"Jag vill ha en man som Putin, en man som Putin som inte skulle skada mig, en man som inte skulle rymma sin väg", sjöng en rysk tjejgrupp för ett par år sedan. Lynn Attwood har beskrivit den postsovjetiska utvecklingen som en aggressiv remaskulinisering av samhället. Putinismen, denna märkliga hybrid som kombinerar tsarernas rysk-ortodoxa kyrka, kommunisternas KGB och Jeltsins marknadsekonomi ser ut att bestå.
Häromdagen fick Anders Wijkman (kd) gråten i halsen, när klimatberedningen inte kunde enas om mål för den svenska klimatpolitiken. I förra veckan kunde statsminister Fredrik Reinfeldt inte förklara varför England har målet att minska sina utsläpp med 60 procent, Norge med 50 och Tyskland med 40, medan Sverige ska vänta med att sätta ett konkret mål. Behovet är stort av ett starkare folkligt tryck underifrån.
Att vara i opposition är en chans. Låsta positioner kan brytas upp. Migration är en sådan fråga. Just nu finns en bra möjlighet för socialdemokraterna att säga upp sin gamla samsyn med moderaterna och i stället närma sig de andra två vänsterpartierna - och samtidigt slå in en kil i den borgerliga alliansen. Har Luciano Astudillo modet att leda partiet rätt?
Nato-medlemmen Turkiet har på nytt gått in över gränsen till det kurdiska självstyret i norra Irak. PKK svarar med att de kommer att förvandla turkiska städer till osäkra eldhav med självmordsbombare. Utvecklingen riskerar inte bara att leda till storkrig i regionen utan också till att vi inte längre kan garantera kurder liv och säkerhet i Turkiet.
När det avslöjades häromåret att några papperslösa levde i ren misär, i en husvagn med hål i taket, var den moderate migrationsministern Tobias Billströms reaktion att de ju har valt att bo så där. Då var det inte tal om vad alliansen kallar "utanförskapet". Men de papperslösa, som diskar din disk på krogen och som sopar på nätterna på de fina kontoren, lever verkligen i ett slags utanförskap.
Det är med dubbla känslor Kosovos självständighetsförklaring bejakas av omvärlden. Ett skäl är att den nya staten minner om de brutala jugoslaviska krigen. Ett annat att det är tragiskt att ännu en nation tillkommer på etnisk grund och i en potentiellt konfliktfylld situation. Redan diskuteras att bron i Mitrovica som delar den serbiska och albanska delen av staden ska stängas.
Det var utmärkt att regeringen drog tillbaka sitt sönderkritiserade förslag om att alla långtidssjuka bara ska ha 75 procent, också med extra avtalsförsäkringar eller privata överenskommelser. Eftersom fler reträtter aviserats, är det verkliga problemet att så många av regeringens förslag är illa förberedda. Finansminister Anders Borg (m) liknar uppfinnaren i tv-satiren Lorry, som gång på gång tvingas medge: "Tänkte inte på det".
Vi har ju sett det så många gånger förut. Köpenhamn 2008 är inte konstigare än Paris i november 2005 eller alla de brittiska storstäder som lamslogs under 1970- och 80-talen. I Storbritannien ledde kravallerna till politiskt uppvaknande. Paris och Köpenhamn har många brinnande bilvrak kvar. Och Malmö är inte långt borta. Skulle Ilmar Reepalu reagera annorlunda än Fogh Rasmussen?
Allt som kommer från regeringen är inte skit, men förslaget om att tidsbegränsa sfi är det. Varken Nyamko Sabuni eller Jan Björklund vet hur många procent som går på sfi år efter år och utan resultat. Det är ingen som vet. Men i den upp- och nedvända världen vi lever i talar ministrar först om för oss vilka åtgärder som behövs för att sedan säga att de egentligen inte vet omfattningen av det de beskriver som ett omfattande problem.
Svensk midsommar: "Smällande segel och stånkande bussar och frasande björkar och viftande klänningar och sprängfylld denim och glitterhav och måsskrin", som Ulf Lundell skriver i romanen Kyssen. Och så förstås: Skåne Akvavit, Hallands Fläder, Aalborg Jubileums Akvavit Original, Skärgårdssnapsar, Reimersholms sommargylling, Östgöta Sädes Brännvin, Aalborg snapsar, Herrgårds aquavit... Vem kan tänka sig en midsommar utan svensk snaps?
Inom några år blir de tablålagda tv- och radioprogrammen ett minne blott. Men vem värnar mångfald och yttrandefrihet i detta nya medielandskap? Public service-cheferna måste bli stoltare och karskare för att inte bli ett lätt byte om alliansregeringen - som det sägs - vill försvaga SR och SVT och stärka de kommersiella konkurrenterna.
Carl Bildt är landets utrikesminister. Men Sverige är ett land utan utrikespolitik. Redan under tidigare socialdemokratiska regeringar har Sveriges roll i världen förminskats till diplomati under försiktighetens flagg.
Det är bra att Lars Ohly låter övertygad när han säger att socialdemokraterna kommer att gå till val på att bilda koalitionsregering. Och att vänsterpartiet kommer att få plats i den. Men vill (v) det på allvar? Om man lyssnar noga så är det annat ljud i skällan, de vägrar nämligen att kompromissa. Nej, sådant gör inte riktiga socialister och feminister. De håller fanan högt och fläckfri.
Anders E Borg är mer teknokrat än politiker. Reinfeldt verkar ha insett det ohållbara i att låta en opolitisk finansminister styra och drog i går tillbaka förslaget om sjukförsäkringen. Men Borg försvarade givetvis sitt förslag in i det sista. Det beror på att han har ett nationalekonomiskt perspektiv på politiken, där teorin får styra. Kartan är viktigare än terrängen.
Sverige tänker skärpa sina brott mot de mänskliga rättigheterna. För precis ett år sedan publicerade FN hård kritik mot Sverige. Att inte ge "gömda" och papperslösa läkarvård på samma villkor som andra "överensstämmer inte med internationell människorättslagstiftning". Migrationsminister Tobias Billströms (m) svar kom förra veckan och är en örfil mot FN.
