"Han verkar vara i god form, taggad och full av adrenalin". Nej, det handlar inte om en höjdhoppares dagsform, utan det var vad ekots Inger Arenander i går kunde rapportera från statsminister Fredrik Reinfeldts Kinabesök. Arenander kan i och för sig ha rätt i sin iakttagelse. Men frågan är väl också i vilken form den svenska politiska journalistiken är just nu.
Likt Egyptens gräshoppar kommer de i svärmar, advokaterna och lobbyisterna som invaderar politiken. Vi ser det i USA, där kongressens beslut allt mera sällan handlar om att göra nationen bättre att leva i för de många. Bakom en växande andel beslut döljs snöda företagsintressen.
När EU kommissionens ordförande Jose Manuel Barosso är på statsbesök i Turkiet i dagarna finns det en avgörande fråga. EU:s ställningstagande till turkiska Författningsdomstolens beslut att förbjuda regerande AK-partiet och tvinga statsministern och presidenten bort från politiken kan vara avgörande för demokratiutvecklingen i landet.
"Ren jävla tortyr," säger ett ögonvittne. Sedan kom den svenska befälhavaren överens med den franska att inte anmäla utan tiga. Medhjälp till brott, helt enkelt. Under några dagar kröp det fram underliga uppgifter om hur det svenska försvaret reagerat - eller rättare sagt inte gjort något alls förrän sommaren 2007.
I dag för fem år sedan fälldes Saddam Hussein-statyn utanför Palestine Hotel i Bagdad, efter att ha draperats i en amerikansk flagga. I Sverige skrev liberaler att vi som var mot kriget huggit i sten. Segern var enkel och tyrannen på flykt. Nu återstod bara att gräva fram kärnvapenfabrikerna.
Statsminister Fredrik Reinfeldt är konflikträdd. Inför sin Kina-resa sa han i söndags att han ska "avvakta något" med om han ska ta upp och diskutera med den kinesiska ledningen ett antal kända personer, som fängslats för sina åsikters skull.Hans vankelmod är närmast parodiskt. Men ingen bör vara förvånad.
Sverige är i dag ett delat land. I de stora städerna är de borgerliga partierna starka, i övriga landet är socialdemokraterna mycket starka.I storstäderna är spännvidden mellan rik och fattig som störst. Men i Stockholm där behovet av en trovärdig progressiv samhällsvision är som mest akut är den även som mest frånvarande.
Martin Luther King har förvandlats till en amerikansk ikon. Hans porträtt hänger i skolkorridorer och klassrum. Lågstadiebarn sjunger sånger om honom. Han är en av "the good guys" och därmed snyggt avpolitiserad. Alltid närvarande, men påfallande tom. Glömskemaskinen har varit framgångsrik.
1945 låg Europa i ruiner. Det var "år noll" på vår kontinent. Konturerna av järnridån var redan tydliga. Skulle fler länder hamna bakom Sovjetunionens intressesfär? Europa var i praktiken delat. USAs utrikesminister George Marshall gav namn åt Marshallplanen. I dag har det gått sex decennier.
När Henry Paulson i måndags höll sitt stora tal om hur han vill lösa finanskrisen fanns inga hammarslag mot hans tidigare arbetsgivare. Det mesta skulle lösa sig av sig självt, med den där berömda "osynliga handen", menade han. Och de förändringar som föreslås ska inte genomföras förrän dagens kris är över.
John Kenneth Galbraith sa att "Om du någonsin hör en politiker säga 'jag tänker strikt följa mina principer' då ska du springa och gömma dig." Och det är väl egentligen här problemet ligger: inte i att utförsäljningarna är uttryck för ideologi, utan i att de är uttryck för en ideologisk låsning.
Våldtäkt är ett billigt vapen. Mycket billigare än bomber eller kulor. På samma sätt som våldtäkt sällan begås i syfte att tillfredställa sexuell lust, utan i syfte att förstöra en annan människas själ, är systematiska våldtäkter oftast inte en bieffekt av krig, utan en militär strategi. I Kongo pågår ett fullskaligt krig mot kvinnan som internationell media talar tyst om.
Kanske befinner vi oss vid slutet av en epok. Marknadsliberalism och avregleringar, särskilt av den finansiella sektorn, har varit den etablerade dogmen under flera decennier. Men den amerikanska bolånekrisen har gjort att klassiska argument från vänster nu är allmängods i debatten. Visserligen sker omvändelsen under galgen och vid bankruttens rand. Men sent ska syndaren vakna!
En stor grupp, motsvarande 2-3 procent av arbetskraften befinner sig idag i långvarig eller upprepad arbetslöshet. Trots det har regeringen rustat ner de aktiva programmen riktade till dessa grupper visar en ny rapport av Bo Jangenäs och Levi Svenningsson. Arbetsförmedlingen ägnar sig idag istället främst åt att förmedla jobb till människor som i huvudsak kan klara sitt arbetssökande själva.
Glöm inte att det var den amerikanska riksbankens räntesänkningar under börskrisen i början av 2000-talet, som bäddade för dagens bolånekris, genom att göra det väldigt billigt att låna. Så vilken ny bubbla ska finansmarknaderna blåsa upp nästa gång? Utsikterna att det ska bli en "nästa gång", minskar ju inte precis av att ingen ansvarig tycks straffas.
