Att lämna frikyrkan – dikter och samtal

David Eklind Kloo är trött på sitt ältande av sin uppväxt i frikyrkan – men det fyller en funktion.

”Det är inne att tala om att ’dekonstruera tron’”, skrev den kristna tidningen Dagens opinionsredaktör Frida Park i somras. Hon har rätt, så till vida att detta begrepp för en process där man ifrågasätter trosföreställningar som tidigare lyst som fyrar när man navigerat genom natten blivit något av ett modeord.

Men pratat om den processen har vi alltid gjort. Kanske inte i offentligheten, men med varandra. Jag har vänner som jag knappt träffat en enda gång utan att prata om vårt gemensamma förflutna i frikyrkan. Trots att det nu gått 25 år sedan vi lämnade.

Ibland blir jag rent av trött på mig själv och mitt ältande. Släpp det!

Park berättade vidare hur en dekonstruktion borde gå till – och vilken slutsats den absolut måste undvika: Utan Jesus klarar vi oss inte.

Det senaste dryga halvåret har tre diktsamlingar getts ut på svenska som kretsar kring frikyrkligt liv och tro. Jag känner i Göte Einars Till dem av apokalypsen drabbade, utgiven i januari 2024, igen hur allting alltid står på spel: ”inte blanda det / ljumma / med det heta, / alltid veta / var utvaldheten / låg.”

Einar, född 1946, växte upp i Pingstkyrkan.

Allting står alltid på spel därför att alla sanningar är absoluta. Antingen är man frälst eller så är man förtappad. Antingen eller, aldrig både och.

Därigenom är konsekvenserna av att välja fel alltid förödande. Och rädslan en ständig följeslagare.

”När den ljusomstrålade / en gång kommer / för att hämta de sina hem, / skall du då / lämnas kvar, / terrortaktiken var / utstuderat sadistisk, / du skulle känna av kylan / därute, / kontrasten/mildhetens / stämma / som bara ville dig / så innerligt väl.”

Frälsningen är nödvändig därför att vi i oss själva är förlorade. Att endast bejaka dem vi är kan aldrig vara nog. Man måste renas, bli förlåten, försonas.

Sexualiteten är kanske den starkaste kraft man måste förneka. Den löper som en röd tråd genom Jennifer Granqvists, född 1991, Gud var min pappa men han kunde inte krama mig, som kom ut i höstas.

”Bland småbyxor och sandiga klänningar / bland legoklossar och glitterlim / I seriebibelns ögonvrå / lär en barnarm med lila What Would Jesus Do-armband / två tjejbarbies att ha sex”

Om Gud älskar oss trots att vi är de vi är, vari består då hans kärlek? Vad är då kärlek ens?

”Korsfästelse / som straff för / brister som / aldrig kan sonas. / Underkastelse / som / befrielseakt”, skriver Einar.

I dikten Det fanns inga bögar förr inleder Granqvist ”Min kompis är välkommen till kyrkan / men han kommer inte till himlen / med oss andra”. Slutet är skoningslöst men följer naturligt på början: ”Min kompis är välkommen till kyrkan / men han tror inte längre på / att Gud älskar honom”.

Tvivlet blir så den största skräck man kan tänka sig. Men också en dörr på glänt mot något annat. Einar: ”Kanske är jag rädd / att det dyrbaraste jag / ägt / visat sig vara en / uppflammande eld / där ingen / Fenix skall / födas / ur askan.”

Och Granqvist: ”det jag är rädd för finns ibland / bara i mig”.

Joel Berglund, född 1988, växte upp i en familj där att tro ansågs löjligt. I bästa fall.

Så träffar han en kvinna som är uppvuxen i en småländsk pingstförsamling. Hon går inte längre i kyrkan, men tror fortfarande. De flyttar till hennes hemstad. I Vända hem, utgiven i januari 2024, skildrar Berglund sin inre resa.

Han förvånar alla – allra mest sig själv – när han en dag föreslår att de ska gå till kyrkan.

”Jag har pratat mycket. / Druckit mycket. / Gör det fortfarande. / Det pågår. / Jag har hört en uråldrig tystnad. / Den är en väntan på ett svar. / Jag ställde inte frågan. / Men tystnaden får mig att vilja veta mer.”

Här står sökandet i centrum. Det öppna, prövande. Kontrasten är stor mot Granqvist: ”Jag blev matad men / ville äta själv / Jag fick svaret / innan jag hann fråga”.

Så förefaller också missionskyrkan Berglund går till att presentera tron på ett annat sätt.

”En teolog besöker kyrkan. / Han talar om Batseba och David. / Lammet. / Ordet. / Davids maktmissbruk. / Hans skuld. / En skugga som följer honom. / Svagheten och styrkan. / Ett både och. / Mitt liv.”

Både och, inte antingen eller.

Berglund blir aldrig tvärsäker. Han går, såvitt jag kan utläsa, aldrig från att vara förtappad till att bli frälst. Kyrkan blir en plats där han får vara i all sin motsägelsefullhet. Tron en nåd att stilla bedja om.

Inte ett krav att leva upp till.

”Söndagarna. / Sönderdagarna. / Faller isär. / Plockar ihop bitarna av mig själv i kyrkan. / Bönerna. Jag säger orden. De betyder inget. / Jag vill.”

Modeord eller ej, Jennifer Granqvist låter läsaren följa hur hon dekonstruerar sin tro.

”Rösterna i mitt huvud / Är inte längre / Guds”

På andra sidan väntar en större frihet. Frihet från rädslan.

Jag blir påmind om att de där samtalen gamla vänner emellan, som delar en erfarenhet av att ha lämnat, fyller ett behov. Granqvist beskriver hur hon träffar andra från ”stödföreningen för religioners offer”:

”där sitter vi, fyra helvuxna kvinnor / det är inte första gången vi beställer vin / men aldrig med någon som vet / hur laddat / det kan vara / hur förbjudet / det kan kännas”

Och jag tänker att jag kanske inte ska bli så trött på mig själv och mitt ältande.

Och i stället för att berätta för oss vilka slutsatser vi ska undvika kanske kristna tyckare borde lyssna till vad vi som begränsats av vår tro har att berätta.