HISTORIA Redan 2008 såg John Lukacs det som få andra såg. Nämligen att det finns en protektionistisk, amerikansk nationalliberalism som då saknade politisk representation inom det befintliga två-partisystemet. Erik Tängerstad återvänder till Lukacs text och hittar anledningen till att Trump blev vald.
Storbritannien och USA skiljs åt av ett gemensamt språk. Så brukar det i alla fall skämtas. Hur som helst kan det gemensamma engelska språket förleda en att tro att likheterna är större än skillnaderna, även om det i praktiken skulle visa sig vara tvärt om. Stora skillnader finns nämligen mellan samtidens Storbritannien och USA. Det kan vara värt att försöka bena ut dessa ytliga likheter och grundläggande skillnader.
Under valkampanjen 2016 försökte någon sälja röda basebollmössor med vit text: Make America Great Britain Again. Och det var ju kul! Fast de sålde inte särskilt bra. Men just för att det var kul belyste mössorna något centralt som det ändå inte pratats om. Inför det stundande presidentvalet i USA verkar alla ställa samma fråga: Kommer Donald Trump att bli omvald? Den frågan kan visa sig vara felställd. Den centrala frågeställningen lyder nog snarare: Hur kunde Trump bli vald till USA:s president 2016?
Under senare år har det kommit att heta att det Republikanska partiet i USA numera är Trumps parti, ett högerpopulistiskt parti. Men det perspektivet kan mycket väl bero på en slags överdriven närsynthet. Snarare än att det skulle handla om en enskild person – Donald Trump – som på kort tid lyckats förföra och lura det Republikanska partiets kärnväljare, så verkar det handla om att partiets kärnväljare gjort revolt mot sin egen partiledning och i det sammanhanget använt Trump som sitt verktyg.
Tidigare har Republikanerna varit den internationella kapitalismens parti; ett parti dominerat av rika kapital- och industriägare som eftersträvat att göra hela världen till sin egen hemmamarknad och USA till världens enda supermakt. Mot denna partiledning har partiets väljare nu gjort uppror. Som upprorets banér har man lyft fram kändisen Donald Trump, som vore han en klassisk seriefigur som alla känner till och gillar, typ Musse Pigg eller Stålmannen. Det är alltså inte partiets gräsrötter som följer Trump som vore han deras ledare, utan tvärt om så är Trump sina väljares följare. Den poängen kan vara värd att understryka. President Trump är inte den som leder USA. Han är inte ens den som leder det Republikanska partiet. Tvärt om. Han blir ledd av partiets kärnväljare, av partiets egna gräsrötter.
Mot den bakgrunden framträder Republikanska partiets gräsrötter som något annat än det amerikanska folkets gräsrötter. Då handlar dagens valstrid inte i första hand om någon kamp mellan presidentkandidaterna Trump och Biden, respektive deras olika parti- och valapparater, utan snarare om en oförsonlig strid mellan gräsrötter. Om det skulle förhålla sig på det viset kommer kampen inte vara över i och med valdagen och valresultatet. Den har i så fall ännu knappt ens börjat och ingen vet hur, eller ens när, striden slutar.
Vad skulle en sådan kamp handla om och vilka skulle utkämpa den? Under USA:s knappt 250-åriga existens har landet fungerat som ett slags motvikt mot det traditionella, tidigmoderna Europa och dess konservativt styrda, förrevolutionära statsbildningar. En absolut skillnad uppstod efter den amerikanska revolutionen mellan det fria, liberala USA – Land of the Free, Home of the Brave – och Europas traditionella överhetsstater som styrts av sina mer eller mindre konservativa eller rent av reaktionära eliter. Inte minst 1800-talets europeiska liberaler och så småningom även socialdemokrater har betraktat USA och Europa på det sättet. Perspektivet har kommit att kallas – med en oöversättbar term – ”det amerikanska undantagsskapet”: American Exceptionalism.
Inför presidentvalet 2008 mellan kandidaterna Obama och McCain skrev den amerikanske historikern John Lukacs en kort, men klargörande essä om just American Exceptionalism. Den essän fungerar idag, tolv år senare, som ögonöppnare.
Den amerikanska nationalsången, Star Spangled Banner, handlar om kriget 1812 mellan Storbritannien och USA: kriget då britterna plundrade Washington DC och brände Vita huset. När den brittiska flottan försökte bomba bort Fort Henry för att på så vis skjuta ned den amerikanska flaggan, Stjärnbaneret, så kom alla i fortet, inklusive kvinnor och barn, med risk för eget liv, att se till att flaggan hela tiden var hissad. Hymnens inledningsord – O say can you see…– indikerar att man i sitt inre ska kunna se den amerikanska fanan, Frihetens symbol, trots den förtryckande statens försök att riva ned den. Och den förtryckande fienden är Storbritannien.
Det amerikanska folkets arvfiende har hela tiden varit den brittiska staten som ständigt krävt underkastelse. Denna skillnad mellan USA och Storbritannien var, understryker Lukacs i sin essä, avgörande under 1800-talet. Under det seklet höll USA och Europa på att alltmer glida isär. I ljuset av den tilltagande skillnaden sågs USA allmänt som frihetens och liberalismens bålverk i kampen mot de konservativa, för att inte säga reaktionära, europeiska staterna och deras härskande eliter. Inte minst i dåtidens Europa betraktade progressiva politiska krafter skillnaden mellan öster och väster om Atlanten just på det sättet. USA var i grunden liberalt och som sådant anti-konservativt. Landet var motsatsen till den förtryckande, konservativa staten.
Men åren runt decennieskiftet 1870 – för 150 år sedan – hände något världen över. Den moderna nationalismen tog form och slog igenom. Enligt Lukacs var detta avgörande. Mellan den etablerade konservativa/reaktionära staten och den framväxande, internationella/liberala medel- och arbetarklassen uppstod föreställningen om det lokalt avgränsade folket. Under en dryg generation, mellan 1870-talet och 1910-talet, uppstod en övergångsperiod som Lukacs uppfattar som ett djuplodande skifte från 1800-tal till 1900-tal.
Tanken på folket som nationen kan härledas tillbaka till åtminstone 1700-talet och tiden före utbrottet av de moderna revolutionerna. I såväl den amerikanska som den franska revolutionen ställdes den befintliga, antirevolutionära Staten mot patrioterna inom den revolutionära Nationen. Frågan var om Staten skulle definiera nationen, eller tvärt om: ifall Nationen skulle definiera staten. Kampen stod mellan föreställningarna om å ena sidan liberala Nationalstater och å andra sidan konservativa Statsnationer.
Kring år 1870, omedelbart efter amerikanska inbördeskriget och de centraleuropeiska/tyska inbördeskrigen på 1860-talet (dansk-tyska kriget, österrikisk-tyska kriget, fransk-tyska kriget) skedde en avgörande korskoppling. Föreställningen om den avgränsade, nationalistiskt styrda, men i grund och botten liberala Nationalstaten hade fått sitt genombrott. I det läget kontrade de konservativt ledda statsledningarna.
Under ledning av den preussiske ministerpresidenten Bismarck ändrades den dittillsvarande definitionen av ”nationalstat”. Från att Nationen hade varit ett universellt medel i den liberala kampen mot den förrevolutionära Staten, vände de konservativa statsledningarna på steken så att det som de facto var ”statsnationer” kom att kallas ”nationalstater”. Dessa så kallade ”nationalstater” var de konservativa, anti-revolutionära och nationalliberalt styrda statsbildningar som praktiken var de gamla före-revolutionära staterna från tiden före 1789, men som alltmer kommit att döljas bakom mer eller mindre tunna reformslöjor. Denna konservativa kontring mot de revolutionära liberalerna kallade Bismarck för ”en revolution uppifrån”: den konservativa Staten gjorde revolutionen mot den liberala Nationen, istället för tvärt om.
De nya europeiska statsbildningar som uppstod efter 1870 – Tyskland, Italien, den franska republiken, men också reformerade skandinaviska stater som Sverige och Danmark, etc. – började därmed kalla sig själva ”nationalstater” trots att de i praktiken rörde sig om ”statsnationer”. I dessa nygamla stater fortsatte etablerade, förrevolutionära och aristokratiska eliter att definiera folket och nationen (i stället för att folket och nationen definierade staten) samtidigt som de gav vissa medborgerliga rättigheter till undersåtarna.
Genom att så att säga sälja ut socio-ekonomiska fördelar till den liberala oppositionen och därmed splittra den internationella, revolutionära rörelsen – alltså genom att ställa liberaler mot socialister – lyckades den etablerade och konservativa europeiska aristokratin bana väg för nationalistiskt sinnade nationalliberaler.
Denna glidning från internationalistiska och revolutionära socialliberaler till nationalistiska och anti-revolutionära nationalliberaler gick i Europa rasande fort åren kring sekelskiftet 1900. En central faktor i denna förändring var framväxten av föreställningen om en ny, vit, manlig och klassöverskridande överhöghet: ämbetsmännens meritokrati.
Det samtida genomslaget för en pro-kolonialistisk och rasistisk, misogyn och patriarkal medelklass – ämbetsmanna- och köpmannaklassen – banade väg för den nationalistiska och anti-revolutionära nationalliberalism som i Europa visade sig bli avgörande decennierna före första världskrigets utbrott. Kort sagt, inom ett tidsintervall på cirka en dryg generation runt sekelskiftet 1900 kom 1800-talets liberaler att svänga rejält från vänster till höger.
I USA under 1800-talet var alla liberaler, av en eller annan sort, samtidigt som det i praktiken inte fanns några konservativa av europeiskt snitt.
Men, och här kommer Lukacs centrala poäng, i USA fanns inte dessa gamla europeiska, förrevolutionära stater med sina gamla aristokratiska eliter. Kort sagt så fanns i USA inte förutsättningarna för att göra den rockad från vänster till höger som ägde rum i Europa. I USA under 1800-talet var alla liberaler, av en eller annan sort, samtidigt som det i praktiken inte fanns några konservativa av europeiskt snitt. Rent konkret fanns inget amerikanskt högerparti, inget konservativt parti.
Det som fanns var två liberala partier – Demokraterna (huvudsakligen ett Sydstatsparti) och Republikanerna (alltså Lincolns parti, ofta kallat Grand Old Party, GOP) som hade olika liberala profiler, men som definitivt inte var det som i Europa kallades konservativa. Samtidigt höll dock något på att hända under början av 1900-talet, något som efter en långsam men lika stark som osynliggjord tillväxt hundra år senare kommit att bana väg för valet av Trump som USA:s president.
Det bör noteras att Lukacs skrev sin essä inför presidentvalet 2008. Han hade därför ingen aning om någon kommande president Trump. Just detta gör hans analys än mer relevant idag. Lukacs frilägger och förklarar djupt liggande historiska trender. Redan för tolv år sedan lyckades han sätta ljuset på det som just nu sker år 2020.
Det Lukacs lyfter fram är att i USA, efter det amerikanska inbördeskriget och efter den europeiska nationalismens internationella genombrott kring decennieskiftet 1870, så uppstod en uppdelning mellan två olika slags liberala patrioter. Det var dels de internationellt orienterade som trodde på universella mänskliga fri- och rättigheter, samt på global frihandel och på att USA skulle leda världen i riktning mot Friheten, alltså mot den globala liberalismens triumf.
Dels handlade det om de nationalistiskt orienterade amerikaner som såg med misstänksamhet på dessa amerikanska internationalister och deras dröm om ett globalt USA. Dessa amerikanska nationalister saknade ofta högre utbildning, förnäma positioner i samhället och de internationella kontakter som pengar, kunskap och makt möjliggör, samtidigt som de kände sig hotade av en ny, framväxande världsordning. De ville ha tydliga gränser – med murar – som klart markerade att ”detta är mitt och här ska ingen komma och inkräkta på mitt territorium och min frihet”.
Mot en internationalistiskt orienterad liberalism, baserad på kunskap och pengar, ställdes således medel- och arbetarklassens amerikanska variant av nationalliberalism. Deras utgångspunkt var att ”den bildade” eliten inte skulle komma och förändra deras invanda vardagsliv. Istället för ett världsledande USA baserat på frihandel skulle man prioritera ett America First! baserat på protektionism och isolationism.
Efter andra världskriget kom USA:s två liberala partier att alltmer polariseras utefter olika internationalistiska skiljelinjer – i motsats till en i huvudsak vit och nationalistisk arbetar- och medelklass. Demokraterna blev sakta men säkert ett slags vänster-liberalt och internationalistiskt parti, medan Republikanerna, lika sakta men än mer säkert, blev ett slags höger-liberalt frihandelsvänligt och globalistiskt parti. Däremellan fanns – utan politisk representation på federal nivå – en nationalliberal, nationalistisk politisk rörelse utan egen partiorganisation. Då denna rörelse inte kunde formera sig politiskt kom den i stället att organisera sig religiöst, genom sina respektive olika, lokalt förankrade församlingar.
Fram till slutet av 1960-talet stod denna amerikanska nationalliberalism – framför allt i Sydstaterna – nära det Demokratiska partiet, ett parti som där hade en uttalat rasistisk profil. Men under sent 1960-tal inleddes en strömkantring därifrån till det Republikanska partiet. Utvecklingen accentuerades tydligt under perioden 1968–74, alltså omedelbart före och under president Nixons tid i Vita huset. Först då började sydstatsdemokraterna gå från Demokraterna till Republikanerna. Man kan dock fråga sig om dessa Sydstatsdemokrater efter 1968 någonsin kände sig hemma i det Republikanska parti som dominerades av rika industrialister och kapitalister från Nordstaterna. Här anas en kommande gräsrotsrevolt mot partietablissemanget. På sjuttiotalet var dock den revolten ännu bara i sin linda.
De amerikanska politiska färgerna rött för Republikanerna och blått för Demokraterna är helt nya. Färgerna kom som effekt av färg-TV.
Först kring 1980 hade bilden satt sig. Demokraterna var de uttalade liberalernas parti, medan Republikanerna alltmer började kalla sig konservativa. På så vis blev Demokraterna ”vänstern” och Republikanerna ”högern”, och då framför allt den förmögna, pro-kapitalistiska, frihandelsvänliga, nyliberala högerns parti: Ronald Reagans parti. Som sådant blev det ett systerparti till Churchills brittiska, reformerade Tory-parti: Margaret Thatchers parti. Från åttiotalet och framåt triumferade den så att säga högerorienterade nyliberalismen över den så kallade progressiva socialliberalismen. På det stora hela handlar detta om liberalismens inre upplösning.
Här kan det vara värt att nämna – även om Lukacs inte gör det – att de amerikanska politiska färgerna rött för Republikanerna och blått för Demokraterna är helt nya. Färgerna kom som effekt av färg-TV. Det handlade om sättet att illustrera opinionsundersökningar och valresultat. Efter att ha experimenterat med olika färgsammansättningar under 1970- och 80-talen satte sig idén om rött för Republikaner och blått för Demokrater först under 1990-talet.
Det första val då dessa färger verkligen var i allmänt bruk var presidentvalet mellan George W Bush och Al Gore år 2000. Detta kan fungera som påminnelse om hur snabbt en förändring kan slå igenom och sedan omedelbart förefalla traditionell och ”uråldrig”. Tanken att det Republikanska partiet skulle vara ett icke- eller rent av anti-liberalt, konservativt parti är högst cirka 40 år gammal. Lika gammal – inte äldre – är tanken att det Demokratiska partiet skulle vara ett helgjutet, anti-rasistiskt vänsterparti. Det kan vara värt att hålla i minnet att både Trump och Biden är i dryga sjuttioårsåldern och att båda har präglats av 1950-talets USA och efter segern i andra världskriget. Såväl Trump som Biden är boomers med rötterna djupt nere i ett för länge sedan svunnet 1900-tal. De befinner sig båda mentalt sett långt från dem som vuxit upp efter Berlinmurens fall och Kalla krigets slut.
För under Reagans tid som president, alltså under 1980-talet, rasade ännu Kalla kriget. Det var ett krig som, åtminstone på ett slags retoriskt plan, utkämpades mellan ”det fria, liberal-kapitalistiska USA” och ”det totalitära, socialist-kommunistiska Sovjet”. USA identifierades med the good guys, medan Sovjet personifierade the bad guys. I detta binära, internationella spel fanns ingen plats för den nationalistiska amerikanska medel- och arbetarklassen. Ingen – alltså ingen inom beslutsfattande elitpositioner i USA eller i världen i stort – verkar heller ha brytt sig om att denna amerikanska medel- och arbetarklass hela tiden halkade efter såväl socialt som ekonomiskt. Framför allt efter Berlinmurens fall och Sovjets upplösning, samtidigt med Kinas ekonomiska frammarsch under 1990- och 2000-talen, så har medel- och arbetarklassen i USA i praktiken kommit att deklasseras.
I ljuset av detta är det knappast konstigt att det uppstått en gräsrotsrevolt som krävt ett slut på frihandeln, samt en tydlig protektionism som inte bara är ekonomisk, utan även kulturell och därmed också nationalistisk. America First! Det är heller inte obegripligt att denna gräsrotsrevolt pekar ut de klassiska och inarbetade fiendebilderna som hoten att mobilisera mot: dels 1900-talets vänster-socialistiska kommunism (alltså Sovjetunionen), dels 1800-talets europeiska överhetsstat (alltså Storbritannien).
De har utsett Donald Trump till sitt verktyg, snarare än till sin president.
I det socio-ekonomiska och politisk-kulturella landskap som utvecklats efter den stora finanskrisen 2008, efter att Obama tillträdde som president, samt efter att Lukacs skrivit sin essä, har den anti-socialistiska, anti-globalistiska, protektionistiska och framför allt nationalistiska amerikanska arbetar- och medelklassen upptäckt att den är ledarlös och att den i princip alltid varit det.
Ingen inom de beslutande elitgrupperna vid USA:s öst- respektive västkuster har brytt sig om människorna som lever därnere, i fly-over country, alltså landet man flyger över då man flyger från den ena kusten till den andra. Men nu har just dessa människor gjort uppror mot eliten däruppe, i sina högt flygande plan. Och de har utsett Donald Trump till sitt verktyg, snarare än till sin president. Med Trump i Vita huset ska dessa republikanska väljare en gång för alla mota bort ”eliten” och ”vänstern”, alltså de liberaler som på en och samma gång är för både universella mänskliga fri- och rättigheter och global frihandel. Det lär inte komma som någon större överraskning att upprorets tonfall är välkänt. Den samtida politiska retoriken i USA (och även i världen i övrigt) är fylld av rasistiska, misogyna och antisemitiska troper, antagligen för att dessa troper ligger närmast till hands och är lätta att ta till, speciellt om man vill provocera en självgod, akademiskt skolad och internationellt verksam liberal elit.
I sin essä från 2008 tydliggör Lukacs denna långa utvecklingslinje från sent 1700-tal till tidigt 2000-tal. Men hans betoning ligger på händelseutvecklingen under Kalla kriget. Detta får honom – som jag ser det – att delvis spåra snett.
Den utveckling som jag ovan beskrivit som en splittring mellan två olika slags internationalistiska former av liberalism – en socialliberal vänster som företräds av Demokraterna och en nyliberal höger som företräds av Republikanerna – och som lämnar den amerikanska medel- och arbetarklassen utan politisk representation i ett socio-ekonomiskt klimat av stagnation och deklassering beskriver Lukacs i delvis andra termer än de som jag här använt.
Lukacs skiljer mellan internationalistiska ”socialister” och populistiska ”nationalister”. Han menar att det Demokratiska partiet blir mer och mer ”socialistiskt” medan det Republikanska partiet blir mer och mer ”nationalistiskt”. Denna uppdelning mellan ”socialistiska Demokrater” och ”nationalistiska Republikaner” är, som jag ser det, för grov. Den leder tankarna fel, speciellt då man tänker inom en amerikansk kontext i vilken ”socialism” tydligt kommit att kopplats samman med ”fiendesidan” och the bad guys.
Den stora fördelen med Lukacs essä är dock att han redan 2008 såg det som få andra såg, nämligen att bortom det internationellt orienterade socialliberala Demokratiska partiet och det lika internationellt orienterade nyliberala Republikanska partiet finns en protektionistisk, amerikansk nationalliberalism som saknar politisk representation inom det befintliga två-partisystemet.
Denna amerikanska, militanta nationalism kan spåras tillbaka till 1800-talet, men den har varit osynliggjord under hela 1900-talet eftersom den saknat såväl socio-ekonomiskt som politisk-kulturellt kapital. Den har i tysthet vuxit till sig i form av anti-etablissemangspopulism. Klämd mellan mäktiga internationalistiska och liberala krafter har den amerikanska nationalismen nu nått sin smärt- och bristningsgräns.
Först efter år 2008, efter Finanskrisen och Den stora recessionen, börjar den protektionistiska och nationalliberala nationalismen kliva fram och ta revansch efter alla år i skymundan. Likt en revolution underifrån hotar nu denna nationalism att kasta hela den liberala parlamentarisk-demokratiska och kapitalistiska statsapparaten över ända. Hur detta ska sluta kan ingen idag säga. Men klart är att detta inte handlar om personen Donald Trump. Tvärt om. Trump framstår alltmer som en kork som flyter på den ytspänning som underliggande historiska strömmar ständigt förskjuter.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
