält där facket inte finns.
Barack Obamas 30 minuters TV-tal som han köpt på bästa sändningstid i de stora amerikanska TV-kanalerna kretsade kring ett antal familjer pressade ekonomiska situation just nu. Men trots den finansiella krisen fanns också en tydlig markering för en långsiktigt klimatpolitik.
Vi har i Sverige en tröttkörd hälsopolitisk debatt som egentligen inte handlar om hälsa, utan om vem som ska äga, driva och eventuellt tjäna pengar på att bota, lindra och trösta. Debatten är ideologisk, med en falang som menar att det är ovärdigt att profitera på människors sjukdom, och en falang som menar att vård och omsorg kan man visst tjäna pengar på, och att det gör att kvalitén ökar.
Mona Sahlin och Thomas Östros har tackat ja till de ännu så länge teoretiska räddningspaket för bankerna, som Anders Borg lade fram i förra veckan. Det är bra. Men var finns de mer långsiktiga s-förslagen till att förebygga nya kriser?
Alla blickar är riktade på börskurser och växande krispaket. Under tiden händer annat i skuggan. Förra veckan röstade Europaparlamentet ja till de förändringar i utstationeringsdirektivet facken önskat. Kanske finns det samband mellan finanskollapsen och vilken knapp politikerna valde i Strasbourg.
Det verkar trots allt just nu finnas ett frö till något som kan bli spännande hos de borgerliga partierna. Mötet i Varberg var i och för sig en enda gäspning om mer incitament för att få ett i högerns ögon arbetsovilligt folk att söka de jobb som nu försvinner. Däremot var den artikel som partisekreterarna publicerade i SVD delvis intressant.
I en månad har politiker, media och allmänhet andäktigt följt världens börser. Ska det senaste krispaketet få godkänt? Eller ska politiken få tummen ned? Det är besynnerligt att börsen, som är en del av och medansvarig i den finansiella katastrofen, på något sätt ändå tillmätts en roll som opartisk bedömare.
För ett par månader sedan skröt näringsminister Maud Olofsson om att 80% av befolkningen i Sverige var i arbete. Igår presenterade LO en ny konjunkturprognos i vilken man spår att arbetslösheten valåret 2010 kommer nå alarmerande 7,9%.
Finansminister Anders Borg försöker se förtroendeingivande ut. Det är hans jobb. Mitt i en finansiell kris gäller att inte darra på manschetten. Den retoriska figur Borg använder är talande. "Trafikregler" krävs på de finansiella marknaderna
Vi har inte råd med EUs klimatmål, med tanke på finanskrisen. Det tyckte sju EU-länder vid toppmötet i veckan som veckan som gick. Det är kortsiktigt tänkt och inte särskilt smart. För finanskrisen och klimatkrisen liknar varandra, och kräver politiska lösningar som är sammanflätade med varandra.
Regeringen har länge drömt om punkten då allt vänder. Den då medborgarnas sympatier återvänder. Det finns en risk att de två senaste veckorna är en sådan. Men det är i sådant fall inte regeringens förtjänst.
Det känns som rena 1800-talet att ställa frågan om kvinnor inte har något värde alls. Men när amerikanska presidentkampanjen pågår för fullt är det helt tyst om kvinnors rättigheter.
"Den här krisen gör med den finansdrivna kapitalismen vad 1989 gjorde med Sovjetkommunismen" skrev i veckan Andrew Simm från tankesmedjan New Economics Foundation.
Den brittiske premiärministern Gordon Brown tycks ha rest sig på nio. Nyss var han uträknad. Starka krafter inom Labour ville prompt avsätta honom. Utrikesminister David Miliband sågs som ett framtidskort
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att Paul Krugman får Nobelpriset i ekonomi samma dag, som det ser ut som om politikerna åtminstone börjat få något slags grepp på finanskrisen.
