Allt är inte mörker i Centraleuropa

Centraleuropa Ungern och Polen lyfts ofta upp som dystra exempel inom europeisk demokrati. Men de omfattande medborgarprotesterna runt om i Centraleuropa visar också på levande civilsamhällen. En ung generation har börjat göra sig hörd, och man finner sig inte längre i manipulationer från toppen, menar Olof Kleberg.

Hur går det i centrala och östra Europa? Är demokratin på väg att krascha?

Så verkar det på rapporter om maktmissbruk och frihetsinskränkningar som vi ofta hör från Ungern och Polen.

Men Tjeckien och Slovakien går åt andra hållet. Nu i helgen hölls stora manifestationer för att minnas den fredliga sammetsrevolutionen i slutet av november 1989, som på tio dagar fick kommunistregimen i det dåvarande Tjeckoslovakien att falla.

Särskilt i Tjeckien är medborgaraktiviteten mycket bred. I helgen samlades kring 250 000 på den klassiska Pragarenan Letná ovanför Moldau. Demonstrationer hölls på över ett hundra orter runt om i landet. Man har mycket att protestera emot, liksom man gjort under hela året: man kräver att den korrupte premiärministern Andrej Babiš antingen gör sig av med sitt livsmedels- och medieimperium eller också avgår.

I Slovakien behövde man inte protestera lika kraftfullt: premiärministern Robert Fico tvingades avgå redan förra året för kontakter med italienska maffian. Hans efterträdare har visat en mer demokratisk hållning. Och presidentvalet i våras gav en kraftfull seger åt en liberal miljöaktivist, Zuzana Čaputová.

Även från Rumänien hörs positiva signaler. Den gravt korrupta ”socialdemokratiska” regeringen har ersatts med en mer demokratisk regering samtidigt som den liberal-konservative presidenten Klaus Johannis tycks bli omvald.

Ändå kan man säga att läget för demokrati och öppenhet i centrala och östra Europa är kritiskt. Det folkliga jublet 1989 för frihet har hos många övergått i missmod, missnöje, till och med motstånd. Auktoritärt tänkande är på frammarsch, demokrati och hederlighet på tillbakagång. Populistiska partier har haft framgång, nationalismen ökar.

Det här är ju tendenser vi känner också från andra delar av världen, i väst och i öst, i syd och norr.

I länder som Tjeckien, Ungern och Rumänien öppnade nyliberala reformer för att system av oligarker, korruption och sammanblandning av ekonomi och politik. Länderna hade dock inga uppbyggda institutioner som kunde kontrollera och begränsa som de västliga staterna hade.

I boken Ljuset som försvann (Daidalos) vågar sig statsvetarna Ivan Krastev, Bulgarien, och Stephen Holmes, USA, på en intressant tes: dagens världsomspännande antiliberala revolt är reaktioner på den västliga modellens herravälde sedan 1989. De väljer exemplen Centraleuropa, Ryssland och Kina.

Deras tes låter bestickande. Den västliga modellen har bara imiterats efter det kalla krigets slut, menar de. Nu när den fungerar sämre förkastas den. Även om de två författarna inledningsvis anspråkslöst betonar att de bara vill lyfta fram en aspekt, inte förklara inte allt, så blir hela boken ändå en hård dom över västdemokratin och marknadsekonomin efter 1989.

Då, för 30 år sedan, var Polen och Ungern redan på väg bort från kommunismen. Solidaritet hade segrat i de polska valen i juni, kommunistpartiet i Ungern omformade sig själv under hösten. Så föll Berlinmuren den 9 november. Därefter var det egentligen bara en tidsfråga innan de övriga kommunistregimerna skulle krackelera.

I det södra grannlandet Tjeckoslovakien styrde samma män som tagit makten efter Sovjets invasion 1968, nu var de i 70-80-årsåldern, saknade stöd i den passiviserade befolkningen och framför allt: de backades inte längre upp av Moskva. Ni måste reda ut era problem själva, vi kommer inte mer att ingripa, hade den nye sovjetledaren Michail Gorbatjov meddelat.

Ledningen var rådlös. Bland folket behövdes det bara en tändande gnista för att sätta igång protester. Den uppstod när polisen brutalt slog till mot en från början laglig studentdemonstration i Prag, på minnesdagen av att nazisterna 50 år tidigare hade stängt alla tjeckiska universitet.

Som så ofta händer, grävde en nervös regim här sin egen undergång. Snabbt samlades först hundratusen, efter hand långt över en halv miljon i protester. De få som varit öppet kritiska och undertryckta skapade ett Medborgarforum som pressade fram ett maktskifte. Det blev en fredlig ”sammetsrevolution”.

Kommunistregimernas sönderfall slutade sedan med den brutala avrättningen av Rumäniens diktator Nicolae Ceaucescu på juldagen.

Punkten var satt.

Nu skulle ett helt nytt samhällssystem utformas. De flesta drömde om att få leva ”ett normalt liv”, utan uppifrånkontroll, utan köttköer. För de ledande dissidenterna var målet ”åter till Europa”.

Och där, i Västeuropa i form av EU, såg man saken på samma sätt. Det gällde att inlemma de forna kommuniststaterna, demokratiskt och ekonomiskt. De skulle omvandlas för att till slut bli medlemmar.

Denna förändring har man oftast sett som en framgång både för människor och samhällen. Men Krastev och Holmes kallar den en frivillig ”imitation”. Länderna fick för lite utrymme för nationell särart, hävdar de.

I kombination med finanskrisen efter 2008, känslan av underordning under EU-regler och så flyktingvågen 2015 kom alltfler människor att söka sin tillflykt till antiliberala, nationalistiska och populistiska krafter. Missnöjet med de många egna korrupta regeringarna är förstås också en viktig faktor.

Flyktingmotståndet vill Krastev och Holmes mer förstå som ett värn för det egna levnadssättet än som fientlighet mot utlänningar (dessa länder tar emot hundratusentals gästarbetare).

Tesen om den frivilliga imitationen har stora poänger. Det västliga EU:s ofta överlägsna beteende gentemot de postkommunistiska länderna och bristande förståelse för nationella särdrag har skadat tilltron till det nya systemet. Men samtidigt har EU:s centrala krav på flerpartisystem, marknadsvillkor, rättsväsen och frihet för medier och organisationer varit helt avgörande för övergången till friare samhällen, även om de ibland tycktes hårda och närgångna.

Dessa krav på ”imitation” tycks Krastev och Holmes ta lätt på.

Men desto träffsäkrare är de i kritiken av den nyliberala imitationen. I länder som Tjeckien, Ungern och Rumänien öppnade nyliberala reformer för att system av oligarker, korruption och sammanblandning av ekonomi och politik. Länderna hade dock inga uppbyggda institutioner som kunde kontrollera och begränsa som de västliga staterna hade.

Undantaget är Polen där det folkligt förankrade Solidaritet såg till att en oligarkklass inte kunde växa fram. Denna avvikelse från tesen om imitation nämns dock inte av Krastev eller Holmes.

Viktigt är också att inse att alla väljare inte är illiberala populister.

Men demokratin då? I Ungern och Polen har Fidesz och PiS använt valsegrar för att underminera demokratins grundvalar: oberoende domstolar och medier. Där har man argumenterat efter principen: den som i val har fått mandat från ”folket”, har därefter rätt att utnyttja detta – utan hänsyn till den förlorande (om än stora) majoriteten.

Regeringarna i Tjeckien och Slovakien har däremot följt klassiska demokratiregler – hänsyn till oppositionen, respekt för oberoende rättsväsen och fria medier.

Men även där har det växt fram allt mörkare strömningar. Flyktingmotståndet är detsamma som i Ungern och Polen, diskrimineringen av romerna är systematiskt och regeringarna är smittade av korruption.

De omfattande medborgarprotesterna visar ändå på ett levande civilsamhälle. Valen av demokratiska presidenter i Slovakien och Rumänien är också ljusa tecken. En ung generation har börjat göra sig hörd, som i Tjeckiens massrörelse En miljon ögonblick för demokrati. Man finner sig inte längre i manipulationer från toppen.

Viktigt är också att inse att alla väljare inte är illiberala populister. Många röstar i de allmänna valen för demokratiska alternativ – som i Polen nu i oktober (49 procent) och i Tjeckien, Slovakien och Ungern (25-30 procent).

Visst är demokratin mer trängd än på länge. Det är lätt att måla mörkt – men nödvändigt att bjuda motstånd.