Alliansfriheten är död – det är dags att bygga något nytt

NATO Tro gör man i kyrkan och i utrikespolitiken. Båda rör existens och överlevnad. Båda omfattar tankesystem i detta syfte. Båda omfattar mission att omsätta vision till verklighet. För Sverige har tron på nationell överlevnad hetat alliansfrihet. När tron överges för nya läror, ska så även dess tankesystem? Alliansfriheten har tjänat oss väl med 200 år av fred, frihet och utveckling. Dess tankesystem har tryggat vår säkerhet och tillåtit allt annat. Vill vi leva lika länge till bör tro ersättas av vetande. Det skriver säkerhetsrådgivaren Vilhelm Konnander. 

Alliansfriheten är död, dammig dogm och doktrin. Vi lät vetande bli tro. Framgången tagen för given. Vi glömde politikens ABC om värderingar, positioner och intressen för världen vi lever i. Strategi och koncept blev fula ord. Ändå lever vi än. Mer än så. Vi är bäst, har attityd, för att vi måste, för att överleva. Men gamla lagrar gror ej igen. Vi måste forma vår egen framtid och därmed NATO:s utifrån våra nationella säkerhetsintressen.

Carl Bildt kallades för ”en medelstor hund med en stor hunds attityd”. Svensk utrikespolitik i ett nötskal. Inte Bildt utan litenheten. Ändå är Sverige en stor makt i världen. I mjuk makt är vi fyra efter Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Som varumärke är vi nia. Vårt samhällsstyre, arbete med miljö och klimat, fred och säkerhet samt fattigdomsbekämpning ger oss en position långt över vår storlek. På område efter område leder Sverige världen framåt. Varför?

Svaret är enkelt. Sverige tillhör toppen på bredden för att vi måste. Det rör nationell existens, överlevnad och självständighet. Som liten nation måste vi vara vassast för att överleva, ha en tro på oss själva, vår egen förmåga, vårt eget kunnande. ”Stor i orden, liten på jorden” blir nödvändighet och inte överdrift. För det är ordet, logiken och argumenten som väger upp för vår litenhet, som omsatt vision till verklighet. Det är vår utrikespolitiska identitet och strategi, som gör oss till extremister på gott och ont. 

Sett till NATO-länderna kan vi avliva myten om Sverige som litet, handelsberoende land förlitat på folkrätten, hur mycket vi än identifierar oss med den.

Vi svenskar är världens extremister – en sekulär individualistisk sekt på randen av Europa och marginalen av värderingsskalan. Vi kan glömma jantelagen och Sverige som medelväg. I värderingar står vi längst ut på linjen. Vi är dock inte ensamma. Vi tillhör det protestantiska Europa, en grupp av likasinnade länder vars värderingar, positioner och intressen i världspolitiken ofta sammanfaller. Egensinniga nationer likt oss själva, som hellre tryggar säkerhet genom samarbete än i krig. I Nato-sfären: Sverige, Finland, Danmark, Norge, Island, Nederländerna och Tyskland samt med Kanada och Storbritannien nära, enligt World Values Survey (figur 1).

Värderingar är en sak och verklighet en annan. Vi lever i en föränderlig värld och förändras omedvetet med den. Vi gör sällan aktiva val och icke-beslut blir beslut av egen kraft. Vid en historisk brytpunkt, var vägvalet än en gång inte vårt. Ryssland söker krossa vår världsordning. Utrikespolitikens grund riskerade rasa. NATO blev bekväm utväg med få andra utvägar än egen gemensam säkerhet och en transatlantisk länk – från Östersjön via England till Amerika – så utsträckt att den riskerar brista. Det är dags att höja blicken och se var vi står och vart vi går, för vet vi ens vem vi är i denna sköna nya värld, där allt som är säkert är osäkerhet? 

Sett till NATO-länderna kan vi avliva myten om Sverige som litet, handelsberoende land förlitat på folkrätten, hur mycket vi än identifierar oss med den. Vi är medelstora i folkmängd. Vår export ligger under snittet i eurozonen (figur 2). Inom folkrätten anpassar sig Sverige till en ny verklighet. Vi ger avkall på våra principer i eftergifter för stundens utmaningar. Det blir lätt så när man varken är liten och ettrig eller stor och stark, utan en medelstor hund på väg att förlora den lilles attityd. Hur högt vi väljer att skälla, med och på vem bör därför ägnas viss eftertanke.

Vi vet våra värderingar, men vad är Sveriges positioner i världen? Hur styr våra värderingar och positioner våra intressen? Att veta är viktigt, för definierar vi dem inte själva, så gör andra det åt oss: NATO, Ryssland, Turkiet… Alliansfrihetens avsked manar att vidga vyerna från gemensam säkerhet till ömsesidiga beroenden och realiteter i vår omvärld. Över 80 procent av vår export går till NATO-länder. Säkerhet är mer än militär. 

Ska den transatlantiska länken från USA till Polen och Baltikum löpa via Europas progressiva stater, bör alliansens grund stå stabil. För vem står upp för demokratin när diktaturens vindar blåser hårt?

Var står då Sverige i NATO? Vilka är de positioner som påverkar vår breda och långsiktiga strategiska säkerhet? Internationell statistik tar oss här från tro till vetande. Så kan vi jämföra positioner för NATO:s 30 medlemmar, Sverige, Finland och Ryssland  i 44 internationella index över (a) demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, (b) mänsklig utveckling, jämställdhet och social rättvisa, (c) ekologisk och socialt hållbar utveckling, (d) välmående och bidrag till världen samt (e) ekonomi, konkurrenskraft och företagande. Så ser vi på område efter område var vi och andra står i skilda frågor, hur vi står oss samt vilka som är oss närmast och fjärmast. Resultaten är tydliga: Sverige är över lag i tätstriden i lag med likasinnade länder. Våra motpoler är också genomgående desamma. Så låt oss se vad statistiken säger i rankning av 33 länder i 44 index.

(a) Demokrati och mänskliga fri- och rättigheter (figur 3): Vårt samhällsstyre, governance, hur den demokratiska makten utövas, hur friheten förvaltas, rättssäkerhet, frånvaro av våld och korruption är främsta faktorer i varumärket Sverige. 

Snittar vi ländernas rankning i index leder Norden, följda av värdenära, likasinnade länder likt Kanada, Luxemburg, Tyskland och Nederländerna. Vår absoluta motpol är Ryssland och Turkiet. Balkan är bekymmersamt. USA som garant för NATO är en utmaning genom amerikansk demokratis nedgång. En allians till skydd för demokratin, individens frihet samt rättssäkerhet bör domineras av dessa värden till värn för fred och gemensam säkerhet. Ska den transatlantiska länken från USA till Polen och Baltikum löpa via Europas progressiva stater, bör alliansens grund stå stabil. För vem står upp för demokratin när diktaturens vindar blåser hårt?

(b) Mänsklig utveckling, jämställdhet och social rättvisa (figur 4): Ingen utveckling utan fred, ingen fred utan utveckling och ingendera utan rättvisa. Mänsklig och social utveckling, jämställdhet, hälsa och barns situation. Alla är de faktorer för fred, då ett samhälle som inkluderar väcker hopp om rättvisa och lika möjligheter till en bättre framtid.

Statistiskt ligger Norden, Nederländerna och Tyskland främst i social utveckling, gemensam välfärd och säkerhet. Ryssland och Turkiet befinner sig i bottenskiktet, omgivna av länderna på Balkan. Den transatlantiska länkens anhängare i Polen och Baltikum dominerar mittfältet med USA och Storbritannien. Mönstret upprepar sig, men så gör även möjligheterna.

Sällan har utveckling och social rättvisa stått som så säkert skäl till krig i Europa, för även Ukraina tillhör botten på dessa områden. Kampen mot oligarki, kriminalitet och korruption har lösgjort landet ur Moskvamaktens grepp, men även väckt det reaktionära Rysslands revanschism. Så blev priset krig och ofattbart mänskligt lidande för att slå sig fri från imperialism och postkolonialt förtryck i strävan efter utveckling och rättvisa.

(c) Ekologisk och socialt hållbar utveckling (figur 5): Sveriges arbete med miljö och klimat är näst starkaste komponenten i varumärket Sverige. FN:s globala hållbarhetsmål, miljöavtryck, energi, hälsa och försörjningssäkerhet är några faktorer. Norden, Tyskland och Nederländerna får här sällskap av Storbritannien och Frankrike i toppen av hållbarhetsligan. Ryssland och Turkiet slåss i bottenstriden.

Miljö och klimat ses sedan länge som säkerhetsfrågor av både stat och näringsliv. När Ukrainas president Zelenskij framförde sina fredskrav till Ryssland rörde fyra av tio punkter dessa områden. Hur blir hållbar utveckling del av en gemensam säkerhetsagenda i NATO?

(d) Välmående och bidrag till världen (figur 6): Ett lands välstånd, trygghet och stabilitet avspeglas även i dess förhållande till omvärlden. Välmående, säkerhet, personlig frihet och socialt kapital hör hit liksom bidrag till global utveckling, fattigdomsbekämpning, fred och säkerhet. Mönstret upprepar sig med Norden i topp med Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Storbritannien samt Ryssland och Turkiet i bottenskiktet. Vem är bäst skickad att bidra till återuppbyggnad och välstånd i det Europa som kommer efter kriget?

(e) Ekonomi, konkurrenskraft och företagande (figur 7): Förutsättningarna för ekonomisk utveckling täcks in av flest index. Här ligger Turkiet och Ryssland åter långt ned på skalan. Däremot har Sverige flest gemensamma positioner med den transatlantiska länkens USA och Storbritannien – de NATO-länder som har lägst exportandel av BNP samtidigt som de står för bara 15 procent av svensk export, jämfört med 41 procent för de sju NATO-länder som står oss närmast. Likheterna är stora, men också skillnaderna. NATO är lika mycket ekonomisk som politisk partner, vilket är en möjlighet värd att utnyttja. För den grundande vision den brittiske fackmannen Ernest Bevin hade för Atlantpakten efter andra världskriget betonade i lika mån ekonomisk som militär säkerhet. Det är värt att minnas när vi nu talar om en ny ”Marshallplan” för återuppbyggnad av Ukraina. Vem bidrar bäst till ekonomisk utveckling och integration i ett efterkrigstida Europa?

Blickar man bakåt är NATO:s död ständigt förestående, men ryktena därom har visat sig starkt överdrivna. NATO:s natur är att förändras i mötet med omvärldens utmaningar. Så har alliansen lotsats genom kris och konflikt med en byråkrati i ständigt nya inkarnationer. NATO är inte självklart och ska så inte vara. Räddningen är inte stabilitet utan förändring.

Överlevnad och säkerhet är att forma eller låta sig formas. Vilket vi väljer avgör vår framtid.

När NATO närmar sig sin största utmaning hägrar så minnet av Nürnberg, San Fransisco och Bretton Woods. För fred förutsätter rättvisa; säkerhet ett världssamfund; och framsteg ekonomisk tillförsikt. I vågskålen ligger demokrati och utveckling, miljö och hållbarhet, ekonomi och välstånd. För en värld där östs och västs miljard håller övriga sju miljarder gisslan bör vara historia. Västs ”vi” blir istället ”dem” i världens ögon utan vår vilja och förmåga att bidra till en gemensam global framtid. Vi måste inkludera för att inte exkluderas. Framtiden är inte givet vår. Så måste NATO skingra dödsryktena och axla ansvar för fred, frihet och rättvisa. Annars formar andra krafter vår framtid. Det är vår roll att skapa bred gemensam säkerhet för att möta morgondagens utmaningar. NATO är vad vi gör det till och gör vi inget så får vi inget.

Sveriges roll i NATO är att leda och driva en radikal och progressiv agenda för ett framtida Europa i fred, frihet och demokrati.

Sveriges säkerhetsintressen definieras i samspel med våra positioner och värderingar. Här blir det uppenbara uppenbarelse, när tro omsätts till vetande, vad vi gör blir vad vi vill. Statistiken tecknar en tydlig bild. Våra värderingar och positioner sammanfaller i breda nationella säkerhetsintressen med likasinnade länder som söker gemensam säkerhet. Det är en gemenskap i värderingar, positioner och intressen. Tillsammans bildar vi ett nordligt block i NATO med en tredjedel av alliansens medlemmar. Vi är den starkaste fogen i den transatlantiska länken:  Sverige, Finland, Danmark, Norge, Island, Nederländerna och Tyskland samt Kanada och Storbritannien (figur 8). Sju av tio styrs av center-vänsterregeringar. Vi står i topp och längst ut på linjen. Det förpliktigar inte. Det tvingar. För alternativet äventyrar Sveriges nationella säkerhetsintressen och vår strategiska överlevnad. Motpolen till progressiva demokratier är nämligen reaktionära diktaturer likt Ryssland och Turkiet, som inget hellre vill än kväsa ”Gayropas” liberala demokratier. Vi ser alla hur det går till.

Så är Sverige den moraliska stormakten, det världssamvete som borgarna föraktfullt belackar, för att vi inget annat kan. Alternativet är att kröka rygg för diktatorer, i anpassning och eftergift, i förödmjukande dödsdans till egen orkester. Ska Ankara avlösas av Budapest och Moskva – allt med Finland i bagaget? Position för position överges Sveriges ställning i världen och bara USA och Europa räknas. Är det den frihet vi ska sända ut våra unga att dö för?

Så möter samsynen om Sveriges säkerhet sanningen. En ideologisk skiljelinje går genom utrikespolitiken med gränser som ej får överskridas i politiskt paradigmskifte mot bättre vetande. Det finns inget säkerhetspolitikens smörgåsbord att lättjefullt välja och vraka från utan bara bredd, tålamod och strävsamt arbete, steg för steg framåt. Tror vi annat, tror vi fel.

Sveriges roll i NATO är att leda och driva en radikal och progressiv agenda för ett framtida Europa i fred, frihet och demokrati. Vi måste vara bäst på bredden för att överleva, skälla högst och ettrigast i flocken av de små för att stärka vår gemensamma säkerhet. För tystnar Sveriges röst i världen, förlorar vi även makten över oss själva, i nostalgi över när vår bästa tid var nyss. Alliansfriheten är död. Det är dags att bygga det nya NATO.