historia Polismannen som nu ställs inför rätta för George Floyds död heter Derek Chauvin. Ett efternamn med många historiska bottnar. Är det bara en tillfällighet? Erik Tängerstad ser ett mönster.
Medlemmarna i den amerikanska gruppen Proud Boys förklarar med stolthet att de är Western Chauvinists, alltså västerländska chauvinister. Proud Boys bildades 2016, parallellt med Donald Trumps kampanj för att bli vald till USA:s president. De vapenintresserade gruppmedlemmarna är enligt egen utsago ”politiskt intresserade män som träffas för att prata och dricka öl”. För att bli medlem är man bland annat tvungen att svära en ed:
I’m a proud Western chauvinist, I refuse to apologize for creating the modern world.
Och så lovar man varandra att ”slåss för saken”. Detta handlar alltså om vita, amerikanska män som svurit på att försvara det patriarkalt strukturerade, moderna industrisamhället mot varje form av förändring; försvara det med våld och med vapen i hand, ifall det skulle visa sig vara nödvändigt. Mot den bakgrunden framträder uttrycket ”västerländska chauvinister” som ett kodord för höger-radikala vit-makt-anhängare som i ord och handling planerar att slåss för den misogyna och rasistiska världsbild de ser som normal.
Gruppens företrädare spelade ledande roller då Kapitolium stormades den 6 januari i år. Men redan i september i fjol vände sig den dåvarande amerikanske presidenten, Trump, under en direktsänd valdebatt till medlemmarna i Proud Boys och uppmanade dem: stand back and stand by. Oavsett hur man betraktar den här gruppen så har den kommit att inta en roll baserad på konspirationsteorier.
Ett sätt att närma sig denna komplexa materia är att titta närmare på uttrycket chauvinister. Vad menas? Det flesta känner nog till ordet chauvinist och dess olika avledningar, som till exempel manschauvinist, vit-maktchauvinist, och så vidare. Manschauvinister är män som med mer känsla än förnuft tar sin priviligierade position inom den rådande könsmaktsordningen för given. Vit-maktchauvinister är sådana som ryggmärgsmässigt försvarar den rasism de tror är ”normal”. Och så vidare. I grund och botten är chauvinister militanta och antagligen våldsamma nationalister som snarare utgår från vilja än tanke när de slår till.
Ingen har velat bli kallad chauvinist – förrän nu.
Ordet chauvinist dök upp i mitten på 1800-talet, innan ordet nationalist ens blivit myntat. Idag har det kommit att betyda, ungefär, fascistoid nationalist och våldsam idiot. Ingen har velat bli kallad chauvinist – förrän nu. Proud Boys bryter ny mark. Men samtidigt som chauvinismen i sig är tämligen obehaglig så är historien bakom uttrycket ganska skojig. Åtminstone var den det fram till förra sommaren.
Frankrike på 1830-talet var ett splittrat och traumatiserat land. Under det senaste halvseklet hade franska revolutionen och napoleonkrigen, samt inte minst den nya franska revolution som bröt ut år 1830, förändrat allt i grunden. Vad göra? Spela teater! Inget är så effektivt då man ska bearbeta kollektiva trauman som aktiv kulturutövning. Så under 1830-talet spelades det vaudevilleteater i hela Frankrike.
En pjäsförfattare vid namn Théophile Marion Dumersan (född 1780 och därmed en man i femtioårsåldern som personligen upplevt alltsammans) slog sig samman med de unga bröderna Charles-Théodore och Hippolyte Cogniard. Tillsammans skrev de ett antal folklustspel som bland annat handlade om en påhittad gammal soldat från napoleonkrigen: Nicolas Chauvin.
Denna påhittade gestalt klagade hela tiden på allt (oavsett vad det handlade om) och förklarade sedan för alla (oavsett om det ville höra på eller inte) att allt hade varit bättre under gamle kejsar Napoleons tid. För Nicolas Chauvin fanns inget som var så bra, så fint, så fantastiskt som kejsar Napoleons Frankrike. Endast universum var större än hans franska patriotism. Med andra ord kunde man i Frankrike på 1830-talet inte föreställa sig någon större fjant än figuren Nicolas Chauvin.
Han blev enormt populär! Alla älskade Chauvin. Och alla älskade att skratta åt honom. Man kom på att han fyllde år den 15 augusti – en fin sommardag – och började fira hans födelsedag. Än idag kan man i Frankrike stöta på dem som firar Nicolas-Chauvin-dagen och låter sig roas av de fåniga soldaterna som gestaltar napoleonkrigen. Då man hittade på att Chauvin dött ställde man till med begravningståg som snabbt utvecklades till storslagen karneval. Runt 1800-talets mitt började man kalla oreflekterade och pompösa franska patrioter för chauvinister. Det går knappast att tänka sig någon som är så fånig (men kanske också på något bakvänt sätt så älskvärd och omtyckt) som en chauvinist.
Först 20-30 år senare, kring 1870-talet, dyker ordet nationalist upp. Innan dess hade man talat om patrioter, alltså om sådana som ”älskar sitt fädernesland”, även om de för den sakens inte är beredda att döda och dö för fäderneslandet. Den dåtida innebörden av begreppet patriot beskrivs nog bäst av den nutida innebörden av uttrycket lokalpatriot. När nationalisterna dök upp under sent 1800-tal var de betydligt mer militanta och våldsamma än vad de självutnämnda patrioterna någonsin varit. Plötsligt kunde man höra nationalister reservationslöst säga sig vara beredda att döda och dö för fäderneslandet.
De chauvinister som dök upp kring förra sekelskiftet var inte längre lika roliga som chauvinisterna varit en eller två generationer tidigare. Under 1900-talet blev chauvinismen alltmer obehaglig. Här kunde historien ha tagit slut. Men det gör den inte. Sommaren 2020 tog utvecklingen en ny vändning.
*
Den 25 maj 2020 i Minneapolis, Minnesota, tvingade poliser i uniform – polismän i tjänst – George Perry Floyd Jr. att kliva ur bilen han befann sig i. Polismännen misstänkte Floyd för att ha förfalskat sedlar och därför skulle de anhålla honom. Men en av poliserna fick på oklara grunder för sig att Floyd gjorde motstånd vid gripandet och tvingade därför ned honom på marken. Sedan satte polismannen sitt knä mot Floyds nacke och hals, tryckte till och behöll trycket. Det fortsatte han med under drygt åtta minuter. Alltmedan den omkringstående allmänheten protesterade och bad polismannen att ta bort sitt knä. Man fruktade på goda grunder för Floyds liv. Floyd själv förklarade med allt svagare stämma att han inte kunde andas: I can’t breathe.
Det hela filmades och fotograferades av kringstående medan det pågick. Den tjänstgörande polismann som dödade – som medvetet mördade – den anhållne var under hela händelseförloppet anmärkningsvärt lugn och känslokall. Han visade inte upp några känslouttryck över huvud taget. Hans ögon var livlösa. Zombiögon. Polismannen heter Derek Chauvin. Alltså Chauvin, precis som Nicolas.
Då nyheten om Floyds död kablades ut blev reaktionen i USA oerhörd. Det kallblodiga och känslolösa sätt på vilket mordet begåtts skakade praktiskt taget alla, utom möjligen Derek Chauvin själv. Han verkar fortfarande ta det hela ganska lugnt. Detta trots att han omedelbart efter mordet blev avskedad från jobbet som polis vid Minneapolis poliskår där han varit anställd i 19 år, och efter det att hans fru tagit ut skilsmässa.
Parallellen med Eric Garners död i New York sommaren 2014 är slående. Polismännen hade tryckt honom mot gatan och hållit kvar trycket tills han avled. Också Eric Garner hade vädjat om hjälp eftersom han inte kunde andas: I can’t breathe. Också i det fallet fanns gott om vittnen som dokumenterade händelsen medan den pågick, vittnen som vädjade till polismännen att inte döda Garner. Vädjanden som polismännen noterade, men inte brydde sig om.
Allt verkar följa en sanktionerad rutin inom den amerikanska polismakten, oavsett delstat. Under året 2019-20, alltså strax innan Floyds död, kom exempelvis Elijah McClain, Javier Ambler och Manuel Ellias att väsa fram ett I can’t breathe innan de kvävdes till döds av uniformerade polismän i tjänst som höll på att arrestera dem.
Samtliga dödade, eller snarare mördade, var svarta amerikanska medborgare. Den minsta gemensamma nämnaren är att amerikaner som håller på att arresteras av polisen har anledning att frukta för sina liv, men bara om de är svarta – för detta handlar om systematiskt tillämpad rasism. Den institutionaliserade rasismen inom den amerikanska polismakten verkar återspegla en utbredd rasism inom det amerikanska samhället i stort.
Tidigare bestod det amerikanska majoritetssamhället av vita. Men demografin håller på att förändras och de vita blir alltmer av en minoritet inom ett nytt majoritetssamhälle. Och med den demografiska förändringen följer socio-ekonomiska maktförskjutningar. Det är nu rasismen (som alltid varit där) blir till ett nytt, hett diskussionsämne, och i förlängningen blir den då alltmer fysiskt våldsam. Förändringstrycket ökar. Och då ökar också mottrycket från dem som motsätter sig förändring.
Därmed kommer chauvinismen och Proud Boys in i bilden. Det är i detta läge Donald Trump väljs till USA:s president, men det är också i detta läge som Trump sedan inte blir omvald. Samtidigt kan det vara värt att notera att Trump är den amerikanska presidentkandidat genom tiderna som fått näst flest röster av alla. Den enda presidentkandidat som fått fler röster än Trump är Joe Biden.
Under de dryga åtta minuter då Derek Chauvin höll på att döda George Floyd på öppen gata, med mängder av vittnen som dokumenterade dödsfallet medan det pågick, så måste han ha anat att det han höll på att göra skulle komma att ses i ljuset av dödandet av Eric Garner och andra. Det Chauvin gjorde gick helt i linje med traditionen inom den amerikanska polismakten, samtidigt som det gick helt på tvärs mot syftet med den amerikanska polismakten.
Läget är inte långsiktigt hållbart. USA – liksom världen i stort just nu – befinner sig i snabb och oåterkallelig förändring. Samtidigt har gruppen Proud Boys svurit på att med alla medel, alltid och överallt, motverka varje förändring. Och deras företrädare heter alltså Donald Trump. Alltså den tidigare amerikanska president som sagt dem: stand back and stand by. Varpå halva, men bara halva, USA jublade. Den andra halvan förfärades.
Den underliggande, oartikulerade oro som driver dessa konspirationsteorier är tveklöst välgrundad.
Vad händer i ett samhälle då det ”normala” inte längre uppfattas vara ”normalt”? Då maktbalanserna förskjuts och nya majoritetssamhällen tar över efter dem som kraschat? Då den gamla maktägande eliten upphör att vara såväl maktägande som elit? Det är knappast långsökt att tänka sig att det blir våldsamt när vissa känner att deras priviligierade positioner oåterkalleligen håller på att glida dem ur händerna.
Även om det inte finns några förmildrande orsaker bakom dessa tidigare så priviligierade människors tankar och handlingar – bakom deras mer eller mindre hejdlösa konspirationsteorier – så finns det tveklöst grund för deras känsla av osäkerhet och förvirring, liksom även för den allmänt obehaglig föraningen om att tappa greppet om sin ”normala vardag”: om att tappa greppet om sig själv. Eftersom det finns grund för känslan så går det inte att ”tala människorna tillrätta”.
Nej, om det handlar om människor som reagerar på en substantiell förändring så går det inte att prata bort deras oro, även då deras konkreta reaktioner inför förändringen knappast framstår som adekvata, utan snarare som hysteriskt sjövilda. Och de konspirationsteorier som nu sprids över USA och över världen, exempelvis QAnon, är utan tvivel hysteriskt sjövilda. Men den underliggande, oartikulerade oro som driver dessa konspirationsteorier är tveklöst välgrundad.
Den högmoderna, angloamerikanska, kapitalistiska och industrialistiska världsordning som dominerade 1900-talet och som drivit världen in i en akut och ohållbar klimatkris, liksom även in i pandemier, massdöd och så vidare, har kommit till vägs ände. Mot den bakgrunden man bör se uppkomsten av alltmer vilda konspirationsteorier och fenomen som exempelvis Proud Boys. Det är mot den bakgrunden man bör se ett alltmer våldsamt motstånd mot den pågående, oåterkalleliga förändringen. Jag kommer inte förbi polisen med zombieblicken, han som heter Derek Chauvin – alltså chauvinisten Chauvin.
*
Jag kan heller inte släppa tanken på en annan polisman: Karl-Heinz Kurras. Den 2 juni 1967 ägde en stor demonstration rum i Västberlin. Man demonstrerade mot att Shahen av Iran fick ett officiellt mottagande i staden. Under demonstrationen sköt en västtysk polis ihjäl Benno Ohnesorg. Den sorglöse studenten Ohnesorg – hans namn betyder bokstavligen ”sorglös” – var uttalad pacifist och han tog avstånd från våldsamma demonstrationer, så den dagen stod han stod knappast i centrum för någonting. Ändå blev han ihjälskjuten av en västtysk polisman i tjänst, Karl-Heinz Kurras.
Kurras var den västtyska polisens bäste skytt. I tonåren hade han varit aktiv i Hitlerjugend och som sjuttonåring gick han 1944 med i Wehrmacht, beredd att döda och dö för fäderneslandet. Det var dock Ohnesorg knappast beredd att göra för egen del. Men hans sandaler och röda skjorta fick honom den 2 juni 1967 att sticka ut ur mängden.
Medan Ohnesorg låg på marken med ett antal poliser över sig kände sig Kurras – som var civilklädd men beväpnad och som redan hunnit dra fram sin pistol – på oklara grunder hotad. Så Kurras gick fram till Ohnesorg och sköt honom på nära håll i huvudet. Det fanns massor av vittnen till händelsen, även fotografer, och det finns fortfarande mycket dokumentation från händelsen.
En polisman undrade omedelbart efter skottet varför Kurras behövt skjuta. Samtidigt hade polisen stort besvär med att få bort alla vittnen från platsen. En stund senare kom en ambulans för att hämta den dödligt sårade Ohnesorg, som avled under färden till något sjukhus som ville ta emot honom (tydligen blev ambulansen avvisad från två olika akutmottagningar innan den kom fram till ett sjukhus som tog emot).
Under den efterföljande rättegången fanns dock plötsligt inte längre några vittnen. Och Kurras hävdade att han agerat i självförsvar. Det oklara bevisläget gjorde att han kom att frikännas.
Den dubbla chocken – först mordet på Ohnesorg och sedan frikännandet av Kurras – skakade om alla. Västtyskland på 1960-talet var ett splittrat och traumatiserat land, ungefär som Frankrike på 1830-talet, eller USA idag. En omedelbar effekt av det inträffade var att ”alla” insåg att Västtyskland fortfarande i grund och botten var en antidemokratiskt totalitär stat som bara utgjorde en fortsättning på Hitlers nazi-Tyskland.
Detta ledde till formerandet av 2-juni-rörelsen, en anarkistisk statsgerillarörelse som såg som sin uppgift att genom väpnade aktioner ”avslöja statens fascistiska ansikte”. 2-juni-rörelsen blev snart en vänster-chauvinistisk terrorgrupp som skulle kunna ses som en spegelvänd variant av dagens höger-chauvinistiska terrorgrupp Proud Boys.
Konspirationsteorin dåförtiden kring föreställningen om ”den fascistiska staten” verkar spegla konspirationsteorin nuförtiden om ”den djupa staten”. Både dåförtiden och nuförtiden handlade/handlar det om att de som var/är införstådda i konspirationsteorin uppfattar att de har rätt att med vapen i hand och med våld försvara sig själva och folket som sådant mot den onda statens intervention.
Sommaren 2009 hittade man komprometterande material i Stasis arkiv
Kanske kan man säga att Kurras mord på Ohnesorg startade den våg av statsgerillaterrorism som höll på att splittra Västtyskland under 1970-talet: en startpunkt för det som kom att bli den så kallade Baader-Meinhof-rörelsen. Kanske kan man säga att Chauvins mord på Floyd startade den utveckling som just nu håller på att splittra USA: möjligen kommer man i framtiden att titta tillbaka och säga att det polismordet beredde vägen för stormningen av Kongressen den 6 januari i år.
Men historien tar inte heller slut här.
Sommaren 2009 hittade man komprometterande material i den gamla östtyska underrättelsetjänstens arkiv, alltså i Stasis arkiv. Det visade sig att Karl-Heinz Kurras ända sedan 1950-talet varit en östtysk spion som infiltrerat den västtyska polisen.
Kurras hade varit såväl övertygad kommunist som aktiv partimedlem. Det var alltså inte endast en gammal nazist och västtysk polis som gick fram och sköt Ohnesorg i huvudet, utan i förlängningen var mördaren också sovjetisk spion. Så varför mördade Kurras Ohnesorg? På order av sovjetmakten i enlighet med en långsiktigt utarbetad plan, eller var det Kurras eget spontana infall i stunden? Plötsligt öppnade sig enorma möjligheter för nya konspirationsteorier.
Klart är i vart fall att Kurras skott kom att utgöra startpunkten för en våldsam och traumatisk händelseutveckling som under de följande decennierna riskerade att upplösa Västtyskland, ja hela Västeuropa i stort. Tänk om det skulle visa sig att Derek Chauvin har helt andra lojaliteter än dem vi idag känner till? Tänk om han är en ny Karl-Heinz Kurras?
*
Det verkar ligga nära till hands att jämföra Derek Chauvin med Karl-Heinz Kurras, och då även jämföra dagens USA med gårdagens Västtyskland. Eller gör det det? Håller jag på att måla upp en alldeles ny, egenkonstruerad konspirationsteori? Tja, vem vet.
Här är det upp till dig som läsare att aktivt distansera dig till texten du just nu håller på att läsa, så att du kan förhålla dig kritisk till den, och då inte endast källkritisk utan också självkritisk. Hur bör egentligen den här texten tolkas?
Bara genom att aktivt träna oss i källkritik och i kritisk distansering kan vi öva upp såväl den egna individuella, som den allmänna, samhälleliga, förmågan att på något förnuftigt sätt förhålla oss till konspirationsteorier. I ett samhällsklimat som blir alltmer präglat av konspirationsteorier är det nog på sin plats att aktivt och systematiskt träna upp den förmågan. Men hur gör man det?
Innan man börjar diskutera källkritik kan det vara på sin plats att fundera över vad som är syftet med källkritik.
För innan man kan komma med ett svar på en fråga, så måste man först ha förstått själva frågan. Innan man kan lösa ett problem måste man ha blivit klar över vad det egentligen är som är problemet. Gör man inte det så är risken stor att man börjar dra iväg i fritt svävande, luftiga spekulationer.
Och av sådana spekulationer byggs konspirationsteorier. Så istället för att mer eller mindre okritiskt lyssna på vad andra säger eller oreflekterat tro på det man läser, så gäller det att kritiskt och reflekterat söka efter den inre logiken och den underliggande grundvalen för varje resonemang.
Det gäller att hela tiden fundera över vad syftet är med det hela. Är resonemanget fokuserat, välgrundat och logiskt konsistent? I så fall kan det kanske vara värt att investera tid och kraft i att följa upp det. Om inte, så är risken den att man okritiskt ramlar ned i en konspirationsteori. Och det är just det som ska undvikas. Förresten vet jag vem som mördade Olof Palme……
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
