Överlevnad är en sak, motstånd något annat. Lars Ilshammar skriver om Werner Heisenberg och Dmitrij Sjostakovitj och ställer frågan vilket handlingsutrymme den enskilda människan har – eller kan skapa sig – i en stat som vill utöva total kontroll över individen?
Han flimrar förbi som en av många bifigurer i den nya storfilmen ”Oppenheimer” om atombombens fader J. Robert Oppenheimers tragiska livsöde. Han hette Werner Heisenberg, tysk teoretisk fysiker, nobelpristagare 1932 och i dag antagligen mest känd för sin osäkerhetsprincip inom kvantmekaniken, från 1927, som säger att det inte samtidigt går att fastställa en partikels hastighet och dess position med tillräcklig noggrannhet.
Fission, möjligheten att klyva atomkärnor och därmed frigöra enorma mängder energi, hade först upptäckts i Tyskland strax före andra världskriget och under krigsåren fick Heisenberg en nyckelposition inom det tyska atomprogrammet. I den rollen förekommer han också som en av huvudpersonerna i den brittiska författaren och dramatikern Michael Frayns pjäs ”Copenhagen” som hade premiär 1998. Den har senare filmats med Bondskådisen Daniel Craig som Heisenberg.
Försöker Heisenberg värva Bohr till det tyska atomprogrammet?
Copenhagen handlar om en mystisk resa som Werner Heisenberg gjorde till det ockuperade Köpenhamn i september 1941. Han kom för att hålla en föreläsning på det tyska kulturinstitutet, men också för att hälsa på hos sin gamle vän och mentor, den store fysikern Niels Bohr. Tillsammans hade de tidigare formulerat den så kallade Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken, och nu vill Heisenberg plötsligt återuppta kontakten.
Den besynnerliga resan till Köpenhamn
Men vad är Heisenberg egentligen ute efter? Det är den frågan som Frayn vänder och vrider på i sin pjäs, utan att ge något tydligt svar. Försöker Heisenberg värva Bohr till det tyska atomprogrammet? Eftersom Bohr är till hälften judisk skulle det ha varit en ganska häpnadsväckande rekrytering. Eller vill han luska ut om Bohr har några kontakter med fysiker som arbetar i exil med liknande projekt för de allierades räkning? Vill han ha sin mentors absolution för att han – kanske – försöker bygga en tysk atombomb?
Eller, vill han bara skicka en diskret varning till Bohr om att tyskarna nu är på gång med sin atomforskning, men utan att säga vad det yttersta syftet är? Eftersom de båda med säkerhet är övervakade av Gestapo kan Heisenberg inte tala klartext om varför han har kommit hit till Köpenhamn utan att riskera livet. Bohr själv tycks i alla fall bli chockad och upprörd efter en kort promenad på tu man hand med Heisenberg, och de tidigare vännerna skiljs snabbt åt. Varför får vi aldrig riktigt veta i pjäsen.
I klartext har de saboterat försöken att bygga en tysk atombomb
Det vi faktiskt vet om Werner Heisenberg är att han var tysk patriot, men ingen nazist. Efter Hitlers maktövertagande blev han motarbetad som ”vit jude” eftersom han undervisade och forskade i Einsteins teoretiska tradition. Vid den här tiden dominerade Deutsche Physik-rörelsen, en starkt nationalistisk gren inom den tillämpande fysiken. Efter att Heisenberg hade förhörts av SS och på order av Himmler själv togs han dock till nåder igen och fick ansvaret att leda Nazitysklands atomforskningsprogram.
Hemlig avlyssning ger ärliga svar
Hur, med vilken ambitionsnivå och till vilket syfte han fullgjorde det uppdraget är fortfarande en omdiskuterad fråga. Den trovärdigaste och ärligaste förklaringen finns i den brittiska underrättelsetjänstens hemliga avlyssning av Heisenbergs och hans lilla grupp av kollegor när de satt internerade i England efter krigsslutet. Här, i deras interna samtal efter den dramatiska nyheten om Hiroshimabomben, framgår det tydligt att de medvetet hade dragit fötterna efter sig – i klartext saboterat försöken att bygga en tysk atombomb.
I så fall löste Heisenberg ett intrikat dilemma på ett smart och lyckosamt sätt: å ena sidan ville han inte placera kärnvapen i händerna på en Hitler, å andra sidan måste han förhindra att andra forskare gjorde detsamma. För att lyckas med den farliga balanskonsten behövde han hålla kvar det tyska atomprogrammet i sin egen hand och rulla det framåt åtminstone i sådan takt att ingen kunde anklaga honom för att maska. Men hur lång tid projektet rimligen borde få ta bedömde han förstås bäst själv, och hans budskap var att det troligen inte skulle hinna bli klart före krigets slut – trots att tyskarna hade haft ett försprång från början.
När de allierade senare började leta i det besegrade Tysklands ruiner hittade de ingen bomb, utan bara en liten forskningsreaktor som inte ens var fullt färdig. Längre än så hade Heisenbergs team inte kommit. Medan Oppenheimer i akut rädsla för att tyskarna skulle hinna före med sin atombomb byggde upp en hel stad från ingenting i New Mexicos ödemarker – känd som Los Alamos – fanns det, som Pulitzer Prize-vinnaren Thomas Powers visar i boken ”Heisenberg’s War”, i själva verket inte några konkreta planer för, och än mindre resurser för ett tyskt bombprojektet.
Det senare hade Heisenberg också sett till genom att äska så lite pengar för projektutvecklingen att rustningsministern Albert Speer själv blev förvånad. Att anrika naturligt uran till den klyvbara isotopen U-235 kräver nämligen enorma resurser av storindustriellt format, vilket Oppenheimer och de andra ledarna för det amerikanska Manhattanprojektet var väl medvetna om och tog höjd för redan från början.
Atomprojektets dubbla ironier
Det tog journalisten Kai Bird och historikern Martin J. Sherwin hela 25 år att skriva tegelstensbiografin ”American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer” som bildar grund för den nya filmen. Här visar författarna att det var just hans insikter om vad ett sådant vapen i nazisternas händer skulle kunna innebära som i hög grad motiverade den moraliskt känslige Oppenheimer med hans judiska bakgrund att ändå bygga vad han tidigt förstod skulle bli ett fruktansvärt massförstörelsevapen med potential att utplåna hela mänskligheten.
Och det är inte den enda ironin i sammanhanget. När Werner Heisenberg, som inte hade tagit livet av någon enda människa, efter kriget besökte USA vägrade en del av hans tidigare forskarkollegor att skaka hand med honom. Niels Bohr, som hade lyckats fly från Danmark via Sverige till USA och Los Alamos 1943 och där arbetat aktivt med den atombomb som orsakade mer än 90 000 människors död när den fälldes över Nagasaki den 9 augusti 1945, blev däremot hyllad och hjälteförklarad för sina insatser.
Kanske var det mest fördomar och okunnighet som låg bakom avståndstagandet mot Heisenberg, en okunnighet som han själv i så fall i hög grad var ansvarig för. Han valde nämligen att tiga livet ut om arten av sina insatser för det tyska atomprogrammet. Vad som är obestridligt är att Werner Heisenberg överlevde kriget och att ingen tysk atombomb någonsin kom att byggas.
Tonsättare med en pistol mot nacken
Tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj sitter framför sin förhörsledare Zakrevskij i Stora huset, säkerhetstjänsten NKVD:s högkvarter i Leningrad – en fruktad plats som få återvänder ifrån i livet. Året år 1936, Josef Stalin har just dragit igång ännu en gigantisk utrensning och precis vem som helst kan hämtas av NKVD precis när som helst – gärna mitt i natten. Ofta slutar det med ett nackskott. En paralyserande rädsla har börjat sprida sig i det sovjetiska samhället.
En paralyserande rädsla har börjat sprida sig i det sovjetiska samhället
I stora huset får Sjostakovitj nu veta att hans vän och beskyddare, den store marskalken Michail Tuchatjevskij – röde Napoleon kallad – har blivit arresterad (och förmodligen redan är avrättad) för, som det påstås, att ha skapat en trotskistisk komplott i maskopi med Nazityskland och planerat att mörda Stalin. Nu vill förhörsledaren veta exakt vilka personer som Sjostakovitj har umgåtts med hemma hos Tuchatjevskij.
Sjostakovitj har bara deltagit i några oskyldiga musikaftnar, spelat piano men absolut inte pratat politik med någon hos marskalken. Men det duger inte som svar. En stor konspiration måste det vara, det är redan bestämt, så friska nu upp minnet och hit med namnen bara!
På nåder tillåta han ändå att gå och får helgen på sig att komma fram med en lista på namn på alla konspiratörerna.
Tonsättaren tillbringar en helg i svår ångest och säger sedan adjö till sin familj, och till livet. Men när han kommer tillbaks till Stora huset på måndagen är Zakrevskij plötsligt borta. Ingen tycks veta var han är. Även förhörsledaren har blivit ett offer för en nyckfull självhärskare och revolution som äter sina egna barn. NKVD hörs inte mera av. Sjostakovitj går hem igen och överlever Den stora terrorn, Tuchatjevskij gör det inte. Han döms till döden i en skådeprocess 1937.
Tidens larm och Sjostakovitj som tidsspegel
Julian Barnes, brittisk författare och journalist, har med romanen ”Tidens larm” gett Dmitrij Sjostakovitj rollen som tidsspegel. Genom honom får vi uppleva det totalitära samhället, den absoluta och oberäkneliga makten in på vårt eget skinn. Det är en stor roman i litet format om en allmängiltig fråga; hur överlever man som konstnär och människa med en laddad pistol ständigt tryckt mot nacken?
Svaret: man gör vad som krävs. I Sjostakovitjs fall handlar det till exempel om att omedelbart lägga sig platt, göra avbön och ta avstånd från sitt eget verk när den store ledaren en kväll i januari 1936 besöker Bolsjojteatern i Moskva, snedtänder på operan ”Lady Macbeth från Mzensk” och sedan bestämmer sig för att skriva ner hela föreställningen på Pravdas förstasida under rubriken ”Kaos istället för musik”. Sjostakovitj har tur, han överlever den här gången också, men hans opera förbjuds i nästan 30 år och han blir själv under en tid stämplad som ”formalist” och som en Folkets fiende.
Det kan också handla om skriva banal bruksmusik som man själv föraktar, att tvingas förneka människor som man egentligen beundrar (Stravinskij, Sacharov) eller att låta sig utnyttjas som affischnamn av den totalitära staten i vetskap om att man – trots att man hyllas som Sovjetunionens mest lysande kompositör och kallas ”den röde Beethoven” – ändå bara är en liten mask i regimens ögon. Och allt detta för att kanske någon gång på kommissariernas nåder få möjlighet att faktiskt skapa den musik som man innerst inne lever och brinner för.
Folkets paradis blir folkets fängelse
Barnes är nådelöst utlämnande mot Sjostakovitj i tonsättarens ständiga ångest och rädslor, men han är också skoningslös mot den av armé av naiva västerländska intellektuella som vallfärdar till Moskva och låter sig av duperas av Stalins Potemkinkulisser att se sovjetstaten som ett folkets paradis snarare än vad det faktiskt är – ett folkets fängelse, befolkat av den nya Homo Sovieticus.
Även under Chrusjtjoveran, när regimen med poeten Anna Achmatovas ord har blivit ”vegetarisk” – den skjuter inte längre människor hur som helst – förblir Sjostakovitj i praktiken fånge i sin förgyllda bur, medan Sovjetunionen, delvis med stöd av Sjostakovitjs enorma prestige, lyckas behålla mycket av det moraliska imperativet på den internationella arenan i avkoloniseringens och den stigande vänstervågens tid.
Refrängens ord skorrar något falskt
Sjostakovitjs namn var så stort redan tidigare att hans hit ”Song of the Counterplan” från en sovjetisk propagandafilm flög ut i världen, först till det franska socialistpartiet under namnet ”Au-devant de la vie” och sedan exporterades vidare till Hollywood och den patriotiska musicalfilmen ”Thousands Cheer” från 1943 – då med engelsk text. Till slut arrangerades den för orkester och upphöjdes officiellt till det alldeles nya FN:s ”United Nations March”. Refrängens ord skorrar något falskt med tanke på den totalitära verklighet som Sjostakovitj tvingades leva i:
United Nations on the march
With flags unfurled
Together fight for victory
A free new world
Var Dmitrij Sjostakovitj en medlöpare, kollaboratör, en simpel överlevare, en hemlig (mycket hemlig) dissident som försökte kommunicera med insmugglade koder i sina musikaliska verk – eller helt enkelt bara en vanlig människa fångad i en djävulsk situation? Försökte han någonsin göra riktigt motstånd mot en totalitär regim? Sådana frågor får läsaren själv ta ställning till. Tidens larm är, bland annat just därför, en lysande text om konstens eviga och omöjliga kamp mot makten.
Hösten 2023 kan man också se ”Tidens larm” som musikteater i Joakim Stens fria tolkning och med regi av Tobias Theorell på Folkoperan i Stockholm, med Johan Ulveson i rollen som en frustrerad Sjostakovitj. Det är en scenhändelse som verkligen ser ut som en tanke just i tider där allt fler frågetecken har börjat sättas också här i Sverige efter tidigare heliga kulturpolitiska principer som ”armlängds avstånd”.
Överlevnad och motstånd
Dmitrij Sjostakovitj blev Sovjetunionens, och kanske hela 1900-talets, främste kompositör, Werner Heisenberg var Tyskland ledande fysiker (även om han också gärna spelade Bach på piano). Regimerna de tjänade såg varandra som sina respektive ärkefiender. I det perspektivet var Molotov-Ribbentrop-pakten från 1939 bara ett högst tillfällig skenäktenskap mellan två makter som snart skulle kastas in i en episk tvekamp med dödlig utgång för den ena.
När Heisenberg skryter för Bohr – i pjäsen visserligen – om att tyska stridsvagnar snart kommer att stå utanför Moskva, komponerar Sjostakovitj sin heroiska Leningradsymfoni. En avgrund tycks alltså ligga mellan dem. Ändå borde parallellerna vara uppenbara; båda verkade under samma tid i auktoritära stater som förvandlade sig till totalitära mord- och terrorapparater, de var båda i någon mening patrioter, de levde under en stark psykisk press och de tvingades båda att utveckla överlevnadsstrategier för att rädda sig själva och sina professioner.
Men överlevnad är en sak, motstånd något annat. Frågan om vilket handlingsutrymme som den enskilda människan trots allt har – eller kan skapa sig – i en den nya sorts stat som vill utöva total kontroll över individ och samhälle är förstås central och har problematiserats av bland andra filosofen Hannah Arendt. Enligt Arendt handlar den totalitära visionen om att ”organisera människornas oändliga mångfald och skillnader som om hela mänskligheten bara vore en enda individ”.
Ändå går det bevisligen att spjärna emot. I Heisenbergs fall tycks det numera vara ganska uppenbart att han framgångsrikt kastade grus i nazismens krigsmaskineri och troligen också tänjde gränserna så långt att han lyckades förhindra att Adolf Hitler fick tillgång till kärnvapen. I dag skulle han möjligen ha kallats för aktivist.
För Sjostakovitjs del blir bilden mera oklar. I ”Testimony”, som påstås vara hans memoarer men publicerades av musikvetaren Solomon Volkov först efter hans död 1979, uttrycker han sig starkt antisovjetiskt. Det påstås också att hans musik egentligen komponerades som skickligt kamouflerad kritik av sovjetsystemet och som ett stöd till dissidentrörelsen, något som har fått musikkännare att tycka sig kunna tolka in helt nya budskap i hans symfonier och stråkkvartetter: klanger av sorg och smärta istället för bombastiska triumftoner.
Volkov menade själv att Sjostakovitj för att överleva som konstnär i ett totalitärt system hade antagit rollen som ”yurodivyn”, en traditionell rysk helig dåre som säger obekväma sanningar till makten genom paradoxer, ironi och kodspråk. Bokens äkthet är dock fortfarande kraftigt omtvistad, och det mesta tyder tyvärr på att Volkov har tagit sig rätt stora friheter i att skapa sin egen idealiserade Sjostakovitj. Den som vill djupdyka i frågan kan med fördel göra det i ”The Shostakovich Wars” av duon Allan B. Ho and Dmitry Feofanov.
Den som är utan skuld kastar första stenen
Sjostakovitj och Heisenberg prydde sig inte med hjältegloria och lämnade inte heller efter sig några autentiska vittnesbörd som avslöjar deras innersta tankar, avsikter och drivkrafter. De har av den anledningen gett upphov till heta och långvariga kontroverser om sin eventuella delaktighet i och skuld till två av världshistoriens mest mordiska regimers brott mot mänskligheten. Det tvetydiga, oklara och dunkla som fortfarande hänger kvar kring deras gestalter gör dem samtidigt högintressanta i dagens politiska kontext.
Som vanligt är det lätt att betrakta det förflutnas aktörer på tryggt avstånd med facit i hand och i historiens moraliska backspegel. Den som själv känner sig tvärsäker på sin egen oskuld får gärna privilegiet att kasta första stenen. Men prova gärna tanken att för några dagar byta plats på den totalitära scenen med antihjältar som Heisenberg och Sjostakovitj. Hur tror du att du själv skulle ha agerat i deras kläder?
Eller varför inte redan nu börja fundera över vilket handlingsutrymme just du skulle våga skapa dig i ett framtida Sverige som har glidit iväg ytterligare en sträcka ner längs Tidöandans, den nynationella enhetskulturens och massövervakningens sluttande plan. I ett demokratins skymningsläge kan de gamla frågorna om motstånd och civilkurage bli relevanta att ställa sig igen, snabbare än vad vi skulle vilja tro.
Lars Ilshammar
Litteratur:
Michael Frayn: ”Copenhagen; with commentary and notes by Robert Butler”. Methuen, 2003.
Kai Bird / Martin J. Sherwin: ”American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer”. Atlantic Books, 2023.
Thomas Powers: ”Heisenberg´s War. The Secret History of the German Bomb”. Da Capo Press, 2000.
Julian Barnes: ”The Noise of time”. Vintage Publishing, 2017 (på svenska: ”Tidens larm”. Forum, 2017).
Solomon Volkov: ”Testimony: The Memoirs of Dmitri Shostakovich”. Limelight Editions, 2004.
Allan B. Ho / Dmitry Feofanov: ”The Shostakovich Wars”. www.siue.edu/~aho/ShostakovichWars/SW.pdf
Hanna Arendt: ”Totalitarismens ursprung”. Daidalos, 2018.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
