40 år av privatiserad allmännytta i Stockholm

BOSTADSPOLITIK Stockholms bostadsmarknad har stor påverkan på svensk bostadspolitik. Men hur har egentligen de lokala politikerna försökt hantera frågan? Arkitekturrevisionen har kartlagt 40 år av utförsäljningar på jakt efter en röd tråd. 

1979 fattade det kommunala bostadsbolaget Familjebostäders styrelse beslut om att sälja ett bostadshus på Pilgatan 26 på Kungsholmen i Stockholm. Köpare var en bostadsrättsförening grundad av hyresgästerna. Priset var 125.000 kr. (eller ca 500.000 kr i dagens penningvärde). Som den första fastigheten att ombildas till bostadsrätter markerar affären en brytpunkt i Stockholm stads bostadspolitiska historia.

Bakgrunden till försäljningen var det fullmäktigebeslut senhösten 1978 som möjliggjorde ändringar av de allmännyttiga bolagens ändamålsparagraf. En förändring av bolagsordningen som var nödvändig för att de sittande borgerliga politikerna skulle kunna infria 1976 års vallöfte om ”valbarhet i boendet”; i praktiken att allmännyttans hyresgäster skulle få ”rätt att friköpa” sitt boende.

Snart strömmade intresseanmälningarna in. Med få undantag var det i innerstadens – i synnerhet Östermalms – ”saneringsfärdiga” bestånd som intresset var som störst. Dessa hus i attraktiva lägen, för det mesta uppförda under sekelskiftets byggboom eller tidigare, hade genom förköpslagen köpts upp från privata fastighetsägare under 1970-talet för att moderniseras med badrum, hiss, sopnedkast och ändrade lägenhetsplaner enligt samtida standard. I de fall där renovering inte ansågs genomförbar skulle husen istället rivas för att ge plats åt nya.

Saneringarna kritiserades för bristande boendeinflytande och ett stelbent förfarande där det nya bostadsbeståndet skulle bestå av betydligt fler stora lägenheter, vilket i sin tur skulle leda till höjda boendekostnader. Kritiken kulminerade i Mullvadenockupationen 1978, en händelse som väckte stor uppmärksamhet. För den borgerliga majoriteten i fullmäktige blev ”Mullvaden” ett argument i debatten om ombildningar. Makten att besluta i saneringsfrågan måste överlåtas till hyresgästerna själva, en överlåtelse som för de borgerliga var synonym med övergången från kommunalt till privat ägande. Dessutom menade man att en spridning av fastighetsägandet skulle motverka segregationen, vilken blivit en allt hetare fråga under 1970-talet.

Från vänsterhåll varnades tvärtom för ökad segregation och spekulation i bostäder som följd av utförsäljningar av allmännyttans bostadsbestånd i Stockholm. Följderna av det sena 1970-talets snabba ökning av andelen bostadsrätter i innerstaden, där bostadsrättsföreningar köpt loss privatägda fastigheter genom fördelaktiga så kallade ”strimlade lån”, hade redan börjat kunna avläsas i form av demografiska omförflyttningar på fastighetsnivå. Bostadsrättsomvandlingen av innerstaden innebar från början att människor med lägre inkomster fick ge plats åt människor med högre inkomster.

Under Familjebostäders förhandlingar i ett samtida ombildningsärende, med bostadsrättsföreningen i fastigheten Rackelhanen 3 (Jungfrugatan 31, Tyskbagargatan 10), visade det sig att få av husets 22 hyresgäster över huvud taget var mantalsskrivna på adressen. Utöver oenighet inom föreningen så började snart också ett mycket stort antal människor höra av sig direkt till bolagsstyrelsen, med förslag om snabba affärer och pengar under bordet, varpå den överrumplade styrelsen måste bordlägga ärendet. Istället blev alltså fastigheten Fikonträdet 19, med huset på Pilgatan 26, den första att ombildas till bostadsrätter.

Det skulle dröja ett drygt decennium innan ombildningarna av allmännyttans bostadsbestånd återupptogs, som en del av det tidiga 1990-talets borgerliga ”systemskifte” och högergir i svensk bostadspolitik. Försäljningen av huset på Pilgatan 26 för 40 år sedan framstår som anekdotisk med tanke på de mer omfattande försäljningar av allmännyttans bestånd som skett från 1990-talets slut och framåt. Samtidigt tjänar det som en prolog till just den stora förskjutning från ett gemensamt till ett privat ägande av stadens bostadsbestånd som ägt rum under denna tid.

STOCKHOLMS UTOMKOMMUNALA BOSTÄDER 
För att förstå avyttringarna av Stockholms allmännytta är det viktigt att också belysa det utomkommunala bostadsbeståndet. Det här beståndet utgjorde en gång i tiden en stor del av Stockholm stads allmännytta med ca. 15 700 bostäder. Genom försäljningarna av dessa fastigheter – först till kommunala bolag, därefter till privata bolag, till sist till bostadsrättsföreningar – inleds också avyttringarna av stadens bostadsbestånd i större skala.

Granängsringen är namnet på ett bostadsområde i Bollmora i centrala Tyresö, uppfört under 1960-talet. Kvarteren består av fem bågformade skivhus, som tillsammans bildar en uppbruten cirkel kring en vidsträckt gemensam gård. Arkitektoniskt är husen exempel på tidens rationalisering av byggandet och ”den nya monumentaliteten”, med storskaliga byggnadsvolymer, svepande linjer och långa perspektiv. En skulptural arkitektur, tänkt att upplevas på väg – i bilen eller kanske ännu hellre ifrån ovan, genom flygplanets kabin – eller på plats, med gården som rekreationsyta och mötesplats för de boende i de omkring 1000 hushållen. (Samma arkitekter –  Åke Ahlström och Kell Åström – låg för övrigt bakom de samtida Tantohusen på Södermalm, vilka delar ett uppenbart släktskap med husen i Tyresö, även om placeringen av de enskilda volymerna där är en annan.)

Mer än något annat har Granängsringen och Bollmora kanske kommit att förknippas med den lag – i efterhand kallad lex Bollmora – som på ett avgörande sätt har påverkat bebyggelseutvecklingen i Stockholmsregionen. För att placera Granängsringen och övriga ”lex Bollmorastäder” i en bebyggelsehistorisk kontext – för att därefter beskriva deras väg ut ur de kommunala bolagens bestånd – krävs en mark- och bostadspolitisk tillbakablick.

I början av 1900-talet rådde omfattande markbrist i Stockholm. Med inkorporeringen av grannsocknen Brännkyrka – ett vidsträckt men glesbebyggt område; tänk tunnelbanesträckorna Liljeholmen-Fruängen/Skärholmen, Gullmarsplan-Hagsätra/Farsta Strand/Skarpnäck – inleddes 40 år av aggressiv markpolitik vars uttalade ambition var att allt eftersom behovet växte kolonisera stadens omland.

Glesbefolkade lantkommuner som Tyresö, Botkyrka, Järfälla och Österhaninge hade lite att säga till om det överhängande hotet om inkorporering och allt eftersom växte missnöjet. Med Spångaaffären 1944 organiserade sig därför grannkommunerna i Stockholms förorters samarbetsnämnd, ett mellankommunalt samarbetsorgan med syfte att förhindra stadens markpolitiska ambitioner. Större delen av Spånga, som då var en självständig kommun, inkorporerades visserligen av Stockholms stad, medan resterna delades upp mellan Sundbyberg, Solna och Sollentuna. Genom ”förortsnämndens” organiserade motstånd skulle dock huvudstaden hädanefter tvingas finna nya sätt att lösa det växande ”Stor-Stockholmsproblemet”, med akut bostadsbrist och ett växande behov av regionala infrastruktursatsningar som huvudsakliga delproblem.

Därför grundades 1956 i Stockholm det kommunala fastighetsförvärvsbolaget AB Strada, med finansborgarrådet Hjalmar Mehr som styrelseordförande. Syftet med bolaget var att köpa upp mark utanför kommunen, vilket också skedde i en oerhörd omfattning fram till år 1970 (affärer för 377 mkr; flera miljarder i dagens penningvärde). Året därpå inledde bolaget Aktionsprogram för bostadsförsörjningen i Stor-Stockholm för att finna vägar ur den bostadskris som förvärrats år för år genom ständig inflyttning till huvudstaden, i sig en effekt av rekordårens kraftiga högkonjunktur. AB Strada varnade i programmet för att bostadsproduktionen i Stockholms stad skulle komma att halveras de kommande åren, till direkt följd av markbristen, och att grannkommunerna nu därför måste tredubbla det planerade byggandet. Genom det nyinrättade mellankommunala samarbetsorganet Stor-Stockholms planeringsnämnd accepterade samtliga representanter från de berörda kommunerna aktionsprogramets riktlinjer, även om man på många håll i länet ansåg sig mer eller mindre tvingad till det.

I slutet av 1950-talet hade Stockholms bostadsbrist blivit en nationell angelägenhet. För att komma till rätta med problemet slog Sveriges riksdag 1959 fast att kommunala bostadsbolag skulle få rätt att förhandla om bostadsproduktion utanför kommungränsen, det avgörande beslut som senare alltså skulle kallas lex Bollmora. En av de mest drivande i denna fråga var VD:n för Svenska Bostäder AB, socialdemokraten Albert Aronsson, vars bolag på ett drygt decennium vuxit till att omfatta omkring 1000 arkitekter, ingenjörer och byggnadsarbetare. 1959 års lagändring var nödvändig för att Svenska Bostäder, samt de övriga kommunala bostadsbolagen i Stockholm, skulle kunna uppehålla och utveckla sin verksamhet som byggherrar.

Efter en uppmärksammad markaffär 1960 blev Familjebostäder AB det första bolag att teckna avtal om att bygga bostäder utanför kommungränsen, närmare bestämt i just Bollmora (Granängsringen skulle följa först ett par år senare). Fram till år 1966 hade 10 separata avtal tecknats mellan de kommunala bostadsbolagen i Stockholm och de – med Salem som enda undantag – socialdemokratiskt styrda grannkommunerna:

Sammantaget rörde det sig om omkring 30 000 bostäder och servicebyggnader som skulle komma att uppföras på jungfrulig mark. Det bör poängteras att det inte enbart var allmännyttiga bostadsbolag i Stockholm som stod för produktionen av bostäder. Genom den prejudicerande Sätraöverenskommelsen (1961) gavs de enskilda byggföretagen rätt till dryga hälften byggrätter också i grannkommunerna. Avgörande var dock att Stockholm stads bolag agerade motor. Genom lex Bollmora fick byggbolagen – de allmännyttiga likväl som de privata – möjlighet att växla upp det seriebyggande som skulle övergå i det så kallade miljonprogrammet, till vilka de senare byggprojekten också räknas. Stadens erfarenheter från dessa projekt utmynnade exempelvis i den storskaliga utbyggnaden av Järva under senare hälften av 1960-talet.

Centralt i avtalen med kommunerna var den anvisningsrätt på i genomsnitt 70 procent av de avtalade bostäderna som tillföll Stockholms stads bostadsförmedling. På så vis kom lantkommunerna att hjälpa Stockholm ur bostadskrisen, samtidigt som de i flera fall mångdubblade invånarantalet. 1967 lades dock kursen om, då statsmakterna framtvingade en regional bostadskö för hela Stor-Stockholm. I samband med detta avtog också viljan från Stockholms stad och dess bostadsbolag att bygga utanför kommungränsen. Inflyttningen till storstäderna bromsade också in i början av 1970-talet, vilket innebar att många av lägenheterna i ytterstadsområden som Bollmora, norra Botkyrka och Jakobsberg (Järfälla) kom att stå tomma. Flera av områdena kom att plågas av eftersatt underhåll och social utsatthet (Stockholm stad anklagades i flera av de berörda kommunerna för social dumpning; att låta stadens myndigheter placera och koncentrera socialbidragstagare och nyanlända invandrare i bestånden och därmed spä på segregationen).

BOLLMORA, NORSBORG OCH FITTJA
Hösten 1985 beslutar Svenska Bostäder att avyttra fastigheterna med 932 bostäder till den kommunala stiftelsen Tyresö Bostäder. Svenska Bostäders styrelse är inledningsvis kritisk till affären och anser att Tyresö Bostäder saknar resurser att förvalta ett fastighetsbestånd av sådan storlek. Efter påtryckningar från den lokala hyresgästföreningen, som hellre ser en lokalt förankrad värd, väljer man till slut att bevilja köpet. Som del i affären lovar Tyresö Bostäder att fortsätta och fördjupa det pågående renoverings- och upprustningsarbetet, bland annat – visar det sig senare – genom att höja hyrorna och stänga dörren för ”socialfall”.

Samtidigt som försäljningen av Granängsringen förhandlas ett köpeavtal fram mellan kommunägda Botkyrkabyggen och Svenska Bostäder (2105 bostäder i Norsborg samt 455 bostäder i Eriksberg) samt Familjebostäder (2169 bostäder i Fittja). Liksom Bollmora har Botkyrkas norra kommundelar i allt högre grad kommit att förknippas med eftersatthet, sociala problem och – till följd av detta – en hög omflyttningsfrekvens. Botkyrkabyggens plan är att rusta upp Norsborg och avyttra delar av beståndet till HSB eller Riksbyggen, för att låta den nya ägaren sedan ombilda till bostadsrätter. Inspirationen kommer ifrån närområdet; i tvillingstadsdelen Hallunda lät byggherren JM under 1970-talets senare del sälja hela hyresbeståndet till HSB (för övrigt utan hyresgästernas kännedom). Också i Botkyrka finansieras det kommunala bostadsbolagets utökade förvaltningsuppdrag genom höjda hyror för de boende.

Avyttringen av bestånden i Tyresö och Botkyrka var sammantaget de största fastighetsaffärerna i landets historia. Dock, försäkrade det socialdemokratiske fastighetsborgarrådet Mats Hulth, skulle de inte betraktas som prejudicerande. Kommunernas förfrågningar och ”särskilda omständigheter” – Botkyrkas heroiska insats under 1960-talet att hjälpa Stockholm ur bostadskrisen samt Tyresöstiftelsens långsiktiga visioner för Granängsringen – låg bakom de särskilda besluten. Påståenden om att det var ett sätt för bolagen att göra sig av med ”problemområden” avfärdades av Hulth i en intervju med Svenska Dagbladet.

JAKOBSBERG
För Stockholmsmoderaterna hade lex Bollmora alltid varit ett rött skynke. Lagen hade möjliggjort för de kommunala bolagen att växa oerhört under 1960- och början av 1970-talet. I slutet av 1980-talet börjar moderaterna mer intensivt driva frågan om avyttring av lex Bollmorabeståndet – helst till bostadsrättsföreningar, alternativt till privata bolag – vilket också blir en viktig valfråga. 1988, under det nya borgerliga majoritetsstyret, lyckas man få igenom en försäljning av hela Stockholmshems bestånd i Järfälla, en överlåtelse som genomförs januari 1990. Genom fullmäktigebeslut får de kommunala bolagen nu ett utökat uppdrag att avyttra beståndet utanför kommungränsen (men även, intressant nog, stadsdelarna i Järva), vilket på ett avgörande sätt kommer att påverka den framtida utvecklingen.

Samtliga fastigheter i Järfälla är lokaliserade i centrumorten Jakobsberg och omfattar totalt 2771 bostäder. Köpare är kommunala Järfällabygdens AB (idag Järfällahus AB), trots att besvikna borgerliga oppositionspolitiker i kommunen hellre ville se en privat köpare.

ORMINGE, VÅRBY GÅRD OCH JORDBRO
1991 öppnar de styrande borgerliga politikerna i Stadshuset upp för ombildningar till bostadsrätter av Stockholms allmännytta. På grund av finanskrisen är det dock färre än väntat som nappar. I en undersökning bland Familjebostäders hyresgäster 1993 konstateras att blott 25 procent av hyresgästerna i innerstaden är intresserade av att ombilda (den största andelen intressenter är hyresgäster i mindre sekelskifteshus på Norrmalm och i Vasastan). I ytterstaden är det ännu färre; så lite som 4,4 procent av hyresgästerna i Tensta, Rinkeby, Orminge, Vårby gård och Bollmora är intresserade av att ombilda. ”Jag tror inte vi någonsin kommer att sälja en förortsfastighet”, konstaterar Familjebostäders VD i en intervju.

I Orminge vill så få som 1 procent av de boende ombilda till bostadsrätter 1993. Två år senare, under socialdemokratiskt styre, säljs istället hela beståndet – 1318 bostäder – till Göteborgsbaserade fastighetsbolaget Wallenstam AB. För första gången säljer ett kommunalt bolag under socialdemokratiskt styre ett större fastighetsbestånd till ett privat bolag. ”Vi har inga direkta klagomål på Wallenstam men är ändå lite oroliga”, konstaterar den nytillträdde VD:n. ”De äger nämligen inte sina fastigheter särskilt länge utan köper och säljer”.

Under perioden 2007-2014 ombildas samtliga av Wallenstams fastigheter i Orminge till bostadsrätter.

Året därpå, 1996, fortsätter de socialdemokratiska avyttringarna. Först är det Svenska Bostäders styrelse som fattar beslut om att sälja 744 bostäder i Vårby gård till Realia AB. Samma år säljer Familjebostäder hela beståndet i Jordbro – 855 bostäder – till SSM. Under de dryga 10 år som gått sedan undantagsförsäljningarna i Tyresö och Botkyrka så har socialdemokraterna bytt fot till vad man beskriver som ”en aktiv försäljningspolitik”; avyttring av utomkommunala fastigheter till privata bolag.

DE SISTA BOSTÄDERNA SÄLJS
1997 fortsätter socialdemokraterna att fullfölja 1990 års borgerliga giv om avyttring av lex Bollmorabeståndet. Samtliga fastigheter i Salem – 1300 bostäder – och resterande bestånd i Bollmora – 1657 bostäder – säljs till det nybildade konsortiet Bostads AB Förstaden (samma bolag köper året därpå fastigheter av Svenska Bostäder i Husby, Solna och Sundbyberg, vilket då innebär att hela bolagets bestånd utanför kommunen avyttrats). Försäljningen i Salem betyder att där nu helt saknas kommunägda bostäder, då kommunen inte har någon allmännytta. I Bollmora har kommunen redan 1989 försökt köpa loss bestånden, men stoppats av hyresgästerna (8 av 10 var då emot att Tyresö Bostäder skulle ta över fastigheterna; ett svagt betyg efter övertagandet av Granängsringen fyra år tidigare). Vid försäljningen till Förstaden uttrycker stiftelsen frustration över att aldrig fått förfrågan.

1999, under det nya borgerliga styret, säljer Familjebostäder sitt bestånd om två fastigheter i Vårby gård – 201 bostäder – till en av hyresgästerna grundad bostadsrättsförening. Ombildningen är ovanlig; hittills har staden haft mycket svårt att sälja till bostadsrättsföreningar i flerfamiljshus belägna i stadsdelar uppförda under miljonprogrammet (detta trots riktade ombildningskampanjer mot hyresgäster i Järva). Kvadratmeterpriset på omkring 4700 kr får dock anses som ett bra bud från bolagets sida, att jämföras med ett dåtida snittpris på mellan 15000 och 20000 kr/kvm i Stockholms innerstad.

Två år senare, 2001, säljer Familjebostäder det sista beståndet utanför kommungränsen. 419 bostäder säljs då till ytterligare en bostadsrättsförening, denna gång i Tyresö. Detta är ett av de dittills största ombildningsärendena i Stockholm och priset ligger även här på omkring 5000 kr/kvm.

2009 säljer Stockholmshem sitt sista bestånd utanför kommungränsen, Henriksdalsringen i Nacka, en försäljning som varit på tapeten sedan tidigt 1990-tal. Antalet bostäder uppgår till 789 och köpare är tre av hyresgästerna grundade bostadsrättsföreningar. Priset uppgår till i genomsnitt omkring 10 000/kvm; en dryg tredjedel av genomsnittspriset för bostadsrätter i Stor-Stockholm samt Nacka det året. Så många som en fjärdedel av de boende väljer dock att bo kvar som hyresgäster. Försäljningen innebär att Nacka kommun nu helt saknar allmännyttiga bostäder.

Vissa stadsdelar – som Norsborg och Jakobsberg – ägs och förvaltas än idag huvudsakligen av kommunala bolag (i Norsborg har Botkyrkabyggen på senare år genomfört ombildningar till andelsägarlägenheter i liten skala och i Jakobsberg har Stockholmshems tidigare bestånd särskilt pekats ut för möjliga ombildningar till bostadsrätter). Andra stadsdelar har sett mer dramatiska förändringar. I Orminge har till exempel hela det bestånd om 1318 bostäder som en gång såldes till Wallenstam successivt ombildats till bostadsrätter (detta samtidigt som Nackas kommunfullmäktige, med endast ett mandats övervikt, lät sälja hela det allmännyttiga bostadsbolaget Nackahem AB 1996). Hyresgästerna i Jordbro å sin sida har sett 7 hyresvärdar komma och gå sedan Familjebostäder sålde beståndet till SSM samma år. Hyresvärd idag är Hembla, ett dotterbolag till Carnegie med världens största riskkapitalbolag – amerikanska Blackstone – som majoritetsägare, och som gjort sig kända för att förvärva, renovera och höja hyrorna i fastigheter från miljonprogrammet.

Trots att försäljningar av lex Bollmorabeståndet uppstår som en borgerlig valfråga kring 1990, så är det – som diagrammet ovan visar – i huvudsak socialdemokraterna och deras stödpartier som har genomdrivit dessa (ca 70 procent). Medan socialdemokraterna har sålt till privata bolag så har de borgerliga sålt till bostadsrättsföreningar.

Slutligen är allmännyttans försäljningar en fråga om återinvestering. Det frigjorda kapitalet har finansierat nybyggnation, förvärv, underhåll och möjlighet för bostadsbolagen att hålla nere hyrorna i övriga bestånd – inom Stockholm stad. I grannkommunerna har försäljningarna bidragit till privatiseringen av det totala bostadsbeståndet, en utveckling som spätts på genom att också allmännyttiga bolag i flera kommuner har avyttrat sina bestånd. En del har otvivelaktigt vunnit på denna utveckling (enskilda bolag och personer som gjort sig förtjänster på att köpa och sälja fastigheter/bostadsrätter), medan andra har förlorat på densamma (hyresgäster i eftersatta fastigheter med höjda hyror och personer som saknar betalningsförmåga på bostadsmarknaden).

För om de borgerliga partierna under 1990-talet hade som målsättning att krympa – eller rentav avveckla – stadens allmännytta som helhet, så handlade Socialdemokraternas försäljningar till privata bolag om att renodla allmännyttans förvaltningsområden och att finansiera fastighetsförvärv i innerstaden.

I skuggan av finanskrisen hade 42 fastigheter – omkring 1 500 bostäder – ombildats till bostadsrätter under den borgerliga mandatperioden 1990-1994. Med få undantag rörde det sig om kulturhistoriskt värdefulla innerstadsfastigheter, företrädesvis förvärvade av de kommunala bolagen inom ramen för de program för bostadsförnyelse som inleddes i början av 1970-talet. De ombildade husen utgjordes som sagt främst av vad som tidigare definierats som ”halvmoderna” bostadshus, ofta uppförda under förra sekelskiftets byggboom och med lägenheter utan badrum och tillgång till varmvatten. Privatägda och eftersatta fastigheter som genom kommunens förköpsrätt alltså moderniserats till godtagbar standard för att 10-20 år senare avyttras ifrån allmännyttans fastighetsbestånd.

Från vänsterhåll menade man att en snedfördelning mellan upplåtelseformer i innerstaden spätts på av det tidiga 1990-talets ombildningar, med ökad segregation som följd (till omfördelningen kan läggas en påtaglig ökning av andelen ombildade privata hyresrätter sedan 1970-talets andra hälft). Den låga andelen kommunägda bostäder i innerstaden rimmade illa med bostadsbolagens riktlinjer om att kunna erbjuda ”ett varierat utbud av attraktiva bostäder”, menade man vidare. Andelen allmännyttiga bostäder i innerstaden var vid vänsterns maktövertagande 1994 omkring 20 procent, att jämföra med omkring 6.5 procent idag.

1995 ges därför nya direktiv till de kommunala bostadsbolagen; aktiv försäljning i de ytterstadsområden där allmännyttan dominerar (inklusive fastigheter utanför kommungränsen) och förvärv i innerstaden. För att bryta segregationen mellan upplåtelseformer genomförs under åren 1995-1998 därför ett antal större beståndsförsäljningar till privata bolag, varav de utanför kommungränsen återgivits ovan.

Inom stadens gränser blir stadsdelen Husby ett slags testlabb för socialdemokratiska privatiseringar. En dryg tredjedel av stadsdelens totalbestånd avyttras i två omgångar, 1996 och 1998. Efter att under drygt 20 års tid ha sålts vidare till en lång rad olika fastighetsägare ägs idag samtliga fastigheter av det ovan omnämnda Hembla.

Till ovan nämnda beståndsförsäljningar tillkommer avyttringar av enskilda fastigheter till större och mindre bolag, där det nygrundade Förstaden Bostads AB är den enskilt största köparen (utöver nämnda områden förvärvas också flera fastigheter i Solna och Sundbyberg). Av omkring 8 500 sålda bostäder i ytterstaden under perioden 1995-1998 står Förstaden – med kooperativa KF Invest som majoritetsägare – för omkring hälften av köpen.

Samtidigt förvärvar de kommunala bolagen alltså fastigheter under denna mandatperiod. Förvärven kan delas in i två kategorier; förvärv av statligt majoritetsägda fastighetsbolag med betydande bestånd i innerstaden samt punktvisa förvärv av privatägda innerstadsfastigheter och fastighetsbestånd. Genom den förra kategorin kringgår bolagen den hembudsrätt som ger hyresgästerna möjlighet att ombilda fastigheterna till bostadsrätter, vilket väcker ilska hos den borgerliga oppositionen. Man menar också att fastigheterna sålts till stadens bolag till priser långt under marknadspris.

Bolagsförvärven omfattar sammanlagt 1 757 bostäder i innerstaden, 349 bostäder i ytterstaden, 740 bostäder i övriga länet samt ett fåtal bostäder i övriga delar av landet. I synnerhet Svenska Bostäders förvärv av fastighetsbolaget Burspråket leder till borgerliga protester, då man ser ogillande på bolagets stora andel fastigheter utanför kommungränsen, en invändning som delas av Socialdemokraternas samarbetspartner Miljöpartiet. Lösningen blir ett löfte om att sälja dessa fastigheter, vilket sker till olika privata aktörer under åren som följer.

Utöver detta förvärvar allmännyttan ytterligare 58 fastigheter från privata fastighetsägare. Fastigheterna omfattar 1 760 bostäder i innerstaden samt 346 bostäder i ytterstaden. Inom kommunens gränser förvärvas under perioden 1995-1998 sammanlagt 139 fastigheter med totalt 4 212 bostäder (3 517 bostäder i Stockholms innerstad och 695 bostäder i ytterstaden), vilket kan jämföras med de omkring 8 500 sålda bostäderna utanför kommungränsen och i Husby.

Fram till 1998 – då de borgerliga partierna återtar makten i Stadshuset och för första gången genomdriver ombildningar i större skala – genomförs alltså kommunala förvärv av tusentals bostäder i Stockholm, företrädesvis i innerstaden. Aldrig har allmännyttan ägt och förvaltat så många bostäder i Stockholms innerstad som hösten 1998 (totalt sett var de kommunala bostadsbolagen som störst kring 1990). Ironiskt nog har merparten av 1990-talets kompensatoriska förvärv idag ombildats till bostadsrätter, liksom en stor del av det kommunala bostadsbeståndet i övrigt. Av det förvärvade innerstadsbeståndet – avsett att genom långsiktig kommunal förvaltning motverka segregationen i centrala Stockholm – återstår idag en dryg tiondel (383 lägenheter). Något tillspetsat kan man säga att socialdemokraterna kom att bidra till den segregation mellan upplåtelseformer man sade sig vilja stävja.

Texten är redigerad utifrån flera publicerade poster på https://arkitekturrevisionen.se

***

Följ Arena Essä på Facebook