Karensavdraget Regeringens beslut att lägga ner utredningen om karensavdraget är ansvarslöst och sänder en signal till facken att om de vill bli kvitt avdraget får de förhandla bort det. Konsekvensen blir att de grupper som mest behöver ett avskaffande av karensen får betala det högsta priset för att nå dit. Det skriver Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO.
Under torsdagens regeringssammanträde beslutade Kristerssons högerregering att lägga ner den breda och förutsättningslösa karensutredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 24 mars förra året. Samtidigt meddelar socialförsäkringsministern Anna Tenje att regeringen ska tillsätta en ny utredning som ska knytas ”närmare regeringskansliet”.
Medskicken till denna nya utredning är tydliga. Tenje säger till Arbetet att hon anser att ”karensavdraget fyller en viktig funktion som självrisk för att motverka omotiverat hög korttidssjukfrånvaro.” Var detta kommer att barka hän är lätt att se, inte minst mot bakgrund av att det parti som både statsministern och socialförsäkringsministern tillhör varit tydliga med att de vill se fler karensdagar i sjukförsäkringen. Att regeringen dessutom förlänger utredningstiden, från 29 september till 15 december 2023, sänder sammantaget en signal till facken att om de vill bli kvitt karensavdraget får de förhandla bort det.
Konsekvensen bli att de grupper som mest behöver ett avskaffande av karensen får betala det högsta priset för att nå dit.
Arbetsdomstolen har ju tidigare, i ett remissyttrande till den förra regeringen, slagit fast att karensavdraget går att förhandla bort. Det finns alltså inget förbud mot att, om facken så prioriterar, föra upp karensfrågan till förhandlingar med arbetsgivarna. En avtalslösning innebär att det kommer att bli olika pris i de olika förhandlingarna för de fack som vill förhandla bort karensen. De avtalsområden där förhandlingsstyrkan är lägst och där sjukdomsriskerna är högst kommer naturligtvis att få betala det högsta priset.
Konsekvensen bli alltså att de grupper som mest behöver ett avskaffande av karensen får betala det högsta priset för att nå dit. En omvänd ”Robin-Hood-politik” alltså. Dessutom omfattas inte arbetslösa och de som har de osäkraste korta anställningarna av en avtalslösning, eftersom förhandlingsmöjligheten gäller sjuklönelagen och inte socialförsäkringsbalken. Det innebär att de allra mest utsatta löntagarna, som coronakommissionen konstaterat i störst utsträckning känt sig pressade att arbeta fast de inte borde, lämnas i sticket. Det är alltså svårt, för att inte säga omöjligt, att undvika ordet klassarrogans i sammanhanget.
Detta omdöme mildras inte när man ser till hur karensfrågan hanterats av samtliga riksdagspartier de senaste åren. I den senaste valrörelsen använde Sverigedemokraterna karensfrågan för att fiska röster hos landets arbetare. I valrörelsen krävde man att karensavdraget skulle slopas i vården, skolan och omsorgen. Men i Tidöavtalet fanns inte ett spår av detta med. Tvärtom pekar de formuleringar som finns i sjukförsäkringsfrågan i motsatt riktning, det vill säga de signalerar en stramare sjukförsäkring i enlighet med Moderaternas politik. Under mandatperioden kommer det att bli intressant att följa SD och se om de är beredda att utmana Moderaterna i denna viktiga löntagarfråga.
Det enda S-ledningen orkade med var att i slutet av den senaste valrörelsen förorda en förutsättningslös karensutredning med ovanligt lång utredningstid.
När detta är sagt måste man också konstatera att Socialdemokraterna under de tidigare mandatperioderna gett SD ”öppet mål” och i praktiken slarvat bort frågan. Det enda S-ledningen orkade med var att i slutet av den senaste valrörelsen förorda en förutsättningslös karensutredning med ovanligt lång utredningstid. Detta trots att exempelvis Mp, V, ett enat LO liksom en rad TCO-förbund krävde ett avskaffande av karensavdraget för alla. I kölvattnet av pandemin missade S-ledningen alltså att bygga en bred löntagarallians i denna viktiga trygghets- och folkhälsofråga. Det där med att sätta ett ensidigt och orättvist förhandlingstryck, på de låglönefack som organiserar dem som har de högsta sjukdomsriskerna och står i fronten när vi drabbas av pandemier och influensor, är uppenbarligen ett brett förankrat synsätt i Sveriges riksdag.
Sett så här i efterhand framstår Socialdemokratiska partiets valstrategi i karensfrågan som både ovanligt obegåvad och dumsnål. Jag kan inte förstå s-strategin på något annat sätt än att det för partiledningen handlade om två saker. För det första var partiledningen överdrivet rädd för att av högern, med Moderaterna i spetsen, stämplas som ett ”bidragsparti”. I detta ligger också tanken på en ”självrisk”, utöver att sjukpenningen inte ersätter hela lönen, för att förhindra fusk och överutnyttjande. Detta trots att Sverige idag är det enda nordiska land som har en smittspridningsmekanism, i form av ett karensavdrag, inbyggd i sjukförsäkringen.
Retoriken om ”de bidragsberoende svenskarna” är en myt, som omsorgsfullt odlats av näringslivets tankesmedjor och som etablerats som allmängods.
Dessutom är den svenska sjukfrånvaron idag i ett europeiskt perspektiv inte särskilt hög. När samtliga större offentliga transfereringar beaktas så ligger Sverige, enligt statistik från Försäkringskassan, på 16:e plats – det vill säga långt efter de övriga skandinaviska länderna och även en bra bit efter länder som Tyskland, Österrike och Frankrike. Retoriken om ”de bidragsberoende svenskarna” är en myt, som omsorgsfullt odlats av näringslivets tankesmedjor och som etablerats som allmängods.
För det andra tror jag det handlar om att s-ledningen sitter fast i en, sedan 1990-talet djupt inrotad och idag uppenbart förlegad, finanspolitisk grundsyn. S-strategin har i allt för hög grad gått ut på att kortsiktigt stoppa ökade statsutgifter till en sjukförsäkring som de senaste decennierna har tryckts ner till en rekordlåg nivå, både avseende ohälsotalet och utgifterna i relation till BNP.
Detta begränsade och ekonomistiska förhållningssätt i synen på våra socialförsäkringar har lett till att Sverige, precis som Joakim Palme och Daniel Barr för något år sedan lyfte fram på DN-debatt, genomgått ett successivt välfärdspolitiskt systemskifte. Grundläggande socialförsäkringsprinciper, om ersättning utifrån inkomstbortfall och om likvärdiga försäkringsvillkor för samtliga försäkrade, har steg för steg urgröpts. Alltmer av socialskyddet har rullats över på arbetsmarknadsparterna. En avtalslösning om karensavdraget skulle vara ytterligare ett steg i den riktningen. I förlängningen riskerar detta att gå ut över hela välfärdsstatens legitimitet.
Vem vågar idag rakryggat stå upp för den nordiska välfärdsmodellen, som i så många olika jämförelser visat sig vara ovanligt konkurrenskraftig och jämlikhetsskapande?
För LO och övriga fackliga Sverige ger den politiska hanteringen av karensfrågan anledning att fundera över när och i vilka frågor man bör vara extra tydlig med det som brukar kallas för ”facklig integritet”. Karensfrågan lär oss att om de fackliga organisationerna inte tydligt står upp för viktiga löntagarintressen så gör ingen annan det heller.
Dessutom finns det anledning för oss alla, oavsett politisk eller facklig hemvist, att självkritiskt fråga oss hur jämlikheten, tillväxten, den mellanmänskliga tilliten och tilltron till välfärdsstaten påverkas av det successiva välfärdspolitiska systemskifte som vårt land befunnit sig i de senaste decennierna. Vem vågar idag rakryggat stå upp för den nordiska välfärdsmodellen, som i så många olika jämförelser visat sig vara ovanligt konkurrenskraftig och jämlikhetsskapande? Har vi råd att avstå från den kampen?
Så gott som alla i den offentliga debatten säger sig i dag omhulda vår välfärdsmodell i retoriken, men i praktiken finns det mycket kvar att önska. Det här glappet mellan ett kommunikativt präglat konsensussökande och löntagarnas vardagserfarenheter göder politikerförakt och främlingsfientlighet.
Kjell Rautio, bokskrivande LO-utredare vid Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
