Den 15 september i år fyller världens största oberoende miljöorganisation, Greenpeace, 40 år. En tillbakablick över de gångna fyra decennierna visar att det finns skäl att fortsätta tro på att inget är omöjligt. Genom åren har organisationen varit pådrivande för att förbjuda dumpning av radioaktivt avfall till havs, stopp för all exploatering av Antarktis och förbud mot sänkning av oljeplattformar i havet, med mera. Vi betraktar allt detta som kvitto på att en optimistisk inställning till förändring inte är omotiverad.
Men ett problem gäckar alltjämt såväl miljörörelsen som världssamfundet i stort: den globala uppvärmningen. Det skamfyllda fiaskot i samband med klimattoppmötet i Köpenhamn (COP15) var inte bara ett hårt bakslag för Greenpeace och miljörörelsen. Allmänhetens förtroendekapital för världens ledare urholkades. Bristen på ansvarstagande och mod hos de politiska ledarna eroderade förtroendet för demokratins förmåga att fungera när det verkligen gäller.
För COP15 innebar en historisk möjlighet. Kanske för första och sista gången var ledare för så gott som världens samtliga länder eniga om både den övergripande problemformuleringen som behovet av agerande och ansvarstagande. Av all retorik blev som bekant inte mer än en vag axelryckning till avtal. Ambitionerna att gemensamt stävja det svåraste hot planeten ställts inför punkterades.
Resignationen efter nederlaget i december 2009 har kanske manifesterat sig tydligast i media, där intresset för klimatfrågor vittrat så gott som fullständigt. Det trots att problemet varken försvunnit eller slutat vara relevant. Tvärtom, nya perspektiv på problemen och nya lösningar uppkommer kontinuerligt. Den accelererande framväxten av förnybara energikällor och insikten om potentialen i samhälleliga strukturomvandlingar ger hopp och kontrast till siffror som berättar om ständigt ökade koldioxidutsläpp, rekordsmå polarisar och den cyniska huggsexan om fossila reserver i världens sista orörda naturområden.
Men den hårda sanningen är att det inte är politisk vilja som står bakom de nyheter som faktiskt är goda. Den politiska representationen har visat sig oförmögen att fatta nödvändiga beslut och se bortom mandatperiodernas flyktliga löften. I stället är det människor, enskilda individer, som driver utvecklingen. Det tyska beslutet att fasa ut kärnkraften berodde inte på att Angela Merkel plötsligt kom på bättre tankar. Det var en bred allmän uppslutning och ett massivt krav från den tyska befolkningen som tvingade fram det historiska beslutet.
Medan världens politiska ledare har allt att bevisa vad gäller politisk ryggrad i klimatfrågan – det gäller inte minst den svenska regeringen – kommer näringsliv och enskilda företag i framtiden vara tvungna att ta ställning och greppa ansvaret. I dag arbetar fortfarande många näringslivsorganisationer för att undergräva viktiga förändringar. Näringslivsjätten Business Europe, där bland annat Svenskt Näringsliv ingår, lobbar aktivt mot EU:s försök att anta ett unilateralt mål om att minska koldioxidutsläppen med 30 procent till 2020.
I framtiden kan inte enskilda företag sitta passivt och vänta på politisk styrning som kanske eller kanske inte kommer. Eller för den delen se på när branschorganisationerna blockerar försök att höja klimatambitionerna. I stället måste företagen ta ställning i de stora samhällsfrågorna, aktivt arbeta för att tillgodose ekologiska krav och erbjuda lättillgängliga val till konsumenterna. Det är en fråga om ekonomisk framförsikt såväl som klimatmässigt ansvarstagande.
Patrik Eriksson, kampanjchef Greenpeace
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
