Alla vet att högre straff inte sänker brottsligheten, ändå är alla överens som att höja straffen. Varför ställer ingen frågorna om kriminalpolitikens verkliga effekter? frågar Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi.
“Land ska med straff byggas.” Detta är huvudbudskapet i årets valrörelse. Det gäller för åtminstone fem av riksdagens partier, inklusive de tre största. Kraven på fler och hårdare straff berättigas med att straffen har varit för milda. Sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har ett 70-tal propositioner lagts fram med krav på kriminaliseringar, straffskärpningar och utvidgade tvångsmedel. Denna utvidgning av straff- och processlagstiftning är historiskt unik.
Givet ett allvarligt problem med skjutningar, varav många med dödlig utgång, är det kanske ändå begripligt att strafflagen skärpts i den omfattning som skett. Resultatet tycks dock utebli. Skjutvapenvåldet visar inga tecken på nedgång och Sverige har flest gängrelaterade mord i Europa.
Det finns ingen utvärdering av Danmarks olika åtgärder mot gängkriminaliteten
Vilka förväntningar kan vi då ha på mer straff? Forskning från Sverige, Norden och andra länder visar entydigt att längre straff inte har en avskräckande effekt. Det betraktas som ett kriminologiskt grundfaktum. Behandling kan i bästa fall ge små positiva effekter i form av minskat återfall för mindre grupper men påverkar inte brottsnivån. Enskilda gärningspersoner kan oskadliggöras genom långa frihetsstraff, men inkapacitering bestämmer inte våldsnivån i samhället. Brottsligheten avgörs helt enkelt inte av variationer i straff. I Sverige har brottsligheten historiskt bestämts av förhållanden som befolkningsutveckling, svält och varubrist, migration, alkoholpolitik, tillgång på konsumtionsvaror och arbetsmarknad.
Hänvisningar till hur man i Danmark handskats med de kriminella gängen är legio. Dock finns ingen utvärdering av Danmarks olika åtgärder mot gängkriminaliteten. Det saknas uppgifter om hur vistelseförbuden används. Rikspolisen kan inte säga om lagstiftningen haft någon effekt på antalet gängkriminella som nu ökar. Polisen bedömer att möjligheten till fördubblade straff har varit positiv för att öka inspärrningstiden för gängledare, men säger samtidigt att nyrekryteringen fortsätter. En vetenskaplig utvärdering av effekterna av sänkt straffmyndighetsålder i Danmark visade försämrade betyg och mer återfall.
Även om större effekter inte kan förväntas kanske straff ändå kan ge marginaleffekter, vilket hävdats från politiskt håll. Straff innebär dock kostnader. En fängelseplats kostar närmare en miljon kronor per år. Kriminalvården har gjort en prognos för en ökning av anstaltbehovet fram till 2030 med 50 procent, och en ny prognos i sommar tyder på en ännu större ökning. Det rör sig om flera tiotals miljarder i ökade kostnader, och Kriminalvården vet inte hur man ska kunna hitta och utbilda den personal som kommer att krävas.
En annan kostnad är den humana. Det gäller inte bara den intagne som ska sitta inne längre. Det rör den bild vi vill visa omvärlden av vårt land. Sverige har varit internationellt känt för en relativt förnuftig kriminalpolitik med human kriminalvård. Sverige har framhållits som en förebild. Denna bild lär nu ändras när vi lämnar gruppen av nordiska länder som har de lägsta fängelsepopulationerna i Europa. Straff och fångantal är lackmustestet. Var det för övrigt en tillfällighet att de fem partier som i strid med lagen var beredda att acceptera en anonym donation också är de som driver straffracet?
En ytterligare kostnad är kvalitén på de lagar som stiftats eller föreslås. Moderaterna vill tillåta hemlig avlyssning utan konkret brottsmisstanke, ha förbud mot att vara med i ett kriminellt gäng, utreda sänkt straffbarhetsålder och ge dubbla straff för gängkriminella – något som vid dödsskjutningar skulle innebära dubbla livstidsstraff och att samhället ser mindre allvarligt på mäns dödliga våld mot kvinnor. Socialdemokraterna vill införa husrannsakan utan brottsmisstanke och kriminalisera rekrytering av barn till gäng. Liberalernas ledare vill tredubbla straffet för dem som är bortom hjälp till rehabilitering. Kristdemokraterna vill att polisen ska kunna beslagta dna-uppgifter från vårdens biobanker för att kunna hitta kriminella. Sverigedemokraterna vill sänka straffmyndighetsåldern till 13 år, begränsa rörelsefriheten för den dömde efter avtjänat straff, införa kemisk kastrering, utvisa utländska medborgare på livstid och ge nioåringar skamstraff. Skulle förslag som dessa komma upp i vissa andra länder, skulle vi opponera oss å det kraftigaste mot sådana brott mot rättsstatliga principer.
På ett område är straffen särskilt ineffektiva, samtidigt som de innebär rättsosäkerhet och rättsliga övergrepp. Det gäller narkotikapolitiken. I förhållande till de övriga nordiska länderna, som alla för en strikt narkotikapolitik, har Sverige de högsta straffen och flest polisrapporterade brott, och är det enda landet där polisen i stor skala går in i medborgarnas urin för att belägga konsumtion av narkotika. Någon effekt på den höga narkotikarelaterade dödligheten går inte att se. När andra länder ser kriget mot narkotikan som förlorat och söker nya vägar för att reglera narkotikakonsumtion, väljer den svenska regeringen att höja straffen och kriminalisera försök till konsumtion. Kan det finnas en koppling mellan svensk narkotikapolitik och de många dödsskjutningarna som är kopplade till narkotikamarknaden? Regeringen vägrar fortfarande att göra den utvärdering av svensk narkotikapolitik som riksdagen för mer än två år sedan begärt. På narkotikapolitikens område är också hänvisningar till Danmark påtagligt få.
Straff ska vara undantaget. Denna princip får stöd i vår regeringsform. Straff måste visserligen finnas men är något man tar till i sista hand. Den strafflaginflation vi nu iakttar innebär ett brott mot en lång rättslig tradition. Påståendena om att vi måste straffa mera ska också bedömas i ljuset av de 12 000 fängelsestraff som döms ut under ett år.
Det något paradoxala inträffar nu att fast brottsligheten utnämnts till den viktigaste frågan i valet, så blir den inte en valfråga. De stora partierna tycker detsamma i kriminalpolitiken. Regeringen höjer straffen så fort den kan, oppositionen till höger säger ”för lite och för sent” och föreslår ytterligare skärpningar. Justitieministern svarar förnöjt att regeringen skärpt straffen mer än någon annan regering och framhåller att fem gånger fler nu frihetsberövats för vapenbrott.
De tre partier som inte deltar i straffracet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, betonar också vikten av straff, men inte på samma sätt som de övriga. Det förebyggande arbetet och tidiga insatser lyfts fram som en motvikt till straff. Mer konkreta förslag på skärpning av straff- och processlag saknas. Alla partierna betonar dock sedan länge vikten av höjda straff för våld mot kvinnor och barn och för sexualbrott. Partierna kan härmed understryka engagemang och empati även om straffet för våldtäkt skärpts eller utvidgats sju gånger sedan 1980-talet.
Den övergripande bilden är dock att frågan om straffens effekt har försvunnit ur debatten. Straff har gått från att ha varit medlet i brottsbekämpningen till att bli målet. Partierna tävlar om att straffa mest, inte om att faktiskt åstadkomma minskningar av den grova brottsligheten. Debatten förskjuts från att gälla straffets nytta till brottets straffvärde. Detta är rimligen en central fråga, men en sådan moralfilosofisk debatt är kanske inte den viktigaste för att stävja skjutningar och dödligt våld. Målet för regeringens och riksdagens kriminalpolitik är också att minska brotten och öka tryggheten.
De partier som inte deltar i tävlan om vem som kan straffa mest väljer främst att ligga lågt. Centerpartiet har visserligen höjt rösten mot rättsosäkerhet och inhumana lagar, och journalister ställer frågor om enskilda förslag. Den större kritiken av straffspiralens utveckling har dock uteblivit. En konsensus om straffets positiva effekter präglar den offentliga debatten. För väljarna blir kriminalpolitiken i en mening en icke-fråga. Inga alternativ förs fram som skulle göra det möjligt att ta ställning till vad som utgör en effektiv och acceptabel kriminalpolitik i Sverige.
Henrik Tham, är professor emeritus i kriminologi
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
