Essä Hur påverkar presidentvalet relationen mellan USA och Europa? Lars Ilshammar skriver om den amerikanska hegemonin – älskad, hatad och kanske på väg bort.
De kom marscherande från havet, slog sig fram genom förstäderna, trängde in längs Maryland Avenue och svängde sedan åt nordväst uppför Pennsylvania Avenue, ”America’s Main Street”, rakt mot huvudstadens hjärta. De mötte bara sporadiskt motstånd. Det var söndagen den 24 augusti år 1814 och Washington DC hade just intagits av främmande trupper.
Den befälhavande generalen var på gott humör den här dagen och skonade privat egendom, men lät genast plundra och bränna ner alla offentliga byggnader, inklusive de tre som idag är kända som Vita huset, Library of Congress (med hela boksamlingen) och Kapitolium. President James Madison, en av The Founding Fathers, tillsammans med USA:s regering och militärledning fick fly hals över huvud för att inte bli tillfångatagna. Presidenten själv sökte tillflykt i lilla Brookeville i Maryland, sedan dess känd som ”The United States’ Capital for a Day”.
Trupperna som satte eld på Washington var brittiska och händelsen som har gått till historien som ”The burning of Washington” blev en sorts kulmen på 1812 års krig – en regional konflikt som utspelade sig i slutfasen av Napoleonkrigen. Frankrike hade hjälpt de 13 amerikanska kolonierna att frigöra sig från det brittiska väldet under revolutionskriget 40 år tidigare. Nu ställde den nykläckta republiken USA upp för Frankrike och Napoleon, delvis därför att den brittiska flottans blockad skadade viktiga amerikanska handelsintressen.
Det fanns också expansionistiska krafter som gärna ville annektera det brittiska Kanada till USA. Men när amerikanska styrkor försökte invadera Kanada gick det illa. De otränade milissoldaterna besegrades i en rad strider av disciplinerade och stridsvana brittiska rödrockar med hjälp av indianska (!) allierade. Som vedergällning landsteg brittiska trupper vid Chesapeake Bay, efter att först ha besegrat Napoleon på hemmaplan, och marscherade snabbt mot den amerikanska huvudstaden som erövrades och brändes. Men sedan slogs de tillbaks utanför Baltimore.
Status quo ante bellum
Nu var båda sidor angelägna om att avsluta kriget och vid freden i Gent 1814 enades man om att iaktta ”status quo ante bellum”, vilket betyder samma sak som remi på schackspråk. Ingen sida hade alltså vunnit och inga gränser ändrades. Samtidigt återupprättades de diplomatiska förbindelserna. Fördraget i Gent blev inledningen till mer än två århundraden av fredlig samexistens trots några spända episoder, och skulle över tid ligga till grund för The Special Relationship mellan USA och Storbritannien.
Men 1812 års krig delade också USA och visade hur splittrade de olika staterna var. De sex delstaterna i New England hade varit högst tveksamma till att starta det som senare skulle komma att kallas the Second War of Independence och ingick till och med ett separat vapenstillestånd med de brittiska kolonierna Nova Scotia och New Brunswick. De separatistiska krafterna samlade sig i slutet av 1814 i ett författningskonvent – The Hartford Convention – som arbetade för vänskap med Storbritannien och för att hela New England skulle lämna den federala unionen.
Så gick det nu inte. Spänningarna skulle dock leva kvar och återspeglas i USA:s långa och djupt ambivalenta förhållande till Europa och de europeiska makterna. Till en början präglades den amerikanska utrikespolitiken av en stark isolationism. År 1823 formulerade president James Monroe den välkända Monroedoktrinen, som slog fast att europeisk kolonisation eller försök att blanda sig i den Nya världens affärer var inte var acceptabel. I gengäld lovade USA att inte lägga sig i konflikter mellan europeiska stater. Man skulle odla sin särart (och gärna expandera) på sin sida om Atlanten.
Världsmakt och världspolis
Bakgrunden var bland annat att man ville stoppa europeiska regeringar som hade planer på att ingripa på Spaniens sida i de pågående latinamerikanska självständighetskrigen – vilket inte alls skulle hindra USA från att själva gå i krig mot Spanien på Kuba och Filippinerna mot 1800-talets slut. Sedan Spanien väl besegrats kunde USA sträcka ut sin intressesfär över Karibien och Stilla havet hela vägen till Sydostasien och för första gången träda fram som en ny världsmakt – och världspolis.
I Rooseveltkorollariet från 1904 – ett tillägga till Monroedoktrinen – tog sig USA rätten att ingripa militärt i Latinamerikas inre angelägenheter för att bekämpa missförhållanden som ”lösgjorde banden i det civiliserade samhället”. Tillägget ingick i president Theodore Roosevelts ”Big Stick Diplomacy” och gav USA rollen som ”internationell polismakt” i Karibien och Centralamerika. Det skulle senare komma att åkallas flitigt som legitimitet för USA:s direkta inblandning på det man såg som sin latinamerikanska bakgård under kalla kriget.
Men när det gällde Europas affärer höll man fast vid Monroedoktrinen. Då första världskriget bröt ut i juli 1914 – nästan precis 100 år efter The Burning of Washington – förklarade sig USA strikt neutralt. Det som fick presidenten Woodrow Wilson att till slut ändra sig var ett hemligt telegram från den tyske utrikesministern Arthur Zimmerman till Tysklands ambassadör i Mexiko i januari 1917. Telegrammet snappades upp av den brittiska underrättelsetjänsten, som lyckades knäcka koden och omgående skickade texten vidare till Washington.
Innebörden var sensationell: Tyskland planerade ett oinskränkt ubåtskrig för att tvinga Storbritannien och Ententen till fredsförhandlingar. Men samtidigt var man rädda för att urskiljningslösa angrepp mot civila handelsfartyg skulle få USA att gå med i kriget. För att hålla USA sysselsatt på hemmaplan föreslog Zimmerman nu att Mexiko skulle lockas att attackera den stora grannen i norr och ta tillbaks sina gamla territorier Texas, New Mexico och Arizona. Det räckte för att Wilson skulle göra just det tyskarna fruktade mest.
Make the world safe for democracy
I april 1917 förklarade USA så krig mot Tyskland, för att som Wilson uttryckte saken ”trygga världen åt demokratin”. Han var en naiv idealist i världspolitiken med stark religiös tro och hade verkligen ambitionen att göra slut på alla krig. I början av 1918 lade Wilson sedan fram sitt fredsprogram, de berömda ”14 punkterna”, som bland annat gick ut på folkens självbestämmanderätt och upprättandet av ett Nationernas Förbund (NF).
Vid fredsförhandlingarna i Versailles 1919 ledde Wilson själv den amerikanska delegationen och lyckades driva igenom grundandet av NF trots ett svalt intresse från de andra segrarmakterna. Men sedan misslyckades han kapitalt med att få den egna kongressen med sig. Efter kriget växte isolationismen igen, och USA skulle aldrig ansluta sig till den nya världsorganisationen som redan från början blev en alltför svag och splittrad kraft i förhållande till stormakterna.
Under mellankrigstiden var isolationismen fortsatt stark och när andra världskriget bröt ut i Europa i september 1939 förklarade sig USA neutralt på nytt. Många amerikaner kände att de hade blivit lurade in i det förra världskriget och tyckte att européerna gott kunde få göra slut på sig själva om de nu nödvändigt ville föra sina ändlösa krig. Den mäktiga Hearstpressen propagerade starkt mot varje inblandning i det nya kriget och en republikansk senator från Minnesota utropade ”To hell with Europe and the rest of those nations!”
Roosevelt och Atlantdeklarationen
Men presidenten, som nu hette Franklin D. Roosevelt, hade arbetat länge för att bryta isolationismen. Han fick draghjälp av växande antinazistiska stämningar när de stora judeförföljelserna i Tyskland inleddes. Roosevelt ansåg att skräckväldet och det internationella föraktet för rätten hade nått en punkt där civilisationens själva grundval var allvarligt hotad. Han gjorde klart att många demokratiska länder nu förväntade sig att USA som det största och mäktigaste av de demokratiska folken i världen skulle ta ledningen.
Under de första krigsåren började USA stegvis ta aktiv ställning för de allierade. Först slöt man avtal, the Lend-Lease Act, om att förse Storbritannien med krigsmaterial och strategiska förnödenheter. Sedan möttes Roosevelt och Churchill sommaren 1941 på det brittiska slagskeppet Prince of Wales och utfärdade Atlantdeklarationen som bland annat gjorde klart att alla folk borde ha rätt att själva välja den form av regering som de ville leva under.
Det som fick vägskålen att definitivt väga över var dock det japanska överraskningsanfallet på Pearl Harbour den 7 december 1941. Eftersom Japan och Tyskland var allierade följde en tysk krigsförklaring fyra dagar senare. Nu var USA med sin enorma industriella kapacitet i krig på två fronter, vare sig man ville eller inte. Resultatet blev som alla vet en överväldigande allierad seger, först i Europa och sedan i Stilla havet sedan USA hade fällt de första atombomberna över Japan.
Pax Americana
Kriget gjorde också slut på den amerikanska isolationismen för lång tid framåt, och i oktober 1945 kunde USA inte bara acceptera att bli en av de första stolta medlemmarna i den nya världsorganisationen Förenta Nationerna (FN), utan också erbjuda den att bygga sitt högkvarter på framträdande plats i New York. FN-stadgan byggde i sin tur vidare på principerna från Atlantdeklarationen om fredligt samarbete mellan fria länder efter kriget.
Under efterkrigstiden steg USA på allvar fram som världspolis och global supermakt. Med Marshallhjälpen ryckte man upp det sönderbombade Europa på fötter igen. Tillkomsten av Nato 1949 och en kedja av militärbaser runt hela världen säkrade ”Pax Americana”, en ny världsordning baserad på USA:s ekonomiska, politiska och militära hegemoni där allierade stater erbjöds beskydd och relativ fred – i praktiken under ett amerikanskt kärnvapenparaply. Bakom kulisserna handlade rymdkapplöpningen till stor del om att etablera denna världsordning även i omloppsbana.
Medan oceanerna patrullerades av atomubåtar och hangarfartyg skulle i stort sett varje amerikansk president med självaktning i fortsättningen också formulera sin egen säkerhetspolitiska avsiktsförklaring. Trumandoktrinen från 1947 innebar att USA skulle stödja ”fria folk som kämpar mot väpnade minoriteter eller externt tryck syftande till att betvinga dem”. I klartext var motivet att hejda kommunismens utbredning – vilket man också kom att praktisera, framför allt i Korea och Vietnam.
Alla dessa doktriner
Eisenhowerdoktrinen presenterades i januari 1959 och gick ut på att USA skulle stödja länder i Mellanöstern som strävade efter nationellt självbestämmande eller hotades av anfall från ”den internationella kommunismen”. Doktrinen, som byggde vidare på dominoteorin, innehöll också idén om massiv vedergällning med kärnvapen. Senare modifierade John F. Kennedys doktrinen till ”flexibelt gensvar” med andra alternativ än enbart kärnvapen. Framför allt skulle man slå mot fiendens militär, inte civilbefolkningen.
Nixondoktrinen introducerades sommaren 1969 och innebar att USA förväntade sig att allierade stater i framtiden själva skulle svara för huvuddelen av sitt militära försvar, särskilt i ekonomiska termer. Doktrinen följde den linje med vietnamisering av Vietnamkriget som hade inletts redan av Lyndon B. Johnson året innan. Tanken var att USA skulle kunna ta hem sina trupper och överlåta kriget på sydvietnameserna själva, men med amerikanskt materiellt stöd.
Carterdoktrinen proklamerades i januari 1980 som svar på den Iranska revolutionen och Sovjets invasion av Afghanistan året innan. Den innebar att USA kunde använda militära medel för att skydda sina intressen i Persiska viken. Reagandoktrinen från 1985 blev USA:s utrikespolitiska filosofi under slutet av kalla kriget och var ett ”erbjudande” om amerikanskt stöd till alla motståndsrörelser mot kommunismen, som Contras i Nicaragua och Mujahideen i Afghanistan.
Bushdoktrinen kallades USA:s utrikespolitik efter terroristattackerna 9/11. Innebörden var ensidigt handlande, spridande av demokrati i Mellanöstern och rätten till förebyggande anfall. Till sist har det talats om en Obamadoktrin, som också skulle omfatta epoken Joe Biden och handla om successiva amerikanska tillbakadraganden, med den kaotiska reträtten från Afghanistan som praktexempel, inklusive en försiktig eftergiftspolitik, särskilt mot Ryssland och Iran.
MAGA eller Europa?
Kritiker hävdar nu att den amerikanska trovärdigheten som garant för en global säkerhetspolitisk stabilitet kan vara på god väg att kollapsa. Och då behöver vi också tala om spåren efter Donald Trump, som lyckas utmana och provocera USA:s allierade i stort sett varje gång han öppnar munnen, oavsett om han för tillfället bor i Vita huset eller inte.
Finns det rentav en Trumpdoktrin bakom detta? Av diverse uttalanden är det lätt att få den uppfattningen. ”Make America Great Again”, ”America First” etc. låter antyda att resten av världen gärna får klara sig själv bäst den kan. Mera klarspråkligt har Trump till och med hotat att ställa USA utanför Nato som han kallar obsolet eller låta Putin göra ”vad fan han vill” med Nato-medlemmar som inte betalar tillräckligt.
Trumps kandidat till vicepresident, J.D. Vance, är i sin tur en brinnande isolationist med smak för konspirationsteorier av typen ”en global elit kontrollerar allt”. Han kallar Nato för en amerikansk välfärdsinrättning, påstår att EU inte skulle finnas utan amerikanska skattebetalare och hävdar att bara två europeiska länder har egna arméer. Stödet till Ukraina ska dras ner, och så vidare. Tydligare kan det nog inte sägas: USA ska backa tillbaks från världsscenen, framför allt från Europa, och vända sig inåt igen.
Hegemonins möjliga slut
Är hegemonins epok över, åtminstone för den här gången? Anar vi slutet för det USA som kom till Europas räddning två gånger under förra seklet, dock aningen sent och delvis motiverat av ett upphöjt egenintresse? Och bör vi som européer i så fall sörja detta – eller snarare tacka vår lyckliga stjärna för att vi slipper leva som små lojala vasaller till den ena kvarvarande supermakten – särskilt om nästa president skulle heta Trump? Här går uppfattningarna mycket tydligt isär.
Den amerikanska kluvenheten till Europa motsvaras nämligen på ett paradoxalt sätt av vårt eget komplicerade och djupt ambivalenta förhållande till det stora landet i väster, som vi älskar och hatar med samma varma själ. USA är ju så många, och inte sällan oförenliga saker som både inspirerar och skrämmer. Å ena sidan det moderna och progressiva USA: Idealismen, the land of the free, konstitutionens radikala jämlikhet, Frihetsgudinnan och medborgarrättsrörelsen. Å andra sidan det konservativa och reaktionära USA: slaveriet, Ku Klux Klan, indianutrotning, Vietnamkriget och rovgirig hyperkapitalism. Listan kan förstås göras mycket längre.
Dessutom skiftar förståelsen av USA snabbt över tid. Två ögonblicksbilder av denna föränderliga tidsanda: När jag gick i gymnasiet hade vi en vänortsskola i Vietnam. Jean-Christophe Öberg, då Sveriges ambassadör i Bangkok och tidigare i Hanoi, förmedlade kontakten. Vi samlade in pengar, skolan i Vietnam skickade tillbaks foton – och delar från nedskjutna amerikanska B-52:or, jätteplanet som hade lagt bombmattor över Vietnam, Laos och Kambodja och blivit symbolen för den brutala USA-imperialism som vietnamrörelsen ville krossa.
Drygt 50 år senare, den 6 mars 2024, flyger en B-52:a eskorterad av två JAS-plan på låg höjd över centrala Stockholm som ett preludium till det svenska medlemskapet i NATO dagen efter, nu förvandlad till symbol för fred och frihet. ”Det är en tydlig signal till svenska folket att vi försvarar vårt lands territorium tillsammans med andra och skapar trygghet och säkerhet för Sveriges befolkning, kommenterade Mikael Månsson, övningsplanerare på Försvarsmakten. Den överflygningen satte minst sagt spretiga känslor i rörelse.
The best and the worst of times
Polariseringen mellan de ljusa och de mörka USA-bilderna känns kanske extra tydligt just nu inför presidentvalet den 5 november. ”It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness…” Det var Charles Dickens som en gång inledde sin storsäljande roman A Tale of Two Cities så. Handlingen utspelas i Paris och London vid tiden för franska revolutionen – men citatet skulle precis lika gärna kunna spegla de aktuella stämningarna av hopp och förtvivlan hösten 2024.
Men varför lägger vi reflexmässigt så stor vikt vid minsta detalj i ett presidentval om den amerikanska stormakten nu är i förfall, medan vi knappast ägnar samma minutiösa intresse åt det politiska skeendet i en aggressiv asiatisk stormakt på uppgång som Kina? Ett enkelt svar skulle förstås kunna handla om att val av kinesiska statsöverhuvuden måste betraktas som riggade på förhand, och därmed relativt ointressanta, medan ett USA-val fortfarande antas representera demokrati på riktigt.
Ett annat möjligt svar utgår från det historiska minnet. Många européer, inte minst vi i Sverige, har starka släktband över Atlanten. Mellan 1840 och 1914 emigrerade ca. 50 miljoner människor från Europa till USA – mer än en miljon enbart från Sverige. Senare, särskilt från 1950-talet, har vi närmast motståndslöst låtit oss impregneras av amerikansk film, musik och all övrig typ av populärkultur. Det gör USA till något annat än vilket främmande land som helst, utan snarare till en sorts andra hemland som vi ibland tycker oss stå närmare än våra egna nordiska grannar.
All things American
Lägg dessutom till den amerikanska ambitionen att ”leda världen” och därmed också den traditionella (själv)bilden av USA:s president som ”världens mäktigaste man”. Sett i det perspektivet blir det en intim angelägenhet för oss alla, oavsett nation och medborgarskap, vem som vinner Vita huset. Även om denna bild i allt högre grad skulle visa sig vara en skenbild reproduceras den minst sagt regelmässigt, och okritiskt, i media.
Att USA:s globala dominans mätt i ekonomiska och militära termer alltmer kan sättas i fråga motsäger nämligen inte alls att den mjuka hegemoni som man traditionellt har utövat tycks leva överraskande intakt. Genom att skickligt marknadsföra mediebilden av sig själv som jordens friaste och mäktigaste nation, och dessutom som garanten för en bestående Pax Americana, fortsätter USA att praktisera kulturell dominans på trots mot en eventuell ny multipolär världsordning. Ryktet om den amerikanska drömmens död förefaller ännu något överdrivet.
Här kan den som vill också skymta en högst ohelig allians mellan det i vanliga fall progressiva Hollywood och det militärindustriella komplexet. Och när vi fångas av denna mediebild, vilket är nog så svårt att undvika i ett samhälle där allsmäktiga amerikanska medie- och teknikintressen i regel äger dagordningen, leder det också mer eller mindre osökt till ett närgånget intresse för presidentvalets finstilta detaljer – liksom för all things American.
Hade iPhone blivit en världssuccé om den uppfunnits i Kina? Kunde Facebook ha utvecklats i Brasilien? En japansk Taylor Swift eller en Tesla made in India? Knappast. President Calvin Coolidge myntade en gång i mitten av 1920-talet det slitstarka begreppet ”The business of America is business”. Kanske borde han istället ha slagit fast att ”The business of America is marketing – of itself”.
Lars Ilshammar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
