Facket befinner sig i samma strategiska underläge som SAF 1975. Med andra ord vid ett vägskäl. Den borgerliga skadeglädjen är svår att ta miste på. SACO hyllas för att akademikerna inte tappar medlemmar. TCO kritiseras också men anses trots allt vara mer moderna, medan LO bara har sig själva att skylla och utmålas som en ful fisk ensamt ansvarig för både det ena och det andra.
Även om det är en glädjekalkyl, när det sagts att 5 000 personer skulle ha deltagit i samtalen om jobben, är det ingen slagen rörelse som talar i de svar vi läst. Tydliga värden och värderingar efterlyses som ett alternativ till finansminister Anders Borg och hans räknenissar. Därför får Mona Sahlin och de andra i s-toppen passa sig, så att inte de också fastnar i teknik och taktisk anpassning.
Varje organisation med självbilden att den måste utvecklas trots samhällsförändringarna och inte genom samhällsförändringarna är dödsdömd. Just därför måste socialdemokratin byta inställning. Människor vill delta och organisera sig efter sitt eget huvud. Idag möjliggör webben detta och därför kommer de organisationer som inte vågar låta människor organisera sig efter sitt eget huvud inte lyckas organisera människor.
Fackföreningskartan håller på att ändras rejält. Medan folk flyr LO stannar Saco:s medlemmar kvar. Frågan är om framtiden tillhör en organiserad medelklass medan en oorganiserad röra av splittring och politisk otrygghet väntar arbetarklassen. För som det ser ut nu vet medelklassen, som alltid, sitt eget bästa, stannar kvar i facket och ställer krav.
Förr placerades varenda flykting ut på förläggningar och spreds över landet. Alla var överens att det inte fungerade. Livsmiljöerna var ofta deprimerande. Men nu vill socialdemokraterna ändå tillbaka till det gamla. Det måste finnas bättre lösningar, som statligt stöd till städer som Södertälje och Malmö: fler bostäder, mer resurser till förskolor, grundskolor och vårdcentraler.
Så länge arbetarrörelsen och vänstern inte vågar satsa offensivt på opinionsbildning kommer den att förbli i underläge. Den politiska konsekvensen är att oppositionen inte riktigt vet vad den vill. Däremot har den folkligt stöd. För alliansen gäller det omvända. Den saknar folkligt stöd. Men den vet vad den vill. Och den har en arsenal av tankesmedjor som producerar idéer och politiskt självförtroende.
Ett hundratal rika svenskar ingår i den stora skattehärva som just nu nystas upp internationellt. Detta sedan en diskett med komprometterade uppgifter om undangömda pengar i stiftelser i Liechtenstein sålts till de tyska skattemyndigheterna. Riksskatteverket i Sverige har fått del av uppgifterna och utreder om det rör sig om undanhållande av skatt. Men namnen på de utpekade fuskarna är ännu fördolda. Varför?
Den heter kort och gott "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer". Det är en 112 sidor lång bok som Forum för levande historia ger ut i dag, som ett första steg i myndighetens efterforskningsarbete om kommunismens brott i Sovjetunionen, Kina och Kambodja.
Samma socialdemokratiska politiker som älskar att citera Olof Palmes stora ord om det sydafrikanska apartheidsystemets vedervärdighet tycker inte att apartheid är en "skam för mänskligheten" så länge det bygger på kön. Till Saudiarabien säljer Sverige krigsmateriel och stora affärer är på gång: Saabs radarsystem Erieye.
Problemet är inte EU-kritikernas kritik utan deras slutsatser. Sverige bör i och för sig inte vara den lydiga eleven i norr. Men huvudfokus borde vara att driva en annan politik på EU-nivå. SAP borde i Europaparlamentsvalet nästa år gå till val på ett gemensamt program för alla socialdemokratiska och socialistiska partier i Europa
Volkswagens köp av hela Scania markerar slutet för Wallenbergarna som industrialister. Det är innebörden av att man häromdagen släppte sitt ägande i världens mest lönsamma lastbilstillverkare. Veckans kapitulation grundlades av ett antal stolpskott under Percy Barneviks tid som styrelseordförande för Investor.
Gamla kampanjsanningar omvärderas. Obama borde vara ute för länge sedan. Men i stället väller frivilligarbetarna in, möten fylls till synes av sig självt och pengarna rullar in mycket snabbare än hos Hillary Clinton. När New York Times kollade Texaskampanjerna på nätet rasslade superaktiva Obamabloggar upp på skärmen, på Clintons sida var det snygga men inaktiva websidor.
Det är inte bara i EU-frågan som miljöpartiets ledning nu tänker om snabbare än socialdemokraterna stavar till rådslag. I valet 2006 ökade miljöpartiet stort bland storstädernas medelklassväljare. Den omsvängning partiledningen nu gör i ett flertal frågor är alltså en anpassning till de egna väljarna. Frågan är om språkrören också får med sig medlemmarna.
"Jag vill ha en man som Putin, en man som Putin som inte skulle skada mig, en man som inte skulle rymma sin väg", sjöng en rysk tjejgrupp för ett par år sedan. Lynn Attwood har beskrivit den postsovjetiska utvecklingen som en aggressiv remaskulinisering av samhället. Putinismen, denna märkliga hybrid som kombinerar tsarernas rysk-ortodoxa kyrka, kommunisternas KGB och Jeltsins marknadsekonomi ser ut att bestå.
Häromdagen fick Anders Wijkman (kd) gråten i halsen, när klimatberedningen inte kunde enas om mål för den svenska klimatpolitiken. I förra veckan kunde statsminister Fredrik Reinfeldt inte förklara varför England har målet att minska sina utsläpp med 60 procent, Norge med 50 och Tyskland med 40, medan Sverige ska vänta med att sätta ett konkret mål. Behovet är stort av ett starkare folkligt tryck underifrån.
