Historia Malmö fick landets första folkpark redan för 130 år sedan. Idag, på parkens födelsedag, reflekterar tre kulturgeografer över anläggningens historia och dess roll i dåtid, nutid och framtid.
26 april är det 130 år sedan Malmös Folkets park, då under namnet Möllevångsparken, slog upp portarna. För 25 öre kunde besökare i utkanten av den växande industristaden nu njuta av dans, gunga, skjutbana och ”nykterhetsservering”. Några dagar senare var inträdet nedsatt till 15 öre när dans anordnades efter socialdemokraternas första maj-tåg. Under 1890-talet kan man i arbetarpressen sedan följa hur parkbesöket blev första maj-demonstrationens nära på självklara fortsättning. I parken kunde man ”skåda det muntraste och brokigaste folklif” medan ungdomen ”dansade sig varm och drack ’märg i ben’”. Här flätades rekreation och politik samman.
Genom att först hyra, och sedan även köpa, den mark där affärsmannen och hamnbyggaren Frans Suell 85 år tidigare anlagt en engelsk trädgård etablerade Malmös unga socialdemokratiska rörelse därmed sin kanske allra viktigaste plats. Genom decennierna är det här en park som antagit många skepnader. Idag består Folkets park av en samling lekplatser, uteställen och – i den jättelika Moriska paviljongen – även en rejäl evenemangslokal. Nära på dygnet runt kryssar barnfamiljer, flanörer och festsugna runt mellan byster och statyer av arbetarrörelsens förgrundsgestalter, såsom Axel Danielsson, Per Albin Hansson och Olof Palme.
I början av 1990-talet var det under namnet Malmöparken istället en explicit avpolitiserad plats, en park för staden i stort snarare än ett monument över arbetarrörelsen. Redan 1986 hade parkens chef försäkrat besökarna att inga röda flaggor skulle hissas och att ingen skulle kolla partibok vid inträdet. Namnbytet var en symboliskt viktigt pusselbit i det omfattande omvandlingsförsök som en borgerlig koalition genomförde efter att 1985 tagit makten i staden för första gången sedan rösträtten infördes. Eftersom Malmö stad ett decennium tidigare köpt andelar för att stötta en park som då hamnat på nedgång fick kommunpolitiken direkt makt över parken, samtidigt som den paradoxalt nog nu förklarades vara en politiskt neutral plats.
Malmö Folkets park var Sveriges första. Och även om sådana som Margareta Ståhl, Gunder Andersson, Ann Mari Engel, Peter Billing och Sverker Haraldsson lagt en viktig grund så är det som forskare lätt att förundras över att platsens unika historia för såväl Malmö som Sverige inte lyfts fram än mer.
Dess betydelse för stadens kultur- och nöjesliv är visserligen välkänt. Här har Snoddas, ABBA, Frank Sinatra och The Kinks uppträtt. Men parken har inte bara haft en omfattande nöjesverksamhet som förutom celebra artistbesök innefattat tivoli, björngrotta och – när Amiralen byggdes 1939 – Nordens största danspalats.
Foto: Otto Ohm / Malmö Museer
Parkens tidiga historia är intimt kopplad till arbetarrörelsens svårighet att hitta både lokaler och platser för politiska manifestationer. En lika viktig del i historien som jazz, dansband, kaffe och öl är därmed t.ex. att det samlades 12 000 i folkets park för rösträttsmöten 1902. Under storstrejken sju år senare besökte mer än 10 000 människor parken dagligen. Strejkande arbetare kunde här inte bara höra på föredrag och få nyheter från resten av Sverige under denna första storskaliga kraftmätning mellan fackförbunden och svenska arbetsgivareföreningen. I parken delades det även ut potatis tillsammans med bröd från det kooperativa storstrejksbageriet och fläsk från de kooperativa affärerna.
Och kanske lika viktigt är Malmös roll som startskott för folkparksfenomenet. Redan 1930 samlade den nationella sammanslutning för folkparker som startats 1905 – Folkets parkers centralorganisation – 123 parker, från Trelleborg till Kiruna. Ett dussintal sydsvenska parker organiserade sig samtidigt i en egen regional förening.
Dessa platser belyser hur viktig folkrörelsernas förmåga att skapa sina egna arenor var. Tillsammans med sådant som folkets hus, bildningsförbund och folkriksdagsförsök skapade folkparkerna under det sena 1800- och tidiga 1900-talet en infrastruktur med enorm räckvidd som mobiliserade för demokrati såväl som gjorde rum för politisk handling i människors vardagsliv – och som därmed formade hur vi förstår relationen mellan folk och offentlig makt.
Om sådana verk som Åsa Linderborgs utmärkta avhandling Socialdemokraterna skriver historia eller Sheri Bermans historik över europeisk socialdemokrati, The Primacy of Politics, framförallt beskriver partitoppars berättelser och argument så visar folkparkernas tidiga historia samtidigt på en mer spretig och experimentell rörelse där en mängd olika aktörer tillsammans skapade en mängd olika slags platser.
Det var platser både skapade i folkets namn och i en tid när arbetarrörelsen saknade ekonomiska muskler ofta skapade av folk själva. På sin fritid grävde, bar och krattade arbetare för att överhuvudtaget möjliggöra många av dessa parker. Det var även platser där företrädare tidigt visade en uppenbar stolthet över att lyckas locka inte bara arbetare utan även folk i allmänhet till sina parker.
1929, ett år efter sitt berömda Folkhemstal, tog Per Albin Hansson i en artikel i Tiden upp att man bland annat ”byggt folkets hus och anlagt folkets parker” för att betona folket som ”en gammal bekant i socialdemokratisk terminologi”. Folkparkerna pekar alltså även på att det ligger mer bakom idén om Folkhemmet än en socialdemokratisk strategi för att retoriskt annexera begreppet ”folket”.
I konkurrens med både kommersiella krögare och den framväxande nationalparksrörelsen formade folkparksrörelsen decennier innan folkhemstalet landskap som skulle ses som både folkets och folkliga. Jämte de som efterlyser en retoriskt populistisk vändning för att ånyo erövra idén om att företräda ”vanligt folk” för en vänster som inte förmår samla kraft, kan man med folkparkerna som ledstjärna här se hur viktigt det är att förankra en kamp om vad folket är i konkreta, upplevda och vardagliga rum.
Sill och nubbe i folkparkens syrénberså eller motorträff vid dansbanan är givetvis ingen universallösning för arbetarrörelsen, socialdemokratin eller vänstern. Men att, istället för att med hjälp av PR-spinn och policyverkstäder sälja det som SOM-institutet för stunden betonar som populärt bland allmänheten, slå fast en politisk kurs och sedan vara modig nog att skapa utrymmen för folkrörelsers gräsrötter att själva experimentera med hur denna politik går att väva samman med folkliga kulturuttryck är garanterat en bättre modell för hur folkrörelser kan hitta ny energi.
Denna sammanblandning av praktisk gräsrotsdemokrati, kamp för jämlikhet, rumsskapande och folkligt nöje, även när det inte till punkt och prick levde upp till skötsamhetsideal, gjorde att folkparken spelade en viktig roll för såväl Sveriges väg mot massdemokrati som Socialdemokraternas väg mot makten. Kanske kan en sådan strategi hjälpa oss att stärka en prövad demokrati idag? Och kanske kan till och med folkparkerna, där de finns kvar, hitta en ny roll att spela i ett sådant projekt?
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
