Terrorism Attackerna 11 september ledde till en era av sanktionerad tortyr i USAs krig mot terrorismen, och som fortfarande lever kvar i vår kultur. Det är hög tid att slå hål på myten om tortyrens effektivitet och nödvändighet, skriver Thomas Wedérus.
Under förmiddagen tisdagen den 11 september 2001 kapades och kraschades fyra passagerarflygplan i östra USA. Två av dem flögs in i varsitt av World Trade Center-tornen i New York. Ett flögs in i västra delen av Pentagon – amerikanska försvarets högkvarter i Arlington, Virginia. Det fjärde, där passagerare och besättning lyckats göra motstånd mot terroristerna ombord, kraschade på ett fält på väg mot sitt mål – antingen Vita huset eller Kapitolium. USA var under attack och ingen visste när, var eller hur nästa attentat skulle ske.
Kort efter attackerna var Bushadministrationen och CIA hårt pressade av allmänhet, media och politiker. Hur kunde den amerikanska underrättelsetjänsten misslyckas med att förhindra dessa attacker som tagit år av förberedelser och som involverat koordineringen av 19 terrorister på amerikansk mark? De ansvariga behövde hittas och ställas till svars och framtida attacker behövde stoppas till varje pris.
Terroristhotet sågs som en tickande bomb som kunde brisera vilken stund som helst. Ingen gick säker. Under förevändningen att situationen var extraordinär och tiden knapp sanktionerades nya åtgärder i behandlingen av misstänkta terrorister och individer som misstänktes ha kännedom om terroristorganisationers förehavanden. Kriget mot terrorismen inleddes.
Veckan efter attackerna, den 17 september, undertecknade George Bush ett direktiv som tillät CIA att i hemlighet tillfångata och spärra in personer som utgör ett allvarligt hot mot amerikanska medborgare eller intressen eller som planerar terrordåd. Den som misstänktes för att på något sätt vara inblandad i terrorism riktad mot USA skulle placeras i förvar i särskilda fängelser utanför amerikansk mark där internationell insyn inte var möjlig. Militärfängelset i Guantanamo Bay öppnades i början av 2002 där misstänkta terrorister kunde förvaras på obestämd tid utan rättegång. Flera så kallade ”black sites”, hemliga och tillfälliga fängelser, användes runtom i världen av CIA, inklusive i åtminstone tre europeiska länder: Polen, Rumänien och Litauen. Många andra länder bidrog på olika sätt till att hjälpa CIA – även Sverige– genom att förvara och överlämna misstänkta personer åt dem.
Skendränkning är den mest kritiserade och omdiskuterade av de metoder som CIA använde, och det är enkelt att förstå varför.
När CIA 2002 kom över sin första viktiga fånge, Abu Zubaydah, som misstänktes vara en viktig person inom al-Qaida, visste de inte vad de skulle göra med honom. De hade enligt presidentens direktiv rätt att hålla honom fången, men vad skulle de göra med honom? FBI hade förhört honom och fått ut det de ville – bland annat bekräftandet av Khalid Sheikh Mohammed som hjärnan bakom 11 september-attackerna.
Övertygade om att Zubaydah fortfarande bar på viktig information och pressade att nå resultat valde CIA att utveckla nya, okonventionella förhörsmetoder. Psykologerna James Mitchell och Bruce Jessen, som inte hade någon erfarenhet från vare sig underrättelsetjänst eller förhör, anställdes som konsulter och lade fram en samling av metoder som de menade garanterat skulle leda till resultat.
De nya metoderna fick namnet ”enchanced interrogation techniques” (EIT) och syftade till att uppnå så kallad inlärd hopplöshet, baserat på psykologen Martin Seligmans forskningsexperiment på 60- och 70-talet. Seligmans experiment gick ut på att utsätta hundar för elektriska stötar och undersöka under vilka omständigheter de inte längre försöker undvika stötarna trots att de har möjlighet att göra det. När hundarna berövats all känsla av kontroll över situationen ger de upp och accepterar passivt att de inte kan göra någonting annat än att ta emot smärtan.
Mitchell och Jessen menade att det här var ett önskvärt tillstånd att uppnå hos de misstänkta terroristerna – först då skulle de sluta streta emot och lämna alla uppgifter som de bads om.
Det fanns – och finns – inga vetenskapliga belägg för att detta skulle fungera, och heller inget som talade för att konventionella förhörsmetoder skulle vara bristande på något sätt. Tvärtom så hade FBI rönt framgångar med sina förhör av Zubaydah genom att göra raka motsatsen: skapa en vänlig atmosfär, bygga en relation till honom och ingjuta trygghet. Forskning visar dessutom att en känsla av autonomi och kontroll hos den förhörda personen är vitalt för att kunna få hen att prata, vilket går stick i stäv med idén om inlärd hopplöshet. Men CIA var övertygade om att tortyr i form av EIT var nödvändigt för att lyckas med sitt uppdrag. Från att innan 11 september ha ansett att tortyr och liknande förhörsmetoder är ineffektivt och inte leder till tillförlitliga uppgifter – det konstaterade de redan på 80-talet– hade de bytt fot och betraktade tortyr som det enda sättet att rädda amerikanska liv på.
Abu Zubaydah var den första personen man testade de nya metoderna på – metoder som han själv redogör för i form av teckningar som han gjort under fångenskap i Guantanamo. Fängslad sedan 2002 och runtskickad bland flera fängelser, bland annat ett hemligt fängelse i Thailand där han utsattes för den behandling han porträtterar i sina teckningar, är han än i dag fängslad, har aldrig åtalats och kommer sannolikt heller inte bli åtalad i framtiden. Han har bland annat enligt både egna och officiella rapporter utsatts för så kallad ”waterboarding”, skendränkning, 83 gånger under loppet av en månad.
Skendränkning är den mest kritiserade och omdiskuterade av de metoder som CIA använde, och det är enkelt att förstå varför. Tillvägagångssättet är att personen som förhörs spänns fast på en brits som sluttar något nedåt i huvudändan. En huva eller handduk förs över personens huvud och vatten hälls över dennes ansikte, vilket resulterar i en extremt obehaglig upplevelse av att drunkna. I Zubaydahs teckningar är han under skendränkningarna naken där han ligger på britsen, uppenbarligen med en svår skada på ena låret och en fot förvriden i smärta.
I andra teckningar visas hur han är fängslad i smärtsamma positioner, utsätts för så kallad ”walling” där hans huvud slås mot en vägg, låses in i en träkista eller mindre låda för liten för att kunna ligga raklång i och kedjas i positioner som omöjliggör sömn. Enligt CIA själva hindrade de honom inte från att sova längre än 11 dygn, men enligt Abu Zubaydah kunde det röra sig om perioder på mer än två veckor då han bara hade möjlighet till några korta ögonblicks sömn. Till slut kunde inte ens våldsamma ruskningar och vatten i ansiktet hålla honom vaken, och det var först när det blev tydligt att han börjat hallucinera och inte längre kunde uttrycka sig sammanhängande som han tilläts sova.
I ett tidigare hemligstämplat PM från Jay Bybee vid Office of Legal Counsel till John Rizzo vid CIA beskrivs de tio metoder som bedöms som godkända ur ett juridiskt perspektiv för användning på Zubaydah. Utöver redan nämnda metoder nämns bland annat slag med öppen hand och användandet av insekter – eftersom Zubaydah tycks vara rädd för dem. Denna extrema behandling till trots lyckas CIA aldrig få ut några värdefulla uppgifter från Zubaydah. Allt viktigt han hade att säga hade han redan sagt i FBI-förhören.
Användandet av EIT fortsatte ändå på andra fångar, och i en serie dokument kända som ”The Torture Memos” diskuteras bland annat hur Genevekonventionen och lagar mot tortyr ska kunna kringgås. Att metoderna används för att rädda liv och att de inte orsakar bestående skador betraktas som de två viktigaste kriterierna för att kunna betrakta dem som lagliga, och CIA fortsätter hävda under åren som följde att båda kriterierna uppfyllts. Bland annat konstaterar dåvarande CIA-chefen Porter Goss 2005 att bruket av EIT varit effektivt och nödvändigt för att förhindra framtida terrordåd.
Vill man ha tillförlitliga och sanna uppgifter från en misstänkt person så är tortyr ett konstaterat dåligt tillvägagångssätt.
Efter att CIA i slutet av 2005 förstört allt videomaterial de haft på förhören med Abu Zubaydah i Thailandfängelset började röster väckas om att deras förehavanden behövde utredas. 2007 inleddes en utredning av videoförstöringen av Senate Select Committee on Intelligence (SSCI) – den kommitté som har till uppgift att granska bland annat CIA, FBI och NSA – och 2009 beslutade de under ledning av senatorn Dianne Feinstein för att göra en bredare utredning av CIA:s behandling av misstänkta terrorister. Arbetet innebar en genomgång av miljontals sidor CIA-dokument och resulterade i en hemligstämplad 6 700 sidor lång rapport i december 2012.
Två år senare släpptes en nedbantad version av rapporten på drygt 500 sidor för allmänheten. Anledningen till att inte hela rapporten släpptes menar Feinstein i rapportens förord var för att processen skulle ha tagit för lång tid och att den kortare rapporten innehåller tillräckligt mycket detaljer för att ge en tillräckligt bra bild av CIA:s förehavanden.
I rapporten presenteras 20 huvudsakliga fynd och slutsatser. Bland annat konstateras följande: 1) bruket av EIT var inte ett effektivt medel för att få misstänkta att dela med sig av uppgifter; 2) godkännandet av EIT vilade på felaktiga påståenden från CIA om dess effektivitet; 3) förhören av CIA:s fångar var långt mer brutala än vad CIA hävdat; 4) CIA såg till att släppa hemligstämplade och felaktiga uppgifter till nyhetsmedier för att allmänheten skulle se EIT som effektivt.
I rapporten beskrivs flera av de metoder CIA använt sig av i behandlingen av fångar utöver de godkända EIT. Vissa blev hotade till livet och fick höra att de aldrig skulle tillåtas släppas levande från fängelset eftersom omvärlden aldrig kunde få veta vad de utsatts för. Hot förekom om att nära och kära skulle våldtas eller mördas. Extrem kyla, till exempel med hjälp av isbad, och extrem värme användes för att få fångar att prata.
Åtminstone en fånge, Gul Rahman, dog av kylan i fångenskap. Förödmjukelse och sexuella övergrepp, högt oljud eller musik, isolering i totalt mörker, ”rectal rehydration” – CIA använde sig av allt de kunde som lämnade minimala fysiska spår. Många fångar utvecklade psykologiska symtom såsom hallucinationer, paranoia, insomnia och självskadebeteenden. Idén om att CIA:s förhörsmetoder inte utgjorde tortyr för att de inte gav upphov till bestående skador visade sig inte stämma eftersom många fångar fick bestående psykiska men.
Det blev vanligare med tortyr på film efter 11 september, och från att ha varit nästan uteslutande använt av onda skurkar började det mer och mer användas av filmens hjältar.
Men trots att rapporten efter många om och men nådde allmänhetens ljus – en process som dramatiserades i filmen The Report 2019 – och trots att forskning och före detta förhörsledare från bland annat CIA och FBI vittnar om att tortyr både är ineffektivt och kontraproduktivt har det fortfarande sina förespråkare och porträtteras fortfarande som effektivt i kulturen.
Myten om tortyrs effektivitet hålls vid liv genom filmer och serier där det ofta är enda sättet att rädda dagen. Lagarna mot tortyr porträtteras som onödig byråkrati som får utredningar att gå långsammare och förhindrar de goda från att få ett övertag. I tv-serien 24 som sändes mellan 2001 och 2014 är agenten Jack Bauer inte rädd för att bryta mot lagar och konventioner – vad som helst för att besegra terroristerna.
I serien finns ofta valet att behandla terroristerna enligt lag men detta anses för tidsödslande, och protagonisten väljer hellre att istället tvinga till sig information från dem genom tortyr – slag och sparkar, dödshot, kvävning, elektriska stötar, drogning, eller misshandel på andra sätt – och det fungerar: Jack Bauer får information som leder honom i rätt riktning.
Det blir uppenbart att tortyr räddar liv – precis som CIA hävdade när de utvecklade EIT. När sidokaraktärer i 24 ifrågasätter tortyren är argumenten aldrig att det inte fungerar. Tvärtom så motbevisas de ständigt av de framgångar som Bauer röner och framställs själva som obeslutsamma och mjäkiga – tydligen har de inte det som krävs för att rädda landet från terrorister.
Tack vare tortyren lyckas Jack Bauer rädda vad som än står på spel. Men problemet är att även om tortyr framför allt är – och bör vara – förbjudet av humanitära skäl så skulle det lika gärna kunna vara det för att det helt enkelt inte fungerar. Falska bekännelser kan visserligen effektivt tvingas fram, och den förhörda personen kan utan problem tvingas till att prata – men problemet ligger i tillförlitligheten.
Vill man ha tillförlitliga och sanna uppgifter från en misstänkt person så är tortyr ett konstaterat dåligt tillvägagångssätt. Den som blir utsatt för tortyr säger vad som helst som kan få tortyren att upphöra, och om det är en kamp mot klockan – vilket både CIA och Jack Bauer gärna har som förevändning för att använda tortyr – så är det snarare desto större skäl att inte använda sig av tortyr. I tickande klockan-scenariot kan kontraterroristerna lätt ledas i fel riktning med fabricerade uppgifter tillräckligt länge för att tiden ska hinna rinna ut.
Skribenten Jörg Häntzschel menar att mytologin kring tortyr har hållits vid liv via bland annat filmer under många årtionden. Att följa protokoll och regler inom rättsväsendet framställs som i det närmaste överflödigt, onödigt, slöseri med tid. För att vara framgångsrik måste man vara beredd att tänja på gränserna och reglerna, vilket efter 11 september även började innefatta tortyrliknande metoder. Enligt organisationen Human Rights First blev det vanligare med tortyr på film efter 11 september, och från att ha varit nästan uteslutande använt av onda skurkar började det mer och mer användas av filmens hjältar.
I en studie från 2019 undersökte två amerikanska forskare, Casey Delehanty och Erin Kearns, förekomsten av tortyr i populära filmer och huruvida det porträtteras som ett effektivt sätt att få fram information. De gick igenom 200 filmer – 20 av de mest populära filmerna från varje år mellan 2008 och 2017 – och upptäckte att tortyr i någon form förekom i en majoritet av filmerna. 60 procent av dem innehöll nämligen minst en tortyrscen, och för det mesta var tortyren instrumentell till sin natur, det vill säga syftade till att få tvinga fram information.
I 73 procent av tortyrscenerna visade sig tortyren vara effektiv och ledde framgångsrikt till den information som eftersöktes.
Bland filmerna nämns allt från Star Wars och Justice League till Get Out och Deadpool. En av de mer förvånande fynden var att tortyrscener inte bara återfanns i barnförbjudna filmer utan även i filmer riktade till barn. I Disneyfilmen Zootopia från 2016 finns till exempel en viktig scen där en av skurkarna hotas slängas ner i en isvak – och potentiellt dö – om han inte berättar vad han vet. Metoden fungerar, han ger all information som filmens hjälte behöver för att rädda dagen. Forskarna bakom studien konstaterar att det här sättet att porträttera tortyr på normaliserar det och sprider myten om dess effektivitet, vilket blir särskilt allvarligt när det rör sig om barnfilmer.
Under Barack Obamas tid som president stärktes förbudet mot tortyr, särskilt i och med McCain/Feinstein-tillägget som tydliggör rutinerna för amerikanska underrättelsetjänster i förhörssituationer. Men stödet för tortyr finns fortfarande kvar. Donald Trump påstod 2017, trots alla rapporter, att tortyr och specifikt skendränkning absolut fungerar, och enligt en undersökning samma år uppgav hälften av tillfrågade amerikaner att det finns omständigheter då det är acceptabelt att tortyr används mot terrorister.
Tjugo år efter 11 september lever myten om tortyrens effektivitet och nödvändighet vidare. Det är hög tid att slå hål på den myten.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
