Kärnkraftsfrågan är åter het, men till viss del ur ett annat perspektiv än förr. För att påminna om forna tiders debatt publicerar vi här Maria Wetterstrands bidrag till Före vår tid – Boken om Grön Ungdoms historia.
Det är inte lätt att veta var jag ska börja. Med kärnkraftsomröstningen 1980? Med Alliansens energipolitiska överenskommelse 2009? Eller ska jag kasta mig direkt in i 90-talet?
Kärnkraftsfrågan är speciell i den svenska miljö- och energidebattens historia. Den har varit ett centralt motiv från 70-talet och åtminstone fram till Alliansens energiöverenskommelse 2009. Frågan om kärnkraftens vara eller icke vara har genom åren splittrat eller passiviserat regeringar, försvårat regeringsbildningar och även skapat stora interna stridigheter inom flera partier.
Men, jag tror jag börjar med att berätta några anekdoter.
Radiohuset, Stockholm, valrörelsen 1998
Jag är språkrör för Grön Ungdom och har blivit inbjuden till en debattävling mellan ungdomsförbunden i Sveriges Radio. Tävlingen utförs i form av dueller kring teman som valts ut av radion. Vinnaren utses av en utomstående domare inbjuden av radion.
Jag har fått ämnet kärnkraft. Min debattmotståndare heter Anna Kinberg och representerar Moderata ungdomsförbundet (MUF). Jag har förberett mig minutiöst och skrivit ett mycket seriöst debattinlägg om behovet av och möjligheten att avveckla kärnkraften.
Anna börjar. Hennes inlägg handlar om hur jobbig hennes morgonrutin skulle vara om det inte fanns el. Inget kylskåp, ingen kaffebryggare, ingen brödrost, ingen hårtork. Så vill vi kärnkraftsmotståndare att det ska bli. Ett samhälle utan el.
Mitt inlägg handlar om kärnkraftens risker, om den olösta avfallsfrågan, om uranbrytning och om de stora möjligheterna i energieffektivisering och förnybar energi.
Domaren utser Anna till vinnare. Och ja, jag är fortfarande bitter. Bara lite.
Konferens med SKGS, Halmstad, tidigt 90-tal
Jag är inbjuden att tala hos en organisation som heter SKGS (Skogen, kemin, gruvorna och stålet), en samarbetsorganisation för Sveriges elintensiva industri och några av landets mest intensiva kärnkraftskramare. Ett hundratal personer, nästan uteslutande män, sitter och lyssnar motvilligt på mitt tal om långsiktig hållbarhet och miljö, iklädda grå kostymer och med armarna i kors. Nästan som en nidbild av konservativa industrimän.
Jag är runt 20 år och talar om att minska energislöseriet, om förnybar energi och om att göra oss fria från behovet av kärnkraft. Deras attityd dryper av förakt.
“Om det hade gått att effektivisera energianvändningen så hade vi redan gjort det”, fnyser en av dem. De förklarar sin kärlek till kärnkraften, och undrar om jag tänker ”sätta dem i ekologiska läger och tvinga dem äta morötter hela dagarna”.
Ja, det är väl ingen överdrift att säga att vi skiljs åt i bristande samförstånd. Jag tvivlar på att de ens minns mig, utom möjligen som ett pittoreskt inslag som bekräftade alla deras fördomar om miljömänniskor och som de kunde skratta gott åt under kaffepausen.
Jag undrar faktiskt fortfarande varför de alls bjöd in mig.
(I slutet av 90-talet pressades de energiintensiva industrierna, med hot om energiskatter, in i ett statligt rådgivningsprogram för energieffektivisering och – hoppsan! – det visade sig visst snabbt att de inte alls hade gjort allt de kunnat för att använda energin smartare. Tvärtom överträffade resultaten förväntningarna med råge, och många kronor sparades in.)
En gymnasieskola någonstans i Sverige, valrörelsen 1998
“Vad ska vi med kärnkraft till när vi har el?”
Jag blir helt ställd av frågan, som ställs helt seriöst av en av eleverna i klassen under en så kallad skolpresentation som jag håller på Miljöpartiets vägnar på en gymnasieskola under valrörelsen 1998.
Ungefär vid samma tidpunkt drev Vattenfall reklamkampanjen “två hål i väggen” som visade hur otroligt praktiskt och enkelt det är med el. En briljant kampanj på många sätt (vilket inte minst bevisas av att jag fortfarande kommer ihåg den). Men också lätt fördummande. Elen kommer ut från de där två hålen i eluttaget på väggen och mer än så behöver vi inte bry våra stackars hjärnor. Så vad ska vi med kärnkraft till när vi har el?
På 90-talet var fortfarande det politiska traumat efter kärnkraftsomröstningen 1980 starkt närvarande. Jag är själv för ung för att minnas 1980, men själva traumat har jag upplevt på nära håll. Traumat över linje 2, som utformades av S och FP som en otydlig mittenlinje, och som ansågs vara ett svek mot hela folkomröstningsidén. Traumat över att förlora med 0,4 procentenheter. Traumat över att inte ens den avvecklingslinje som vann genomfördes.
Det här var droppen som fick bägaren att rinna över för många och som ledde till bildandet av Miljöpartiet. Det är också en stor del av förklaringen till den skepticism gentemot makten och de etablerade partierna som fanns i partiets ungdom. Likaledes är kärnkraftsfrågan en viktig del av förklaringen till skepticismen mot MP från aktörer som LO och Svenskt Näringsliv.
Ibland kan jag nästan längta tillbaka till kärnkraftsdebatten. Den visar så tydligt på konflikten mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande. Att använda en energikälla, vars avfall måste hållas skilt från allt liv i 100 000 år och som vi inte har en aning om hur vi ska ta hand om, för att göra kortsiktig ekonomisk vinst här och nu – eller ta ansvar för kommande generationer, hushålla med resurser och utveckla nya tekniska lösningar som inte tär på planetens ändliga resurser, även om dessa är dyrare. Kan det bli tydligare än så?
Apropå det, en liten anekdot till:
Tylösand, Halmstad, 2009, strax efter alliansens energiöverenskommelse som öppnade upp för att ersätta gamla kärnkraftverk med nya.
Hösten 2009 hålls en stor konferens om energifrågor för företagare och finansfolk på Tylösand och jag är inbjuden att delta i en debatt. Moderatorn ställer en fråga till publiken:
“Hur många här kan tänka sig att investera pengar i nya kärnkraftverk?”
Nästan alla närvarande räcker upp handen.
Jag gör ett rätt agitatoriskt inlägg om det ansvarslösa mot kommande generationer i att tillfredsställa vårt kortsiktiga behov av el på ett sätt som orsakar radioaktivt avfall som sen måste hållas skilt från allt liv i hundratusen år.
Hör och häpna, i pausen kommer de smygande en efter en och viskar att de egentligen håller med mig. “Men vi har ju inte andra alternativ”, menar de, nästan förtvivlade.
Numera finns det tydliga andra alternativ. Förnybar elproduktion är dessutom avsevärt billigare än ny kärnkraft. Utan industrins våta kärnkraftsdrömmar hade detta kanske blivit verklighet långt tidigare. Det var först efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011, i det land som dittills ansetts ha den säkraste kärnkraften i världen, som satsningarna på förnybar el verkligen fick fart.
Och här finns också en del av svaret på en fråga som kanske gnager i ditt huvud: Brydde vi oss inte alls om klimatfrågan på 90-talet?
Jodå, det gjorde vi. Hotet kanske inte ansågs lika akut då som nu, men i energifrågan var argumentationen ungefär så här: Vissa länder har kärnkraft (som Sverige), andra länder har kolkraft (som Danmark). Det är samma lösningar som behövs för att frigöra oss från båda de dåliga alternativen. Om vi kan bidra till att utveckla energieffektivitet och förnybara energikällor i Sverige, så bidrar vi till lösningar som resten av världen behöver för att avveckla fossila energikällor. På det viset finns en synergi mellan klimatpolitik och kärnkraftsavveckling.
Eller som vi uttryckte det: Avveckling är utveckling!
Vilket också visat sig sant. Och jag har fortfarande t-shirten kvar.
Maria Wetterstrand var språkrör för Grön Ungdom 1996–1999 och innan dess aktiv i Nisse Hult-redaktionen. Hon åkte på sin första riksaktivitet, årsmötet i Falun, 1989, tillsammans med Patrik Nordström från MP Eskilstuna. Maria, Patrik och några andra drog sedan igång Grön Ungdom Eskilstuna där Maria var starkt drivande. Maria var positiv till att Grön Ungdom skulle bli en federation, hon var emot Öresundsbron och stödde idén om att Sverige skulle lämna EU. I samtliga dessa tre åsikter har hon senare ändrat ståndpunkt. I övrigt tycker hon exakt som hon gjorde när hon var 17. Typ.
Texten ovan är ett kapitel ur den kommande boken Före vår tid – Boken om Grön Ungdoms historia.
Anm:
Folkomröstningen om kärnkraft 1980 gav följande resultat:
Linje 1 (successiv avveckling) 18,9 procent
Linje 2 (successiv avveckling med offentligt ägande av kärnkraften) 39,1 procent
Linje 3 (avveckling inom 10 år och satsning på alternativ) 38,7 procent
Valdeltagandet var 75,6 procent.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
