Alternativt slaveri

ekonomi När slaveriet avskaffades i USA ledde det till sämre förhållanden för många av de frigivna slavarna. Detta dilemma är välkänt, men ändå präglas den amerikanska arbetsmarknaden alltjämt av dess följder. Johannes Nilsson reflekterar över dåtidens argument och jämför med nutida villkor.

Slaveri är förstås förkastligt, och naturligtvis inget att eftersträva. Men med det sagt: Ur ett avseende var det en dålig idé att avskaffa det transatlantiska slaveriet. Och av fler än ett skäl borde vi som en historisk lärdom närmare granska de argument som sydstaternas politiker presenterade för systemets legitimitet.

Hur kan avskaffande av slaveri vara negativt? Av det mycket enkla skälet att slaveriet gav markägarna i södern en enorm vinst. Ekonomin blomstrade och industrin växte. Till viss del är det dessutom ett missförstånd att slavarna under plantageägarnas förmyndarskap generellt hade det så tortyrliknande som en del historiker velat få det till och som filmerna har lärt oss.

Plantageägarna var först och främst företagare. För att överleva som företagare krävs det att agera rationellt på marknaden. I samma sekund som de upphör att agera rationellt kommer de upplösas och till slut gå i konkurs. Deras vinstintresse överskuggade i regel alla andra intressen, även förment sadistiska böjelser att plåga de kroppar som var deras egendom.

Dessa kroppar var också det verktyg som gav dem vinst. Ett trubbigt och trasigt verktyg ger mindre i vinst än ett slipat och starkt. Slavarna fick ofta en dag ledigt för att samla krafter, eftersom man insett att de arbetade bättre om de var utvilade. De uppmuntrades också att ingå giftermål. De ansvarade för sitt eget hushåll och skötte sin egen trädgård. Deras dagliga näringsintag och kvaliteten på deras medicin och sjukvård höll i många fall samma kvalitet som hos den vita befolkningen. Den svarta kulturen under den här tiden var i själva verket ganska rik och mångbottnad, till skillnad från vad dessa historiker antytt.

En av de som  påpekade också att de svartas ekonomiska och sociala situation blev drastiskt sämre strax efter slaveriets avskaffande var Gunnar Myrdal. Utan sina ägares tidigare auktoritära omsorg blev de före detta slavarna skyddslösa utbytbara fria lönearbetare. Myrdal skriver i An American dilemma:

Before Emancipation it was in the interest of the slave owners to use Negro slaves wherever it was profitable in handicraft and manufacture. After Emancipation no such proprietary interest protected Negro labourers form the desire of white workers to squeeze them out of skilled employment. They were gradually driven out and pushed down into the ’Negros jobs’, a category which has been more and more narrowly defined.

För majoriteten av de svarta, menar alltså Myrdal, var slaveriet ett mer fördelaktig system än den prekära kaststatus som de tack vare sin frigörelse nu slängdes ut i. Sydstatspolitikernas argument mot nordstaterna var följaktligen detta: Man är mer rädd om den arbetskraft man äger än den arbetskraft man hyr. Pikant nog möttes detta argument aldrig av något motargument.

De fria plantagen i södern och gruvorna i norr tog också i många fall sämre hand om sina arbetare än de slavdrivande plantageägarna gjorde med sina icke utbytbara kroppar. Trots dessa skäl, vilka vi inuti ett strikt marknadsekonomiskt ramverk tvingas betrakta som legitima, är vi alla idag överens om att slaveriet i Amerika var en pervers och grotesk institution och står för en utav historiens allra mörkaste perioder. Att den slutligen avskaffades innebar ett stort steg framåt för den mänskliga civilisationen.

Men kanske kan vi som sagt ändå lära oss något om vi fördomsfritt ställer frågan varför en sådan institution var grotesk, istället för att reflexmässigt förkasta vad historien en gång redan förkastat åt oss? Kanske kan då vissa värden, som vi alla uppfattar som så självklara att de riskerar att försvinna från vårt synfält, återigen träda fram i det centrum där de hör hemma. Det första vi inser när vi ställer oss en sådan fråga är att vi är oförmögna att besvara den på ett adekvat sätt inuti den ekonomiska sfär i vilken snart all vår politik förs.

För att hitta argument emot det amerikanska slaveriet idag måste vi istället träda utanför denna ekonomiska sfär och in i en sfär som är principiellt annorlunda, en sfär som visserligen inte omgärdas av samma jargong av tjusig terminologi, politisk retorik och glänsande frackar på nobelprisbanketter, men som å andra sidan har fördelen att vara okontroversiell, nämligen den moraliska sfären.

De fria plantagen i södern och gruvorna i norr tog också i många fall sämre hand om sina arbetare än de slavdrivande plantageägarna gjorde med sina icke utbytbara kroppar.

I denna sfär är vi alla i stort sett lika hemmastadda. Den är mycket enkel att förstå. Så länge vi talar klart och tydligt och förnuftigt inuti den är det osannolikt att våra åsikter på något avgörande plan kommer skilja sig från varandra. Men argumenten som här erbjuds använder vi trots det mycket sällan när vi diskuterar de större politiska frågorna.

Ett av dessa argument skulle exempelvis kunna se ut så här. Det är fel att en människa äger en annan människa och detta är fel för att människan äger rätten att skapa sitt eget öde. Hon äger denna rätt för att hon föds fri. Hennes frihet går inte att separera från den hon är. Om en sådan separation ändå görs har vi inte bara berövat människan hennes frihet, utan också hennes mänsklighet. Därför borde det rimligtvis, vilket var allmänt accepterat i den amerikanska opinionen under 1800-talet, inte bara vara fel att äga en annan människa, men också att hyra henne.

Varför vi anser att detta är fel beror alltså på att vi har skänkt människan ett exklusivt privilegium. Det är exklusivt i den meningen att hon har fått det på grund av den hon är, i egenskap av hennes natur, och inte det hon har. Utan denna natur förlorar hon sitt privilegium, eftersom hon inte längre är människa. Privilegiet kallar vi både inom filosofin och juridiken för hennes värdighet. 

När vi har lämnat den ekonomiska sfären och trätt över till den moraliska, måste vi i överensstämmelse med den definition vi ger begreppet värdighet också skänka människan vissa rättigheter, vars syfte är att hindra institutioner utifrån att kränka denna värdighet. Om vi exempelvis förutsätter att människan till sin natur är en fri individ, som har möjlighet att förverkliga denna frihet endast så länge hon kan agera utifrån egna initiativ och inre impulser och så länge hon kan undersöka världen på ett sätt som är självständigt, organiskt och spontant, så måste vi samtidigt skänka henne ett tillräckligt stort socialt, ekonomiskt och politiskt utrymme inuti vilket hon kan handla i enlighet med denna frihet.

Om vi inte bereder henne detta utrymme, eller om vi inte ger henne de rättigheter som hennes värdighet förpliktar oss till, så har vi inte heller höjt oss över den moraliska standard som tillät plantageägarna i den amerikanska södern och ägarna av gruvorna, järnvägarna och fabrikerna i det amerikanska norr, att ohämmat skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för att effektivisera sin produktion.

Endast inuti den sfär som är moralens kan vi inte bara förstå att slaveriet var fel, men också varför det var fel. Men det är alltså inte inuti en sådan sfär som de flesta avgörande politiska besluten fattas i dag. Den österrikiske ekonomen Karl Polanyi – ansedd bland annat av nobelpristagare som en av 1900- talets mest inflytelserika ekonomiska tänkare och anmärkningsvärt förbisedd – introducerade i sitt huvudverk Den stora omdaningen begreppet ”inbäddad”.

När Polanyi vandrar genom det mänskliga samhällets historia, från de primitiva formerna av reciprocitet på Trobriandöarna via den industriella revolutionens uppkomst av självreglerande marknadsekonomi fram till Roosevelts New Deal och de eldsvådor som härjade under andra världskriget, då boken skrevs, gjorde han ett par viktiga iakttagelser.

En sådan var att den mänskliga civilisationens utveckling fram till modern tid först och främst hade gjorts på religionens och filosofins, konstens och vetenskapens område:

Enligt historikerna var de olika formerna av industriellt liv i det jordbrukande Europa ända fram tills nyligen inte så mycket annorlunda än vad de var flera tusen år tidigare. Från det plogen – väsentligen en stor hacka dragen av djur – infördes och fram till nya tiden förblev jordbrukets metoder i stort sett oförändrade över större delen av Väst- och Centraleuropa. De civilisatoriska framstegen var faktiskt i dessa områden huvudsakligen politiska, intellektuella och andliga.

Däremot hade utvecklingen på ekonomins område varit i stort sett osynlig. ”I fråga om materiella förhållanden”, skriver Polanyi, ”hade 1100-talets Västeuropa knappast hunnit ifatt den tusen år äldre romerska världen”. Det var först omkring den industriella revolutionen, det skede Polanyi ger beteckningen ”den stora omdaningen”, som en viss form av ekonomisk förändring tog fart.

Denna förändring, som beskrivs med avseende på dess abrupta och plötsliga uppkomst som en fjärilslarvs metamorfos snarare än en kontinuerlig och mjuk process av tillväxt, skedde på bekostnad av det övriga samhället. Folk drevs från landet in i fabrikerna, de berövades sin jord och sina hem. Istället för det självförsörjande hushållningssystem omkring vilket en släkt hade organiserat sina liv under generationer, blev nu hela familjen löntagare inuti en industri som kastade in dem i en arbetsmiljö som inte bara var en direkt fara för deras hälsa, men som också berövade dem sitt sociala sammanhang och utsatte dem för en enorm materiell osäkerhet.

Ordet ”arbetslöshet” myntades 1750. Idén om ”fattigdom”, som före 1650 inte existerat i samhällsterminologin, blev i teorin ett intellektuellt monster och i praktiken förintande och dödligt akut.

På ett filosofiskt plan innebar denna nya situation att människans naturliga instinkter, hennes frihet och kreativitet, hennes förmåga att spontant hantera situationer som är nya och oväntade, allt det som skiljer henne från andra djur, i en handvändning hade vittrat bort.

Nationalekonomins fader Adam Smith skriver i Wealth of Nations, efter Bibeln kanske världshistoriens mest systematiskt missuppfattade bok, angående de brittiska textilfabrikernas enorma effektivitet, att den sortens arbetsdelning som tvingar människan framför maskinerna att upprepa samma uppgifter visserligen har fördelen att öka produktionen i fabrikerna och därmed vinsten för ägarna, men samtidigt är behäftad med en beklämmande nackdel. Mot slutet av Wealth of Nations, i bok 5, kapitel 1, beskriver Smith denna nackdel så här:

The man whose whole life is spent in performing a few simple operations, of which the effects are perhaps always the same, or very nearly the same, has no occasion to exert his understanding or to exercise his invention in finding out expedients for removing difficulties which never occur. He naturally loses, therefore, the habit of such exertion, and generally becomes as stupid and ignorants as it is possible for a human creature to become.

Men, menar Smith, det är just ett sådant djurliknande tillstånd av total ignorans som varje utvecklat och civiliserat samhälle sänker sina fattiga arbetare ner i, om inte staten väljer att ingripa för att försöka förhindra det eller åtminstone sakta ner farten på den process som oundvikligen leder dit.

Smith var inte heller någon förespråkare av den fria marknaden. Han var en kritiker av den. Och han tillät den endast under ytterst snäva omständigheter.

En sådan slutsats dras inte ur något tomrum. Smith var ett barn av den klassiska liberalismen, vars filosofiska rötter växte ur en föreställning om människan besläktad med den som gavs ovan. Han skulle också hålla med en annan av den klassiska liberalismens centralgestalter, Wilhelm von Humboldt, när denne, förebådande Marx begrepp om alienation, säger att det ”människan inte väljer själv, den verksamhet, där ständiga gränser sätts för henne och där andra leder henne, det övergår inte i hennes väsen, det förblir för evigt främmande för henne, det utför hon inte egentligen med mänsklig kraft utan på ett mekaniskt sätt”.

De första inledande kapitlen i Wealth of Nations, där vi läser en detaljerad redogörelse för tillverkandet av pins, som för den systematiska missuppfattningen fungerat som en hyllning till arbetsdelningens effektivitet och därmed kapitalismens mirakel (trots att boken skrevs före kapitalismen), är alltså hos Smith ett exempel på hur människans naturliga sidor förtrycks och hur hon därigenom degraderas till något icke-mänskligt.

Smith var inte heller någon förespråkare av den fria marknaden. Han var en kritiker av den. Och han tillät den endast under ytterst snäva omständigheter. Bara under villkor av perfekt jämlikhet kan marknaden även skapa perfekt frihet. Under alla andra villkor måste marknaden ständigt utsättas för aktiv styrning utifrån. Den osynliga hand som nyliberaler så gärna fäster vid sin galjonsfigur, är för Smith själv inte ens relevant i teorins periferi.

Ytterligare en iakttagelse som Polanyi gjorde, motiverade honom att mynta begreppet ”inbäddad”. Innan den industriella revolutionen hade det mänskliga samhället organiserats utifrån principer som direkt härrörde ur det sociala, kulturella och politiska livet. Dessa principer var bland annat reciprocitet, omfördelning, givandet av gåvor och hushållning. Ur dessa växte den ekonomiska strukturen fram.

Så betraktades alltså ekonomin som ett underordnat, integrerat och organiskt element i samhällskroppen som helhet. I exempelvis vissa stamsamhällen, där samtliga medlemmar skyddades av svält och hela stammen åt av den gemensamma fångsten, riskerade man uteslutning och utanförskap endast om man bröt mot den allmänt accepterade hederskodexen och de normer som var förbunden med denna. Att uppfylla sociala förpliktelser låg då hand i hand med en individs bytesintressen. Generositet ansågs som den högsta formen av social prestige. Själviskt handlande var helt enkelt inte lönsamt.
I en sådan situation var det troligt att individen till slut blev oförmögen att begripa konsekvenserna av sina egna handlingar utifrån något sådant som egen- eller vinstintresse. Polanyi skriver:

Den mest betydande upptäckten inom aktuell historisk och antropologisk forskning är att människans ekonomi som regel är [inbäddad] i hennes sociala förhållanden. Hon handlar inte för att skydda sitt individuella intresse av att äga materiella tillhörigheter utan för att skydda sin sociala ställning, sina sociala anspråk, sina sociala tillgångar. Hon sätter värde på materiella ägodelar bara om de tjänar detta mål.

Oavsett vilka de individuella intressena i ett samhälle är och oavsett om det är frågan om så diametralt annorlunda former som ett litet jägarsamhälle eller ett stort despotiskt samhälle, så kommer de ha det gemensamt att deras ekonomiska system styrs av icke-ekonomiska motiv. Men den industriella revolutionen förändrade allt det där.

Härur exploderade en ekonomisk institution som var autonom. Den reglerades inte längre utifrån det dynamiska livet i samhället, men utifrån sin egen inre logik av köpande och säljande, tillgång och efterfrågan. När den på detta sätt hade frikopplats från människans naturliga och sociala aktiviteter, en frikoppling möjliggjord av maskinen, så skapades också fiktiva handelsvaror som ”pengar”, ”arbete” och ”jord”.

Sett genom det breda historiska perspektiv är detta ett nytt och mycket underligt fenomen i den mänskliga civilisationens utveckling. Och historien har alltid varit en insiktsfull och eftertänksam lärare för samtiden, som i sin tur brukar föredra att omge sig av ett varierande mått av självrättfärdigande arrogans och moralisk blindhet. Det är därför historiens uppgift att sticka hål på denna arrogans, släppa in en strimma ljus i blindhetens mörker. Polanyi insåg detta klart och tydligt.

Därför är en disciplin som antropologi viktig för hans metod. Majoriteten av de klassiska nationalekonomerna, varav en modern förgrening av de kallas ”formalisterna”, insåg det också ett tag, men bara så länge de tilläts sväva i villfarelsen att människan i sitt vilda naturtillstånd var benägen att ”byta, växla och skifta ett ting mot ett annat”, en diffust motiverad föreställning som senare gav upphov till det för många teoretiker centrala begreppet ”den ekonomiska människan”.

Men när en sådan föreställning visade sig vara ytterst tvivelaktig, liksom det faktum att arbetsdelningens princip inte härrörde från byteshandel utan från skillnader förbundna med kön, geografi och enskild begåvning, utplånade de mer eller mindre historien och därmed all seriös diskussion om mänsklig natur från sitt forskningsområde. Ekonomi var för dem endast studiet dels av nyttomaximering under knapphetens villkor och dels av rationellt beslutsfattande inuti ramen av en marknadsekonomisk institution. På så sätt var hela deras ekonomiska teori en tautologi.

Oavsett vad de studerade skulle studieobjektet bekräfta denna teori, eftersom den inte förmådde upptäcka något annat än vad den i dess spekulativa och hypotetiska stadium redan hade formulerat för sig själv, vilket med alla tänkbara definitioner måste förkastas som en ovetenskaplig metod.

Med denna ovetenskapliga metod är vi förutbestämda att göra följande observation. En människa är rationell om hon handlar enligt marknadsekonomisk logik, vilket plantageägaren i den amerikanska södern bevisade för oss, men irrationell om hon inte gör det, vilket tvingar oss till slutsatsen att all form av mänsklig handling i samhällets samtliga sfärer av nödvändighet är bundna vid hennes vinstintresse, trots det historiska faktum att ”vinst skapad genom utbyte aldrig tidigare spelat någon viktig roll i den mänskliga ekonomin”.

Nyliberalismens främsta ideologiska bedrift under de senaste femtio åren har bestått i det att den lyckats vända ut och in på de kausala och grundläggande förhållandena som fram till ungefär 1774, då Wealth of Nations gavs ut, organiserat den mänskliga civilisationen genom sin utveckling. Inuti dess perverterade nomenklatur är det människan som följer ur ekonomin och inte ekonomin som följer ur människan. Den hyllar det rådande ekonomiska systemet som människans fostervatten. Här vadar och verkar hon i sitt allra naturligaste element och det är det ahistoriska begreppet ”den ekonomiska människan” ett tydligt bevis på. Vi kommer därför bara kunna förstå mänskligt beteende så länge vi studerar henne inuti marknadens inre strukturer, något som reducerar människan och hennes åtminstone i teorin demokratiska inflytande på sitt eget liv till en fråga som uteslutande rör konsumtion.

Men denna självreglerande och ”rationella” marknad, som är nyliberalismens heliga graal och vad den ser som samhällets grundläggande organisationsprincip, där all hjälp utifrån måste utplånas, där sociala och moraliska begränsningar framstår som hinder för välstånd och framsteg, är den mest omskakande och ödesdigra anomali i modern historia. Den har bland mycket annat inneburit ”en formlig avgrund av mänsklig förnedring”. Under den industriella revolutionen var en sådan uppfattning konsensus inom alla åsiktsriktningar och inom alla politiska partier, både hos konservativa och liberaler, kapitalister och socialister.

Idag inte bara dyrkar vi en sådan mänsklig förnedring som den teknologiska utvecklingens kronverk, men i många fall har vi också internaliserat denna vår egna skräddarsydda förnedring som något nästan deterministiskt, som om det var hit samhället var förutbestämt att slutligen hamna, som om det var detta som var människans öde. Återigen är en sådan illusion möjlig bara om vi först lyckas utplåna historien ur vårt medvetande. Denna historia har det utmärkande draget att den numera gäller för alla människor på jorden och den är av särskild relevans när vi begrundar det faktum att 157 av de 200 rikaste ekonomiska entiteterna i världen är företag, medan 43 är regeringar.

För Sveriges del förnyades dess aktualitet ytterligare när våra politiker välkomnade Amazon in på den svenska marknaden. Därför har också vi fått en anledning att friska upp vårt historiska minne och dessutom ta en titt på vad det är vi släppt in för något. Hur har ett företag som Amazon kunnat växa sig så gargantuiskt stort som det idag har lyckats göra? De har ett marknadsvärde som i år översteg 1 000 miljarder dollar, vilket gör dem, liksom Microsoft och Apple, större än den sammanlagda BNP av nio östeuropeiska länder.

En utav förklaringarna till en sådan expansion kan vi paradoxalt nog hitta just däri att företagarna faktiskt tagit ett kliv från den ekonomiska sfären över till den moraliska, om än inte på det sätt som fackliga rörelser kämpat för.

Innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut var företagen ytterst begränsade i sin rörelsefrihet och funktion. De fick inte äga andra företag. De fick inte heller verka och fungera som företag under en obegränsad tid. Storleken på deras kapital reglerades, likaså vad de gjorde och vad de tillverkade. De fick inte hur som helst kliva över på andra marknader för att ägna sig åt andra verksamheter än deras ursprungliga.

De betraktades som en underordnad entitet, en gåva från folket, i syfte att tjäna allmänhetens bästa. Därmed erhöll de endast sådana rättigheter som stod i förhållande till vilken funktion de var satta att fylla i samhället.

Ett företag som exempelvis startades för att bygga en bro över floden som rann genom staden, fick exakt de rättigheter som var nödvändiga för att ett sådant arbete skulle vara möjligt att genomföras. På det här sättet höll man koll på dem, såg genom lagstiftning till att de verkade och fungerade inuti ramen för sitt institutionella och samhälleliga öde.

1866, strax efter kriget, då slaveriet formellt sett hade avskaffats och den amerikanska regeringen ville försäkra sig att något liknande aldrig skulle inträffa igen, ratificerades det fjortonde tillägget i konstitutionen. Det fjortonde tillägget säger att ingen person ska orättfärdigt berövas sitt liv, sin frihet eller sin egendom. Dess juridiska syfte var i allmänhet att skydda människans individuella värdighet och i synnerhet att ställa den svarta människan i jämbördig relation till den vita som hade exploaterat henne.

Arbetsledare och chefer som utbildas inom Amazon lär sig att fackliga organisationer varken är i kundernas, aktieägarnas eller de anställdas intresse, eftersom företaget, med sina egna ord, ändå redan har uppfyllt alla de krav som facken ställer.

Samtidigt hade kriget tillsammans med den industriella revolutionen skapat enorm tillväxt i landets företag. Järnvägarna byggdes ut, gruvorna exploaterades i hejdlös takt, marker subventionerades, bankerna växte och produktionen i fabrikerna ökade. De så kallade Rövarbaronerna – Jay Gould, J. P. Morgan, Rockefeller, Cornelius Vanderbilt med flera – fick allt större inflytande på marknaden.

Ur järnvägsbranschen lyckades Vanderbilt på sexton år roffa åt sig sådana enorma förmögenheter att han tvingade in ett nytt ord i det engelska språket. Tidigare hade ”miljonär” varit tillräckligt. Nu var emellertid en sådan beteckning alldeles för trång och torftig.

Med sina hundra miljoner dollar vid sin död 1877 hade Vanderbilt krönts till den första ”mångmiljonären”. Den brittiske historikern Eric Hobsbawm har utstakat ”detta fantastiska uppsving” som en av tre röda trådar som löper genom USA:s 1800-tal och menar att rövarbaronerna på sätt och vis representerar Amerika mer än någon annan grupp.

Samtidigt skiljer Hobsbawm den amerikanska ekonomin från andra kapitalistiska ekonomier under samma tid med hjälp av framförallt två företeelser. Den ena är ”den totala frånvaron av varje form av kontroll över några som helst affärstransaktioner” och den andra är att baronerna var helt ointresserade av hur du tjänade sina pengar.

”Det enda de var ute efter”, skriver han, ”var största möjliga profit”. Ju mer företagen växte och ju större rövarbaronernas förmögenhet blev, desto mer hämmande verkade den lagstiftning som trots allt försökte försäkra medborgarna att företagen agerade i deras intressen.

För att kringgå dessa alltmer våldsamma begränsningar, kom företagsadvokaterna på den lika sluga som genialiska idén att åberopa det fjortonde tillägget. Varför skulle man inte kunna betrakta ett företag som en fysisk person? Och om man nu kunde det, hade då inte företagen samma rättigheter och samma friheter som de svarta till slut vunnit efter mer än trehundra år i käftarna av obeskrivlig grymhet och vad som mot slutet kom att bli fyra år av blodigt krig och 600 000 döda?

I sådana fall vore man inte längre begränsad av sitt institutionella öde. I sådana fall vore man liksom den svarta afroamerikanen fri. En sådan strategi visade sig efter ett tag fungera med enastående genomslagskraft.

Mellan 1890 och 1910 drevs 307 fall i domstolen under det fjortonde tillägget. 288 av dessa fall leddes av företag och 19 av afroamerikaner. Om Amazon rent juridiskt är en fysisk person – i avseende på rättigheter men inte nödvändigtvis skyldigheter – hur bör då denna person handla rent moraliskt och hur bör samhället omkring denna person betrakta och reagera på hennes handlingar?

Inuti deras lagerlokaler och distributionscentraler arbetar anställda med en skanner som de registrerar varorna med, så att datorsystemet vet vad som gått ut från lagret och när det gjordes. På så sätt spåras också varje steg som varje lagerarbetare tar. Skannern har också en timer som tickar ner. Den anger hur många sekunder arbetaren har på sig att gå från punkt A till punkt B, hur många sekunder arbetaren har på sig att förflytta paket C från hylla D till plats E, hur många sekunder arbetaren har på sig att slutföra uppgift F och hur många sekunder han har på sig innan uppgift G måste ha påbörjats. Om arbetaren inte hunnit slutföra uppgift F när timern når 0 sekunder får arbetaren en anmärkning.

Om arbetaren på något annat sätt avviker från timerns rigorösa tidsschema, exempelvis genom att toalettbesöket tar 11 sekunder längre än det av timern utmätta 6 spannet, så får man också en anmärkning, vilket man visserligen kan lösa genom att kissa i en pet-flaska som man bär med sig.

Det finns tydligt formulerade säkerhetsföreskrifter som arbetarna måste följa. Men om dessa föreskrifter följs har man ingen eller väldigt liten chans att uppfylla dagens kvot och om man inte uppfyller dagens kvot får man en anmärkning. Därför måste man, om man vill behålla sitt arbeta, bryta mot de säkerhetsföreskrifter man måste följa, eftersom Amazon enligt Arbetsmiljöverket måste värna sina anställdas säkerhet.

Arbetsledare och chefer som utbildas inom Amazon lär sig att fackliga organisationer varken är i kundernas, aktieägarnas eller de anställdas intresse, eftersom företaget, med sina egna ord, ändå redan har uppfyllt alla de krav som facken ställer.

I de leveransdepåer där tid inte bara är en förutsättning för konkurrenskraftig prissättning på produkter, utan numera utgör en produkt man konkurrerar med, arbetar chaufförer efter ett schema som är lika pressat som i lagerlokalerna, för att du och jag ska inom 24 timmar få den där boken, rakhyveln och bluetooth-högtalaren som vi i ett impulsivt ögonblick klickade på, medan vi i själva verket höll på med något helt annat.

Dessa chaufförer är allt oftare entreprenörer. De är alltså inte direkt anställda av företagen som tillhandahåller deras arbete, liksom dessa företag inte heller är direkt anställda av Amazon, även om det är Amazon som har skapat dem. De är sina egna, har ett visst mått av illusorisk frihet, kan välja att inte komma in till arbetet dagen efter, men då måste de, oavsett vilket skälet är, själva hitta en ersättare. De hyr sin egen lastbil och bär ett personligt ansvar för den skanner de kallar för ”the gun”.

Om något skulle hända, om man krockar med lastbilen man hyr av det företag man formellt sett inte jobbar för, kanske för att man råkar nicka till vid ratten på grund av utmattning eller för att man försöker en farlig omkörning på grund av det pressade tidsschemat som tickar på skannern, så täcker inte företaget med någon arbetsskyddsförsäkring, eftersom det är man själv, i egenskap av fri och oberoende entreprenör, som har hyrt bilen.

Om vi för sakens skull bortser från den måttlösa exploateringen och mänskliga förnedringen i detta, och tittar på det endast från den fysiska personens motiv och syfte, motverkar inte då en sådan inhuman behandling av arbetarna Amazons outtröttliga strävan mot en mer sofistikerad effektivitet och större vinst på samma sätt som det gynnade plantageägarna att låta sina slavar vila en dag, för att de dagen därpå skulle arbeta snabbare? Så hade varit fallet om Amazon ägde sina arbetare. Då hade de tvingats värna en relation de förväntade sig bli långvarig.

Men eftersom arbetarna hyrs ur ett befolkningssegment som inte har råd att hävda sina rättigheter, som ofta har utländsk härkomst och eftersom det alltid råder ett visst mått av nöd, osäkerhet och desperation bland den icke-privilegierade samhällsmajoriteten, så är de lika utbytbara som en hammare. Därmed behöver inte heller Amazon ens för sin egen vinsts skull behandla dem på ett sätt som skiljer sig från hur man använder en hammar. Man bankar och slår tills den slutar fungera. Då slänger man den och skaffar en ny.

Vad kallar vi då en person som behandlar andra människor på det sättet? Hur bör vi förstå henne? Det beror förstås på den plats från vilken vi bedömer henne. I antologin The Cost of Free Shipping dubbas Amazon, tillsammans med dem andra tech-bolagen, till vår tids rövarbaroner. De är stora, muskulösa och nästan hegemoniska. Det är svårt, i stort sett omöjligt, att undvika kontakt med dem, särskilt när den lokala näringsverksamhet vi tidigare handlade med slukas av deras rovdjursliknande prissättningar.

När svenska politiker inte bara välkomnar med öppna armar, utan dessutom erbjuder subventioner och skattelättnader till ett företag vars institutionella logik är den hos en psykopat, vars ensamma ägare sitter på en förmögenhet som överstiger en tredjedel av Sveriges BNP, som under första halvan av 2018 tjänade 40 miljarder dollar, mer än hela den sammanlagda 7 årslönen av hans ungefär 566 000 anställda och som skulle få plantageägarna under det amerikanska slaveriet att förefalla anständiga, hjälper de också på traven den exempellösa maktkoncentration som hotar alla våra demokratiska institutioner. Samtidigt som de ger sitt tysta medgivande till en syn på människan som vi åtminstone i retoriken har kastat på historiens sophög, men som idag alltjämt är vital och verksam i den ekonomiska politiken.  

***

Följ Dagens Arena på Facebook