Film Trots att han fyllt 75 år är Pedro Almodóvar lika aktuell i dag som vid genombrottet för 40 år sedan. Jon Andersson har följt den spanske mästerregissörens karriär från de surrealistiska filmerna på 80-talet till nedtonade “The Room Next Door”, som har Sverigepremiär i helgen.
När “Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” kom ut 1988 blev det Pedro Almodóvars stora genombrott på den internationella scenen. Filmen nominerades till en Oscar för bästa utländska film och blev en stor succé i USA och andra länder. I hemlandet Spanien gick det ännu bättre. Filmen som handlar om Pepa (Carmen Maura) som blivit övergiven av sin gifte älskare, blev den spanskspråkiga film som spelat in mest pengar i landet någonsin. “Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” tog också storslam vid den inhemska Goya-galan. Totalt vann filmen fem statyetter, bland annat för bästa film och bästa kvinnliga huvudroll.
“Jag gör filmer för mina behov”
Samtidigt fick filmen kritik för att Almodóvar hade “sålt sig själv”. “Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” var mer slipad än hans föregående filmer. Det saknades tydliga referenser till sex, droger och våld – och även om det var en skruvad komedi var berättelsen betydligt rakare än hans tidigare filmer. Almodóvar hade rört sig från det surrealistiska berättandet – inspirerat av läromästaren Luis Buñuel – till något som mer liknade amerikansk screwballkomedi. Kritiker menade att han hade rört sig för långt ifrån det råa och skitiga som kännetecknade hans tidiga filmer.
I en intervju i tidningen Film Comment från 1988 svarade Almodóvar på kritiken.
– Jag gör filmer för mina behov. Mitt mål har aldrig, aldrig, aldrig varit att göra chockerande filmer.
Även om det inte varit något mål så måste man säga att många av regissörens filmer uppnått den effekten. Både före och efter “Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”.
Hyllning till arbetarklasskvinna
Bara att läsa beskrivningarna av många av hans filmer får en att undra vad det är för sjuk hjärna som kommit på de absurda intrigerna. Men kanske är det där som mycket av Almodóvars storhet ligger. Att lyckas sy ihop dessa intriger och få oss i publiken att acceptera dem. Även om karaktärerna ofta handlar omoraliskt så kan vi ändå inte låt bli att känna sympati för dem.
Att Benigno (Javier Cámara) i “Tala med henne” (2002) begår en våldtäkt hindrar inte att vi ändå kan identifiera oss med honom och hans känslor. I “Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” (1984) är huvudpersonen Gloria (Carmen Maura) hjälten och den sympatiska mittpunkten i filmen. Detta trots att hon adopterar bort sin son till en tvivelaktig tandläkare, är otrogen och till och med gör sig skyldig till mord. Filmen kan med rätta ses som en hyllning till en hårt arbetande arbetarklasskvinna och vår sympati med Gloria fortsätter genom hela filmen.
Kvinnlig erfarenhet i fokus
Almodóvar har sedan länge tagit ett steg bort från de arbetarklassmiljöer han skildrar i “Vad har jag gjort för att förtjäna detta?”. Den kvinnliga erfarenheten är dock fortfarande i fokus i hans filmer. Det gäller inte minst hans senaste alster “The Room Next Door”, den spanske regissörens första engelskspråkiga film. Filmen är baserad på en bok av den amerikanska författaren Sigrid Nunez. Men precis som i Almodóvars andra filmer, med egenskrivna manus, så väjer den inte för de svåra frågorna i livet.
I “The Room Next Door” återknyter två gamla väninnor kontakten då den ena blivit sjuk i cancer. De har båda jobbat på samma tidning i New York på 80-talet, men har sedan glidit ifrån varandra. När Martha (Tilda Swinton) inser att hennes cancer är obotlig bestämmer hon sig för att avsluta sitt liv i förtid. Men hon vill att någon ska finnas där i rummet intill. Hon lyckas till slut övertala Ingrid (Julianne Moore) att följa med henne till en stuga på landet för att tillbringa sina sista dagar i livet. Det är ett starkt och välspelat drama om kvinnlig vänskap och vårt förhållande till döden. En film som följer i spåren av andra starka kvinnoporträtt.
Gripande drama
Almodóvars förra film “Parallella mödrar” (2021) handlar om två kvinnor som av misstag förväxlar sina barn på BB. I huvudrollerna ser vi Milena Smit som den unga Ana och Almodóvarfavoriten Penélope Cruz i rollen som den äldre och mer erfarna Janis. När Janis inser att hon fått med sig fel barn hem vill hon först inte berätta något. När sanningen kommer fram leder det till en svår prövning för de båda kvinnornas vänskap. Smit och Cruz är mycket bra i de båda huvudrollerna.
I “Julieta” (2016) är det en komplicerad relation mellan mor och dotter som står i fokus. När Julietas (Emma Suárez) dotter Antía bryter kontakten med henne på hennes 18-årsdag drabbar det mamman hårt. Julieta har nu förlorat både sin dotter och dotterns pappa, som tidigare dött i en båtolycka. Filmen är ett gripande drama om sorg och längtan efter att få återförenas med sin dotter.
Självbiografiskt
Andra av Almodóvars filmer har en mer självbiografisk ådra. “Smärta och Ära” (2019) är en fantastisk film om regissören Salvador Mallo (Antonio Banderas) som reflekterar över sin barndom, samtidigt som han lider av såväl fysisk som psykisk smärta. En gammal tavla blir en länk tillbaka till livet i hembyn. Minnen som kanske kan leda till att regissörens skrivkramp bryts och han kan göra en ny film.
“Smärta och Ära” är i mitt tycke Almodóvars kanske allra bästa film. Inte minst eftersom han lyckas berätta en historia i flera dimensioner på ett mycket skickligt sätt och samtidigt väva in självbiografiska element. Filmkritikern Beatriz Martínez beskriver Almodóvars porträtt av Salvador Mallo som: “essensen av en konstnär som för första gången uppträder naken, utan att behöva gömma sig under något konstgjort och som generöst öppnar dörrarna till sitt intima liv”. Det är svårt att inte hålla med.
“Dålig uppfostran” (2004) handlar om två män, som likt Almodóvar, gått på en katolsk internatskola på 60-talet. Där hade de en kärleksaffär, men de splittras då den ena pojken blir utslängd från skolan. Som vanligt berättas filmen i flera lager och huvudstoryn kretsar kring en filminspelning om livet på skolan. I centrum av historien står de sexuella övergrepp som en av pojkarna utsätts för av skolans rektor.
Almodóvar som själv gick på en liknande skola berättade i en intervju i The Guardian för några år sedan att han var livrädd för att utsättas för övergrepp av prästerna. Lyckligtvis undkom han det, men tyvärr var inte alla hans vänner lika lyckosamma. Livet på skolan skapade också en djup misstro med den judisk-kristna utbildningen. Något han ägnat sig åt att kämpa mot sedan dess.
Hbtq-personer spelar viktig roll
Det är ingen slump att Almodóvars karriär tog fart i samband med liberaliseringen i Spanien i början på 80-talet. Efter fascistdiktatorn Francos död 1975 växte en ny rörelse fram i landet. Den kallades för La Movida Madrileña (Madridscenen) och innebar en ny öppenhet mot musik, droger och sexuella uttryck.
Inte minst inkluderingen av hbtq-personer har varit central för Almodóvars filmer. Transpersoner och homosexuella har alltid varit viktiga karaktärer. Almodóvar har också alltid varit noga med att beskriva dessa personer som människor. I bland gör de goda gärningar och ibland beter de sig illa. Det viktiga är att det är människor och inte stereotyper.
Almodóvar är själv öppet homosexuell och han har alltid varit tydlig med det viktiga i att få vara den man är. Oavsett om man är gay, straight eller trans. Som transkvinnan Agrado uttrycker det i “Allt om min mamma” (1999) apropå hennes förhållande till plastikkirurgi och silicon:”du blir mer autentisk ju mer du blir som det du har drömt om att du vill vara.”
Som tur är för oss filmälskare kommer vi att fortsätta få se filmer som “Allt om min mamma” och “The Room Next Door”. Den 75-åriga mästerregissören har inga planer på att pensionera sig. I en intervju med filmtidningen IndieWire avslöjar Pedro Almodóvar att han redan har ett nytt filmprojekt på gång. “Bitter Christmas” som utspelas i Spanien är enligt regissörens egna ord“en tragisk komedi om kön”.
Alla vi Almodóvarfans längtar redan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
