”Frihet och befrielse är ett oupphörligt åtagande”

Essä Donald Trumps benådning av sjätte januari-terroristerna visar oss vilka liv han faktiskt prioriterar – inga. Fascismen talar klarspråk igen. 

”Blue lives matter”, sa man sommaren 2020, mitt i pandemin och mitt i Black Lives Matter– protesterna. De blåa liven var polisernas, vilkas övervåld amerikanerna motsatte sig efter att polisen Derek Chauvin mördade George Floyd över en falsk sedel. 

De som stod upp för blåa människors rätt till liv var den amerikanska högern. Black Lives Matter- rörelsen handlar inte om att ta polisers liv, utan om att hindra dem från att konsekvenslöst utsätta en riktig marginaliserad grupp för våld. Men det spelade ingen roll för radikalhögern, som bara bryr sig om liv när svarta människor står upp för sin rätt till det. Eller när kvinnor vill göra abort. 

Benådade terrorister

Knappt ett halvår senare, den sjätte januari 2021, stormade den amerikanska radikalhögern Kapitolium. De liv som stod mellan männen i Skellefteå AIK-halsdukar och senatorerna som skulle svära in Joe Biden som president var polisernas, och nu hade de inte kunnat matter mindre. Fler än 140 poliser skadades. En polisman dog. Under dagarna och månaderna som följde tog ytterligare fyra livet av sig. 

Dessa terrorister ska givetvis sitta i fängelse; det borde även Donald Trump, det orange liv som uppviglade dem, göra. Istället benådar han dem. Trots att han själv tillhör det parti som påstår sig respektera poliser och veteraner mest. ”Jag är polisernas vän, mer än någon annan president som någonsin suttit på posten”, säger Trump medan en journalist frågar ut honom om benådningen av de som begick våldsbrott mot poliser under stormningen. “Mördare hamnar inte ens i fängelset i det här landet”, säger han medan han släpper ut mördare ur fängelset. 

Trump var säkert en god vän till polisen sommaren 2020 då de våldsamt slog ner protester mot landets systematiska rasism. När de hindrade honom från att våldsamt ta makten ett halvår senare hade han andra vänner.  Och dessa mördare. ”Varför fångar vi inte riktiga mördare?” Han pekar åt ett annat håll, mot en låtsaskompis: alla amerikanska mördare som springer lösa på gatorna. Ett fantasihot som inte är affilierat med Trump och hans anhängare, utan ett motiv till varför den stränge Trump borde sitta vid makten.  

Dubbeltänk och dubbelspråk

Samma sak hände under BLM-rörelsen. Det fanns ett annat svar på slagorden Black Lives Matter: All Lives Matter. Inte heller detta är något som BLM–rörelsen motsätter sig. Men det spelade ingen roll för ALM-människorna, det fanns inga andra liv som hotades. De brydde sig inte om alla liv, de ville bara att deras liv skulle fortsätta betyda lite mer. 

Högern tycker om ordet orwellianskt. ”Det är orwellianskt att transkvinnor är kvinnor”, säger de. Det riktigt orwellianska är det slagord som den diktatoriska regimen i Oceanien använder: KRIG ÄR FRED, FRIHET ÄR SLAVERI, IGNORANS ÄR STYRKA. 

De säger Blue Lives Matter, men dödar fem poliser. De säger All Lives Matter, men kör bilar in i demonstrationståg, tvingar barn att genomgå livshotande graviditeter, vägrar reglera vapenlagar som leder till massmord på skolor. Sedan benådas de av sin ledare. 

Det här är Orwells allegori, det här är dubbeltänk och dubbelspråk. Det här är fascism. Det var det hösten 2016, när Trump kallade mexikanska invandrare för våldtäktsmän, hösten 2020 när han undergrävde den demokratiska processen, och det är det nu mer än någonsin tidigare.

Inga liv spelar roll

Det är som huvudpersonen Emily så hjälpsamt förklarar i skräckfilmen Soft & Quiet – där kvinnorna i den nystartade föreningen ”Daughters for Aryan Unity” inleder sitt möte med en paj vars skorpa ”på skämt” ristats med ett hakkors, och sedan avslutar sitt möte med att heila och fnissa som om de gör något lika busigt som att köpa in en extra flaska vin – ”var mjuk på ytan, så att starka idéer blir lättare att smälta. Vi är det bästa hemliga vapen, som ingen kollar i dörren, eftersom vi går tyst fram.”

Det ironiska är att ”Daughters for Aryan Unity” inte alls är mjuka och tysta. Hakkors och heilande är inte lätt att smälta ens när det ristats och utförts av kvinnliga lågstadielärare. I Soft & Quiet krävs det inte mycket mer ljud än bilens brummande motor ner till mataffären för att sätta igång en händelsekedja som slutar i tortyr av och mordförsök på två asiatiska kvinnor. 

Extremhögerns verkliga slogan är No lives matter, vilket också är namnet på en äkta misantropisk våldsrörelse som inte tror på några moraliska lagar eller samhällsnormer. Inga liv spelar roll, verkligen inga, inte ens deras egna. Fyra terrorister dog den sjätte januari. Bara makten spelar roll. Fascismen är många saker, men framför allt anti-liv. 

Kräver en fiende

Det är en kliché att citera dikten Först kom de … av Martin Niemöller i sammanhang som dessa, men den tål att minnas. Dikten räknar upp människor som nazisterna fängslar eller dödar under sitt välde medan diktjaget står i tystnad och tittar på, tills även han förs bort i tystnad. 

Ett fascistiskt styre kräver en fiende. När den har oskadliggjort den ena går den över till den andra, oavsett om den från början ”står på deras sida” eller inte. Så fort dess existens blir ett hot mot styret är den en fiende. Du kan stå och vara tyst och titta på, tills det plötsligt inte finns några fler fiender kvar, utom du. Du som stöttas av en fascist och i gengäld stöttar en fascist kommer en dag dödas av en fascist. Inget krälande i stoftet kan skydda dig. Han kommer säga att han räddar ditt liv medan han skjuter dig. 

Om Pam Hemphill kan se det kan alla. Hon deltog i stormningen av Kapitolium och avtjänade två månader i fängelset för det, men har i dag tackat nej till Trumps benådning. ”Det här har att göra med min gottgörelse. Annars går du med på att de försöker skriva om historien, att sjätte januari inte var ett uppror, och jag vill inte vara en del av det. Det var ett uppror.”

Hon genomskådar allt Trump har försökt göra under sin andra mandatperiod hittills. Hon kallar det gaslighting, omskriven historia och propaganda – de största vapnen i fascismens arsenal. Pam Hemphill har blivit avradikaliserad och hennes röst är därför extra stark mot den radikala högervågen. 

Jag vill att hon ska resa jorden runt och föreläsa. Jag vill veta vad hon gjorde, vad hon fick höra, för att bli en helt annan människa, hur hon lämnade ekokammaren. Vi borde lägga ner lika mycket resurser på avradikalisering av nazister, incels och konspirationsteoretiker som vi gör för islamister. Vi måste göra som Pam Hemphill och se våra tillkortakommanden i vitögat. 

Står inför en demokratikris

Vi ser just nu stora steg bakåt för demokratier över hela världen, även här i Sverige. Senast ville Gunnar Strömmer ändra grundlagen så att gängkriminella ska kunna fråntas sitt medborgarskap. Hur han ska förhindra att detta görs mot oppositionella politiker eller aktivister i en mörkare framtid är oklart. Tilltron till våra myndigheter har kanske aldrig varit lägre, konspirationsteorier frodas och vi har sedan länge politiker som jobbar på att antagonisera och misstänkliggöra vissa grupper. Vi står inför samma demokratikris som USA och resten av världen. 

Om det är en sak vi kan lära oss av fascismens framsteg i USA är det att livet alltid måste komma först. Fascismen smyger sig in i sprickorna efter våra livskompromisser, varje gång vi frågar oss om inte vårt liv är lite mer värt än någon annans, även än en människa vi avskyr, även den som skadat oss mest.

Stå kvar, bit ihop, oavsett den trötta instinktens vilja att vika sig för de enkla svaren. Annars kan vi lika gärna bränna våra pass, radera BankID-appen och låsa våra ytterdörrar. ”Frihet och befrielse är ett oupphörligt åtagande”, lyder den sista meningen i Umberto Ecos essä Eternal Fascism: Fourteen Ways of Looking at a Blackshirt.  Det finns inget liv under fascismen. Särskilt inte för den tysta.