Är europeisk socialdemokrati på väg att dö?

ESSÄ. Den 19 april 1889 öppnades Socialdemokraternas konstituerande kongress. Samma datum 129 år senare, ställer den världsledande amerikanska professorn i statsvetenskap Sheri Berman frågan: är den europeiska socialdemokratin döende – eller kan Stefan Löfven vända trenden?

Runt om i Europa befinner sig socialdemokratin på nedgång. I de franska och holländska valen förra året gick det så dåligt för socialist- och arbetarpartierna att många ifrågasätter deras framtida existens. I Tyskland fick det en gång så mäktiga SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands) bara 20,5 procent av rösterna, partiets lägsta väljarstöd sedan 1932, då det förlorade sin position som Weimarrepublikens traditionellt starkaste parti till nazisterna.

Detta borde oroa även den som inte röstar till vänster. Socialdemokratiska partier spelade en avgörande roll i återuppbyggnaden av demokratin i Västeuropa efter 1945 och de är alltjämt centrala för demokratin i dagens Europa.

Till och med i Skandinavien, socialdemokratins starkaste fäste i världen, har de partier som under lång tid dominerade förlorat sin position. Socialdemokraterna ingår inte i den nuvarande danska regeringen, som stödjer sig på högerpopulistiska Dansk Folkeparti. I Norge är situationen snarlik, med en konservativt ledd regering där Fremskrittspartiet ingår. I Sverige är Socialdemokraterna i regeringsställning, men i minoritet och med ett väljarstöd som fastnat på 25–30 procent.

Detta borde oroa även den som inte röstar till vänster. Socialdemokratiska partier spelade en avgörande roll i återuppbyggnaden av demokratin i Västeuropa efter 1945 och de är alltjämt centrala för demokratin i dagens Europa. Under efterkrigstiden hade dessa partier politiska nyckelfunktioner och fyllde en viktig ideologisk nisch.

Maktpartierna tappade sin ideologiska kompass

De socialdemokratiska partierna insåg i allmänhet både för- och nackdelarna med kapitalismen. I motsats till kommunisterna, ansåg mitten-vänsterpartier att marknaden var den mest effektiva motorn för att skapa ekonomisk tillväxt och välstånd. Men i kontrast mot klassiska liberaler och många konservativa, omfamnade inte socialdemokrater marknadslogiken helhjärtat. I stället menade socialdemokratin att det var möjligt, rent av nödvändigt, att statsmakten dämpade marknadsmekanismernas mest destabiliserande effekter. Kapitalismen skulle underordnas mål som social stabilitet och solidaritet, snarare än tvärtom.

De socialdemokratiska partierna insåg både för- och nackdelarna med kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) blev en av de främsta företrädarna för detta synsätt under mellankrigstiden och framåt, med institutionaliseringen av ”keynesianism före Keynes”, en aktiv arbetsmarknadspolitik, en generell välfärdsstat, Rehn–Meidner-modellen med mera.

Vid slutet av 1900-talet hade den här modellens distinkta framtoning upplösts och dess dragningskraft avtagit. I stället kom vänstern att domineras av två läger.

Det första företräddes av Tony Blair i Storbritannien och Gerhard Schröder i Tyskland. Dessa nya center-vänsterpolitiker lovordade marknadens goda sidor, men ignorerade dess negativa sidor. Till skillnad från liberaler och konservativa förespråkade de sociala skyddsnät för att dämpa marknadens värsta effekter, men de erbjöd vare sig en fundamental kritik av kapitalismen eller en föreställning om att marknadskrafterna skulle styras om för att skydda sociala behov. När finanskrisen slog till i mitten av 00-talet, blev denna attityd ett aber för deras dragningskraft på väljare som i globaliseringen såg orsaken till sitt lidande och som inte bara ville ha mer tillväxt, utan också mindre ojämlikhet och instabilitet.

Det andra lägret är en antiglobaliseringsvänster, som representeras av Jeremy Corbyns Labour Party i Storbritannien, Jean-Luc Mélenchons France Insoumise (”Okuvade Frankrike”), Syriza i Grekland, vänsterpartiet Die Linke i Tyskland och Podemos i Spanien. Det här lägret tar marknadens negativa sidor på allvar, men ser få positiva sidor. Partierna i antiglobaliseringsvänstern tror inte att kapitalismen kan och bör reformeras. I stället erbjuder man ett mischmasch av attacker på de mest förmögna, protektionism, upptrappade välfärdssatsningar och höga skatter. Det är en politik som kan tilltala de arga och frustrerade, men avskräcker de väljare som vill ha en genomförbar politik och en framtidssyn som är progressiv, snarare än utopisk.

Socialdemokratins nedgång hotar den liberala demokratin

Årtiondena efter andra världskriget verkade socialdemokratin också för social solidaritet och en känsla av nationell samhörighet, för att undvika de splittringar och konflikter som undergrävde europeisk demokrati på sent 1800- och tidigt 1900-tal. I motsats till kommunisterna, som uteslutande fokuserade på klasskamp, byggde Socialdemokraterna broar mellan arbetare och andra grupper. Och i motsats till klassiska liberalers och många konservativas individualism, betonade mitten-vänstern medborgarnas skyldigheter gentemot varandra och statsmaktens skyldighet att verka för samhällets bästa. Svenska SAP var ett bra exempel på detta, med sin idé om Sverige som ”Folkhemmet” (ett ideal man stal från högern) och sina uttryckliga försök att närma sig bönderna och medelklassen under mellankrigstiden och därefter.

Men i slutet av 1900-talet var den här distinkta och attraktiva framtoningen inte längre lika tydlig och tilltalande. Vissa socialdemokratiska partier lyckades inte ta sig an oron som orsakades av sociala och kulturella förändringar, antingen på grund av bristande förståelse eller för att man hoppades att ekonomiska lösningar skulle få problemen att försvinna. Andra omfamnade förändringarna okritiskt och företrädde såväl kosmopolitiska värderingar som minoritetsgruppers intressen och kulturella särart. Detta senare läger förknippades med den politiskt livsfarliga idén att nationella identiteter var otidsenliga, rent av farliga, och att medborgare som oroades över dessas urholkande var inskränkta och bigotta.

De här attityderna splittrade vänsterns väljare och gjorde det omöjligt att återskapa den sociala solidaritet och nationella samhörighet som krävs för att stödja höga skatter, omfattande välfärdsstater och aktivistiska regeringar.

Men mitten-vänsterns nedgång har mer långtgående konsekvenser. Den mest uppenbara är att det skapats ett utrymme för en populistisk höger vars inställning till liberalismen, faktiskt till själva demokratin, kan ifrågasättas. I många europeiska länder, nu även i Tyskland, har de här partierna samlat grupper som tidigare stödde mitten-vänstern, såsom arbetare och lågutbildade, genom att uttryckligen spela på de ekonomiska farhågor som globaliseringen gett upphov till och den oro som uppstått till följd av sociala och kulturella förändringar.

Den krympande mitten-vänstern gör det också svårare att bilda majoritetsregeringar. Under efterkrigstiden erbjöds europeiska väljare olika varianter av mitten-vänster- eller mitten-högerregeringar, förankrade i ett parti som var stort nog att sätta dagordningen och driva politiska förslag genom parlamenten. Men efter resultatet i det tyska valet 2017 är det nu tydligt att mitten-vänsterns väljarmässiga nedgång har gjort den oförmögen att bilda stabila, sammanhållna regeringar – vilket i sin tur gör det ännu svårare att lösa problem och ökar väljarnas frustration över demokratin. Ett liknande öde kan vänta Sverige efter nästa val, då vare sig den ”traditionella” högern eller vänstern kan bilda majoritetsregering utan att inkludera antingen Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet.

Under efterkrigstiden präglades europeisk politik av konkurrens mellan en mitten-vänster och en mitten-höger som erbjöd verkliga politiska skillnader, men som samtidigt var överens om den liberala kapitalistiska demokratin som grundläggande ramverk. Nu har mitten-vänsterns nedgång gjort det möjligt för populister att hävda att det är de som utgör det verkliga ”alternativet”. Detta blev uppenbart i det tyska valet, när högerextrema AfD (Alternative für Deutschland) framställde sig som det sanna ”alternativet” till status quo. Till och med många socialdemokrater medgav att deras eget parti saknade en tydlig och tilltalande vision om Tysklands framtid.

Om inte socialdemokrater och andra mitten-vänsterpartier återigen kan erbjuda väljare lösningar på de utmaningar som deras länder står inför, kommer deras nedgång att fortsätta, populismen blomstra och demokratin förfalla.

Om inte socialdemokrater och andra mitten-vänsterpartier återigen kan erbjuda väljare lösningar på de utmaningar som deras länder står inför, kommer deras nedgång att fortsätta, populismen blomstra och demokratin förfalla.

Kan Sverige visa vägen ännu en gång?

I Sverige finns det tecken på att SAP insett faran för sin egen framtid och för europeisk socialdemokrati i vid mening. De svenska Socialdemokraterna har alltid haft en mer utpräglad och måttfull ekonomisk profil än sina europeiska partifränder. Partiet har insett det lönlösa i att bekämpa ekonomiska trender bortom dess egen kontroll, men utan att för den skull acceptera att regeringar inte kan eller bör minimera skadliga konsekvenser för enskilda individer, eller vidta de steg som krävs för att säkerställa social stabilitet. Ett sådant synsätt skulle i dag kunna sammanfattas med en fras som ofta används av socialdemokratiska politiker: ”regeringens uppgift är att skydda arbetstagarna, inte jobben”.

Även när det gäller sociala och kulturella förändringar, tycks en omvärdering – om ännu inte en total omläggning – vara på gång. Stefan Löfven har nyligen gjort klart att han vill ompröva migrationspolitiken, dock utan att ge vika för främlingsfientliga tendenser. En viktig insikt som partiet uttryckte i sin eftervalsanalys från 2014 var att tystnaden i debatten om invandring blev ”en black om foten”.

I en intervju med Stefan Löfven i Dagens Nyheter nyligen konstateras att partiet inte tänker upprepa det misstaget i valrörelsen 2018. I stället blir ”snabbare integration och ordning och reda i migrationspolitiken viktiga valfrågor ihop med lag och ordning och satsningar på välfärden”. Invandrare ska vara välkomna och Sverige ska säkerställa att de kan bli fullt integrerade i samhället – samtidigt som man ser till att alla svenskar inser att medborgarskap innebär både rättigheter och skyldigheter. Med Stefan Löfvens egna ord: ”Jag står upp för att vi ska ha ett solidariskt samhälle. Det innebär för mig att det är både plikt och rätt. Solidaritet innebär att jag kan hjälpa andra som behöver, men jag får också hjälp. För mig är det inte konservativt på något sätt. Det är svenskt, genuint socialdemokratiskt.”

Om Stefan Löfven och SAP kan översätta de här idéerna till en politik som bättre integrerar invandrare på den svenska arbetsmarknaden och i samhället, och därigenom visar andra svenska medborgare att invandrare inte hotar svenska värderingar och traditioner utan snarare kan förbättra och stärka dem – då kan han återvitalisera sitt parti och bidra till att staka ut en väg framåt för den europeiska vänstern.

***

Originaltexten är skriven på engelska för Arena Essä.
Översättning: German Bender.
Läs en färsk intervju med Sheri Berman i Dagens Nyheter.

***

Följ Arena Essä på Facebook