TCO-utredaren Mats Essemyr går till hårt angrepp mot arbetstidsförkortning i Dagens Arena den 30 januari. Han hävdar att sex timmars arbetsdag skulle ”sänka facket” och leda till lönesänkningar för lång tid framöver. Eftersom Vänsterpartiets kongress nyligen fattade beslut om att lyfta frågan om förkortad arbetstid vill vi gärna bemöta Essemyrs påståenden och problematisera frågan en aning.
För det första finns så vitt vi vet ingen som anser att en arbetstidsförkortning ska ske i ett enda steg från 40 till 30 timmars arbetsvecka. Vad vår partikongress beslutade var att Vänsterpartiet ska sammanställa befintlig forskning och erfarenheter av arbetstidsförkortning och med den som grund ta fram en strategi för hur målet om sex timmars arbetsdag kan nås. Det är ett beslut som svarar mot många människors önskan om en solidarisk och långsiktigt hållbar lösning på växande ojämlikhet och stress. Det är också ett ställningstagande i en grundläggande fördelningsfråga.
Under hela den moderna historien har arbetstiden kortats i omgångar genom såväl lagstiftning som kollektivavtal. År 1950 arbetade den genomsnittlige svensken cirka 300 timmar mer per år än i dag. Trots denna omfattande minskning av arbetstiden har såväl reallöner som BNP ökat kraftigt under samma period. Det finns en poäng i att utrymmet för rationaliseringar har påverkats av global konkurrens och högre kunskapskrav i arbetslivet. Men vi har svårt att förstå den kategoriska åsikten att vi nu nått vägs ände när det gäller att ytterligare förkorta arbetstiden.
Mats Essemyr menar att den ökade timlönekostnaden och behovet att täcka upp med fler anställda skulle äta upp löneutrymmet under överskådlig tid framöver. Det är sant att en arbetstidsförkortning måste betalas, men inte nödvändigtvis genom framtida löneutrymme. Utrymmet för löneökningar definieras inte mekaniskt av produktivitetsutvecklingen, utan är också en fördelningsfråga. På 1970-talet var lönernas andel av produktionsresultatet 75 procent. Förra året hade den andelen sjunkit till 67 procent. I stället har vinstandelen ökat.
De senaste årens borgerliga skattepolitik har dessutom som mål att ytterligare minska löneandelen liksom utrymmet för offentlig konsumtion av till exempel välfärdstjänster. Bejakar man denna utveckling blir det naturligtvis svårt att genomföra vare sig arbetstidsförkortningar eller nå målet om jämställda löner och arbetsvillkor. Då kommer vi att få fortsätta leva med en allt mer marknadsstyrd utveckling av löner och arbetstider, där privilegierade grupper kan fortsätta att ta ut både löneökningar och korta sin arbetstid i avtal, medan tjänstesektorns arbetare halkar efter än mer i löneutvecklingen och hänvisas till deltidsarbete.
Ökande vinstandelar, större inkomstklyftor och minskande skatteintäkter har med all önskvärd tydlighet visat sig vara förödande för såväl ekonomi som sysselsättning och välfärd. Kriserna i ekonomier präglade av dessa ingredienser avlöser varandra med förödande effekt för medborgarna. Tillsammans med den gigantiska utmaningen att hejda klimatkrisen ställer det krav på en ansvarsfull politisk vänster att formulera alternativ för en annan, mer uthållig ekonomisk politik. En mer rättvis och hållbar fördelning av produktionsvärde, inkomster och arbetsbörda är nödvändiga ingredienser i ett sådant alternativ.
Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
