välfärd Det verkar som om nedrustningen av välfärden varit så enorm att våra folkvalda inte vågar benämna storleken. Istället ekar kamporden från förr om ett starkt samhälle. Men allt ihåligare, skriver Martin Hedén.
En tidig vårdag ringer en ekonom. Han heter Leif Wretljung och har jobbat större delen av livet åt Volvo som Management Consultant, mest har det handlat om kostnads- och lönsamhetsfrågor. Efter pensioneringen fick han tid att läsa Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet– det ökade intresset för nationalekonomi och han började räkna på Sveriges offentliga utgifter.
I tre, fyra år har han hållit på och letat och sammanställt uppgifter. Han ville, säger han, få klarhet i vad som faktiskt hände de första 20 åren av 2000-talet. Den information man får genom medierna är på många sätt motsägelsefull: nya satsningar lanseras ständigt av politikerna samtidigt som man matas med kriserna inom vård och utbildning.
Och när pandemin slog till – vad hände? De äldsta kunde inte hållas borta från smittan, skyddsutrustning fattades och egendomligast av allt: svenskarna hamstrade toapapper. Tilliten till att Det Starka Samhälle som arbetarrörelsen lanserat sedan 30-talet verkade inte sträcka sig till dasset. Skulle vi bli tvungna att ta fram skitstickorna igen?
Det finns fler tecken på denna bristande tillit än hamstringen, exempelvis i Kantar Sifos rapport om förtroende, oro och beteende under coronakrisen till MSB januari 2021. Samtidigt anger enkäterna i samma undersökning att två av tre svenskar ser ljust eller mycket ljust på framtiden.
Kan det vara så att den individualism, som vuxit sig större sedan Satsa på dig själv-kampanjen på 80-talet, givit utdelning som Rädda dig själv? Det är i så fall begripligt: 80-talsretoriken följdes upp med satsningar som entreprenörskunskap redan i småskolan, skatteavdrag för hushållsnära tjänster och en bostadspolitik som drabbade och drabbar hyresgäster men ger bostadsägare stora vinster. För att inte tala om oblyga före detta politiker som övergår till allehanda konsultverksamhet och uppdrag i näringslivet.
Leif Wretljung föreställde sig att en ekonomisk sammanställning av samhällets gemensamma åtaganden skulle kunna berätta mer om vart vi är på väg. Men finns inte de redovisningarna redan?
Njae, säger han. De offentliga utgifterna kan man ju följa förstås. Men vill man se den faktiska utvecklingen, måste man ta hänsyn till kostnadsutvecklingen. Ska de siffrorna fram får man jobba själv.
Vad betyder det?
Jo, en krona satsad år 2000 bör – utifrån löneökningar och inflation – motsvaras av ungefär två och tjugofem år 2019. Dessutom har befolkningen ökat med uppskattningsvis 1,5 miljoner människor under perioden (från 8,9 miljoner till 10,3 miljoner). Det innebär att tillgängliga resurser ska fördelas på en större befolkning.
Till det kommer att överföringen av välfärdstjänster till privata bolag inneburit att ägarna gjort vinstuttag på i runda tal fem öre per ersättningskrona från samhället. För att de offentliga utgifterna år 2019 ska motsvara utgifterna år 2000 bör man alltså inte bara se på hur budgetarna ser ut – man måste kompensera för dessa faktorer och mest för löneökningarna. I alla fall om kvaliteten på servicen ska hålla samma standard som tidigare.
Men så är det inte. Vi har haft betydande neddragningar och de har skett i det tysta, säger Leif Wretljung och tillägger:
– Har du en stor skärm? Han erbjuder sig nämligen att skicka ett Excel-ark och jag erinrar mig att även de som på redaktionerna förr i tiden kallades ”pärmbärare” naturligtvis digitaliserats och övergått till USB-minnen. På 16 GB går det in rätt många pärmar.
– Du måste ha en stor skärm, betonar Leif Wretljung och hotar med att skicka inte bara det förenklade Excel-arket med gud-vet-hur-många-kolumner utan också de Excel-ark där alla bakomliggande uträkningar syns.
Han låter dock minst av allt som någon av de rättshaverister som fordom hemsökte svenska dagstidningars redaktioner. Snarare då som en nyfiken och sifferglad göteborgare. Kan han ha rätt?
Så inleds en dialog om de siffersammanställningar som varken politiker eller ekonomijournalister tycks ha intresserat sig för att göra. Efter några samtal och brev – det här var strax före första maj, s-parollen om ”Välfärden först” och Stefan Löfvens löften om satsningar på välfärden – kände jag att Finansdepartementets experter, som ju lär sitta med ännu fler USB-minnen och en överlägsen överblick, borde komplettera med sina kalkyler. Jag bad i ett mejl om uppgifterna. Ur mitt mejl:
Efter pandemin 2020 och att coronaviruset drabbade särskilda boenden hårt, ser vi nu ökade anslag till äldreomsorgen i budgetpropositionen för 2021. Men frågan är i vilken utsträckning detta är en framåtriktad satsning och i vilken utsträckning det är en kompensation för tidigare neddragningar.Jag är alltså specifikt intresserad av vilka beräkningar som Finansdepartementets tjänstemän gjort för åren 2000 – 2019, millenniets första två decennier. Med ’reala siffror’ avser jag beräkningar som är jämförbara, det vill säga att utgifterna korrigerats för inflation, befolkningsökning och eventuellt andra omständigheter som kan snedvrida jämförelsen över åren.
I brevet till finansdepartementet refererade jag även till Ekonomihandboken av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren (ETC Förlag, 2017), där författarna bl a granskat offentliga utgifter från 80-talet och 30 år framåt:
Om vi hade haft kvar samma procentuella storlek av den offentliga sektorn idag som vi hade 1981 skulle vi helt enkelt haft mycket mer pengar att satsa. Räknar vi samman dessa miljarder sedan 1981 blir det en helt enorm summa, 1822 miljarder kronor räknat fram till 2012.
Jovisst. Departementet lovade svara på frågorna men efter ett par påminnelser och en dryg månads väntan var det fortfarande tyst. Hade regeringens centrala ekonomiska institution inte koll på utvecklingen eller vill man inte att gemene man ska ha det?
Jovisst har departementet koll. Medan jag tar en titt till på Leif Wretljungs kalkyler publicerar DN den 29 maj en debattartikel av finansminister Magdalena Andersson – det som ger rubriker och protester från näringslivet är hennes aviserande av en förmögenhetsskatt. Men jag studsar inför en annan formulering:
En stark välfärd som finansieras efter bärkraft och fördelas efter behov är vårt starkaste verktyg för ökad jämlikhet men har urholkats av årtionden av privatiseringar och avregleringar. Under pandemin har det blivit uppenbart för allt fler att välfärden står inför stora utmaningar.
Hon noterar alltså urholkningen men inte omfattningen, den glider hon elegant förbi.
I de Excel-ark jag har framför mig – där grunddata hämtats från offentliga statistikbaser och etablerade organisationer som Näringslivets ekonomifakta – framträder en mer dramatisk bild.
En sammanfattning av hans viktigaste noteringar om perioden 2000 – 2019 ser ut som följer.
De offentliga utgifterna krymper stadigt relativt Sveriges totala ekonomi.
I löpande penningvärde har bruttonationalprodukten ökat med 111 procent medan de offentliga utgifterna bara ökat med cirka 88 procent. Det syns också på att skattekvoten minskat relativt BNP med 5,6 procent under perioden. Om vi skulle ha haft samma skattenivå år 2019 som år 2000 skulle det ha funnits 296 miljarder mer att disponera (år 2000 var skatteintäkterna 1310 miljarder och år 2019 var de 2477 miljarder). De 296 miljarderna hade behövts: under perioden har vi haft en befolkningsökning på ca 1,5 miljoner.
Sveriges sammanlagda offentliga utgifter 2019 hade i reella tal minskat med drygt 462 miljarder jämfört med år 2000.
I löpande penningvärde ser det visserligen ut som en ordentlig ökning på drygt 1167 miljarder, men korrigerar man siffrorna för löneökningar och inflation (60,8 %, se faktaruta), folkökningen (närmare 17 procent) och välfärdsbolagens vinstuttag (runt 7,8 procent) så blir det röda siffror.
Då visar sammanställningen istället en systematisk försvagning av samhällets resurser.
Alla politikområden har dock inte drabbats lika. Här är jämförelsen 2000 – 2019 vad det gäller skillnaderna i budget för varje sektor. Utom parentes syns den nominala förändringen, inom parentes har beloppet justerats för den reala förändringen.
Försvar: 54 miljarder till 62 miljarder (men – 20 miljarder i reala tal)
Socialt skydd: 542 miljarder till 957 miljarder (men – 278 miljarder i reala tal)
Hälso- och sjukvård: 145 miljarder till 352 (men – 76 miljarder i reala tal)
Utbildning: 159 miljarder till 348 miljarder (men – 62 miljarder i reala tal)
Allmän offentlig förvaltning: 240 miljarder till 347 miljarder (men -52 miljarder i reala tal)
Bostadsförsörjning och samhällsutveckling: 17 miljarder till 34 miljarder (men -4 miljard i reala tal)
Samhällsskydd och rättsskipning: 29 miljarder till 66 (men -5 miljarder i reala tal)
Miljöskydd: 7 miljarder till 25 miljarder (plus 6 miljarder i reala tal)
Näringslivsfrågor: 88 miljarder till 222 miljarder (plus 32 miljarder i reala tal)
Fritid, kultur, religion: 27 miljarder till 65 miljarder (men -3 miljarder i reala tal)
Sammantaget alltså minusposter på 500 miljarder i reala tal och plusposter motsvarande 38 miljarder. När det gäller minskningarna så ligger de, räknat i kronor, framför allt på de offentliga verksamheter som riktar sig till medborgare som behöver stöd. Utbildning, hälso- och sjukvård samt socialt skydd har på tjugo år minskats med 416 miljarder.
När det däremot gäller satsningar står sektorn för näringslivsfrågor för 32 miljarder av den sammanlagda ökningen på 38 miljarder. Siffrorna ger belägg för ytterligare ett konstaterande:
Uppställningen ovan visar att allt mindre resurser läggs på att stötta samhällets svagaste medan vissa ökningar har skett vad det gäller det som nationalekonomerna kallar ”näringslivsfrågor” och framför allt är infrastrukturella satsningar.
Leif Wretljung har tagit sin analys ett steg till – inom varje offentlig verksamhet specificeras utgifterna på ett antal konton. Som exempel: vad gäller försvarsutgifterna fördelas neddragningarna på alla verksamheter – såväl militärt och civilt försvar som internationellt bistånd och utvecklingsarbete.
Om vi istället tittar på utbildningsområdet (-62 miljarder) återfinns största minskningen (39 miljarder) inom för- och grundskola.
Inom hälso- och sjukvård är det framför allt öppenvården som drabbats (neddragningar på 51 miljarder).
De största neddragningarna inom socialt skydd hittar vi framför allt på kontona för äldre och gamla, sammanlagt 194 miljarder (äldreomsorg i särskilt boende – sjukdom och funktionshinder, -78 miljarder, äldreomsorg i eget hem, -68 miljarder, pensioner, -48 miljarder).
Även om andelen 65 år och äldre i befolkningen hade varit densamma 2000 som 2019 har alltså samhället i realiteten skurit ned anslagen kraftigt. I verkligheten var dock andelen över 65 år endast 17 procent 2000, medan gruppen år 2019 utgjorde drygt 20 procent av befolkningen. Beräkningarna ligger alltså i underkant.
Bland de resurssvaga är det alltså inom omsorgen om de äldsta som de kraftigaste neddragningarna gjorts.
Men hur ser det ut i sektorerna som fått ökade anslag?
Sektorn för näringslivsfrågor har gynnats, som sagts. Framför allt gäller det kontot för transport-satsningar – infrastrukturella investeringar i vägar, järnvägar och flyg – som har stärkts med 20 miljarder. Noteringen antyder att stora entreprenadföretag som PEAB, Skanska, NCC, JM, Veidekke och Svevia gått bra under perioden och så verkar det vara.
Det finns ytterligare ett konstaterande att göra, nämligen:
Minskningen av de offentliga utgifterna motsvaras till drygt 7,5 procent av vinstuttag hos privata utförare.
Privatiseringen av välfärdstjänster berör främst utbildning, öppenvård och socialt skydd, och det är också de tre områden där de största reala neddragningarna gjorts under milleniets första tjugo år. Välfärdsbolagens beräknade (och skattefinansierade) vinstuttag var cirka 192,5 miljarder under 20 år. Totalt sett har, som nämnts, den offentliga verksamheten i praktiken dragits ned med drygt 462 miljarder jämfört med år 2000.
När det gäller vinstuttagen finns inga absoluta uppgifter att tillgå, beloppen har Leif Wretljung beräknat utifrån uppgifter i Ekonomifakta och diverse årsredovisningar från privata företag och branschorganisationer. I snitt handlar det om vinster på fem procent.
Men, kan det kanske vara så att vinsten faktiskt handlar om effektiviseringar och smartare organiserat arbete? Alltså att vinsten inte gjorts på bekostnad av kvalitet i undervisning och omhändertagande?
Teoretiskt är det möjligt, och den argumentationen används ofta. Dödstalen på de särskilda boendena under pandemin, resultaten i PISA och återkommande skandaler inom vård och omsorgsverksamhet pekar dock åt ett annat håll.
Så här står vi nu år 2021.
Å ena sidan folkvalda som talar om sina satsningar på välfärden och det starka samhället och å andra sidan en sifferexercis som tydligt pekar mot systematiska försvagningar under en följd av år. Ska man bli upprörd?
Jovisst. Men kanske inte bara över skillnaden mellan retorik och praktik, utan också på den majoritet av landets medborgare som valt att stödja en politik som premierar ägande framför arbete och ansvar för det gemensamma. Den som säljer sin bostad kan göra en betydande vinst på sin nästa – där finns lockelsen och den stimuleras.
Gång på gång har ekonomer, inte minst Piketty, visat att förmögenhetsbildningen inte sipprar ned till dem som har det kärvast. Ändå hålls föreställningen om den mekanismen levande av både partier och enskilda. Egennyttan är upphöjd till ideal och kallas frihet. Att överhuvud taget antyda, som Magdalena Andersson, att större förmögenheter kan behöva beskattas kallas opportunism av den borgerliga oppositionen. Det är skamlöst.
Egennyttan upphöjd till frihet – jomenvisst, frihet att tälja sin alternativa egna skitsticka… Tänk vad glatt man sjöng om friheten 70-talet, när jag var en mycket ung vuxen. Det var en stor och uppsluppen proggkör som såg friheten som drömmen att ställa sig utanför löneslaveri och radhusliv.
Vi kan råna banken/och festa som förr/Vi kan glömma det som glömmas skall/Vi är på fri fot/Vi är på rymmen igen/Vi är på toppen av vågornas svall.
Så lät det på Ulf Lundells album Ripp Rapp 1979. Och så låter han – om än lite tröttare – också våren 2021.
I vår tid, när frihetsbegreppet begränsats till en fråga om alternativa utförare inom välfärdssektorn, har Ripp försvunnit, och i Orten ekar en ung aggressiv rap om besvikelse, skjutvapen och krav på “respekt”.
Men ett samhälle som inte förmår prioritera det gemensamma eroderar. Det faller sönder gradvis och det spelar ingen roll om man tiger om saken – det vittrar likafullt.
Yaşar Kemal berättar en skröna om en snål bonde som utfodrade sin enda mula med allt mindre hö. Öket drog kärran likafullt, vilket gladde ägaren, och till slut fick det arma djuret bara vatten. Efter en vecka helt utan mat föll dock mulåsnan död ned, varvid bonden brast ut i förtvivlan och klagan:
– Vilken otur! ropade han. Vilken otur att min åsna dog just nu när den äntligen vant sig vid att inte äta någonting alls.
Det kräver mod att våga förstå sin samtid och sig själv.
***
Idé och kalkyl: Leif Wretljung
Anm:
Beräkningarna för de offentliga utgifterna bygger på den sammanlagda kostnadsökning som består dels av höjda löner, dels av inflation som drabbar varor och hyror. Inom den offentliga sektorn ökade lönerna under perioden med nästan 80 procent. Inflationstakten i övrigt har varit 1,3 procent per år. I beräkningarna står löneökningarna för 65 procent av den totala kostnadsökningen och inflationen för 35 procent, eftersom verksamheten inom den offentliga sektorn är personalintensiv.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
