Är det bara segraren som räknas?

Idrott Torsten Rönnerstrand om behovet av att vinna och om litteraturens roll i de olympiska spelen. 

”Det viktiga är inte att segra utan att delta”, sa den amerikanske biskopen Ethelbert Talbot, då han inför olympiska spelen i London 1908 predikade i St. Pauls Cathedral. Orden blev bevingade. Under den gångna sommarens OS i Paris har vi hört dem gång på gång. Lite ihåliga lät de väl ibland, men det hindrar inte att de kan ha varit till tröst för besvikna olympier som fått se sina segerdrömmar sväva bort över de parisiska hustaken.

Förlorarna nämns aldrig

Behovet av tröst var säkert inte mindre för antikens greker, men deras attityd till segrar och nederlag var en annan. Att segra var för grekerna det enda viktiga. Vem som kom på andra eller tredje plats var av ringa intresse, i varje fall om man bortser från det rent materiella värdet av de tröstpriser i form av pokaler och vävkunniga slavinnor som man enligt Homeros kunde inhösta. Denna inställning hänger samman med ett särdrag hos antikens greker – den djupt rotade viljan att alltid vara bäst. Det var en egenhet som gång på gång demonstrerades hos Homeros.

Ett exempel är en episod i elfte sången av Iliaden. Där berättas att Akilles av sin fader Pelevs fått rådet ”att vara ständigt bäst och överglänsa de andra”. (Sång XI, rad 784). Att man måste vara bäst styrks också av samstämmiga vittnesmål från de reguljära idrottstävlingar som från och med 700-talet började arrangeras i antikens Grekland. Förlorarna nämns aldrig, men vi känner namnen på otaliga segare, först och främst från tävlingarna i Olympia men också från de viktiga men för eftervärlden mindre kända idrottsfesterna i Delfi och Nemea.

Det har nog inte funnits någon kultur, som varit så besatt av tävlandet som antikens Grekland.

Om segrarna i Olympia kunde man under antiken läsa hos en av Sokrates’ samtida, den av Platon förhånade historikern Hippias (443–399 f. Kr). I hans sedan länge förkomna verk förtecknades hundratals segrare, men de som haft oturen att komma på andra eller tredje plats intresserade inte författaren. Samma sak gäller om den skrift med titeln Krönika som 525 e. Kr publicerades av kyrkofadern Eusebios från Caesarea.

Manisk drift att tävla

Här är det dock inte en historiker som hållit i fjäderpennan utan en teolog. Med hjälp av så kallade olympionikai – förteckningar över olympiasegrare – ville den fromme patriarken sätta den bibliska tideräkningen i relation till den grekiska. På så sätt ville han bevisa att skapelsen – som enligt Eusebios ska ha inträffat år 5 199 f Kr. – måste vara äldre än de olympiska gudarna.

Förteckningarna över olympiasegrare vittnar också om ett annat av de antika grekernas särdrag – den nästa maniska driften att tävla och arrangera tävlingar. Det har nog inte funnits någon kultur, som varit så besatt av tävlandet som antikens Grekland. Det mest kända exemplet är den tjugotredje sången i Iliaden. När Akilles här vill högtidlighålla minnet av sin döde vän Patroklos, arrangerar han en serie idrottstävlingar som har slående likheter med dem som längre fram skulle gå av stapeln under olympiska spelen. Sålunda tävlade man inte bara i kappkörning med hästdragna stridsvagnar utan också i boxning, brottning, sprintlopp och diskuskastning.

Tävlade inte bara i sport

Andra exempel hittar vi i Odysséen. Särskilt tydligt är det i skildring av hur den skeppsbrutne Odysseus’ under sin vistelse hos de gästfria fajakerna hedras med festliga idrottstävlingar. När en av värdarna antytt att Odysseus kanske inte är mycket till idrottsman, demonstrerar han sina talanger som diskuskastare med sådant eftertryck att medtävlarna häpnar och den fajakiska prinsessan Nausikaa grips av hänförelse. Om detta och mycket annat kan man läsa i Allan Keynes nykomna bok Olympiska spelen. De första tusen åren (Historiska media). Här konstateras också att viljan att segra och att arrangera tävlingar inte bara återfanns inom idrotten. Den ska också ha varit motorn bakom det rika kulturlivet och den stilfulla arkitekturen. 

Grekerna tävlade inte bara i sport; de tävlade också i musik, sång, litteratur och konst. De grekiska dramerna som framfördes vid festspelen i Aten till guden Dionysos ära ingick i tävlingar där domare röstade fram de bästa tragedierna och komedierna. Till och med den grekiska arkitekturens utveckling kan förstås som resultatet av en konstant tävlan mellan olika grekiska stadsstater. Det var som om grekerna hela tiden ville bräcka varandra i jakten på att bli bäst.  

I modern tid har segerviljan inte sällan lett till svåra motsättningar. Därom vittnar det blodiga ”fotbollskrig” som 1969 utkämpades mellan Honduras och El Salvador. Ett annat exempel är de trakasserier mot svenska turister i Tyskland som under 1958 års VM i fotboll följde på Sveriges seger över tyska landslaget.

Dämpade konflikter

Så verkar det dock inte ha varit i antikens Grekland. De olympiska spelen tycks i stället ha bidragit till att dämpa konflikterna och överbrygga de kulturella motsättningarna. Det är visserligen en myt att man under antiken inte förde krig medan spelen pågick, men det går inte att komma ifrån att de spelade en avgörande roll för att göra antikens regionalt uppsplittrade Grekland till en kulturell enhet. Ett vittnesbörd om det var de väldiga mängder av greker som vallfärdade till Olympia under den korta tid vart fjärde år, då spelen pågick. De kom inte bara från vad som idag räknas till det egentliga Grekland utan också från grekiska kolonier kring Svarta Havet och från grekisktalande områden som numera ligger i Italien, Libyen eller Tunisien.

Men bland de tillresta fanns inte bara idrottsmännen och deras svans av beundrare. Här fanns också några av tidens främsta filosofer. Det natursköna Olympia kunde därför fungera som en arena för diskussioner och filosofiska föreläsningar av det slag som vi annars brukar förknippa med Agoran i Aten. Till det som filosoferna debatterade hörde till exempel vikten av endräkt, harmonia, i en värld präglad av starka motsättningar mellan medborgare, mellan ideologier och mellan konkurrerande stadsstater.

Skönlitterärt arv

Bland filosoferna som kom till olympiska spelen fanns till exempel Chilon, en högt ansedd rådgivare till det spartanska kungahuset. Han brukar räknas till Greklands Sju Vise – det gjorde också Thales, Solon, Pittakos och Bias – men hans filosofiska karriär ska ha fått ett slut som väl inte anstår en riktig filosof. Enligt den romerske författaren Plinius ska han år 572 f. Kr. ha dött av lycka i armarna på sin son. Anledningen till glädjen ska ha varit att sonen just segrat i den olympiska boxningstävlingen.

Pindaros’ olympiska segerdikter blev en vital del av det grekiska kulturarvet.

Viktigare än filosofin var kanske ändå det skönlitterära arv som genom de olympiska spelen kom att föras vidare till eftervärlden. Dit hörde de mytiska berättelser om hjältar, gudar och gudinnor som redan från början varit en del av spelens kulturella inramning. Dessa myter utgjorde ett dominerande inslag i de tonsatta hyllningsdikter till segrarna som ingick i de olympiska festligheterna. Det bästa exemplet på det var de segerdikter som skrevs av Pindaros från Thebe (ca 520–438 f. Kr.). Här brukade de gamla myterna utgöra en huvuddel av texten. Skildringen av den segrande idrottsmannen och hans prestationer brukade däremot vara ganska rudimentär. Den inskränkte sig oftast till enstaka strofer i de vanligtvis mycket långa dikterna. Myten blir därför som regel det mest väsentliga i sångerna.

Kejsaren vann förstapris

Pindaros’ olympiska segerdikter blev en vital del av det grekiska kulturarvet. Därom vittande Sture Linnér i sin vackra bok Solglitter över svarta djup. Pindaros segerdikter – idrottspoesi om liv och död (2010). Han skrev: ”Pindaros hyllades under sin levnad som den främsta av alla lyriker.” För Pindaros blev segerdikterna alltså en väg till odödligheten, men det gick inte lika bra för alla hans efterföljare. Det visar en episod under olympiaden år 384 f. Kr. När den sicilianske tyrannen Dionysios lät sina egna dikter reciteras av inhyrda skådespelare, blev den olympiska publiken rasande och straffade honom genom att förstöra hans tält.

Fullt så illa gick det inte för den romerske kejsaren Nero i de olympiska spel som gick av stapeln år 66 e. Kr. I kraft av sin kejsarvärdighet kunde han genomdriva att poesin och sången inte bara blev en del av spelens festliga inramning utan också tävlingsgrenar. Dessutom kunde han genom mutor se till att han själv fick första pris i dessa nya grenar, detta trots att han sägs ha sjungit sina dikter så illa att tilltänkta åhörare försökte slippa lyssna genom att låtsas vara döda. (På liknande sätt ska det också ha gått till vid hästkapplöpningen. Nero fick förstapriset, trots att han föll av sitt ekipage. Domarnas motivering ska ha varit att han säkert skulle ha vunnit, om han inte ramlat av.)

Litteratur en del av tävlingarna

Ett mera välförtjänt förstapris gick till den franske baron som år 1896 – efter ett uppehåll på nästan 1 500 år – återupplivade de olympiska spelen. Han hette Pierre de Coubertin och var författare och socialliberal politiker. Liksom kejsar Nero ansåg Coubertin att litteraturen borde vara en integrerad del av tävlingarna. Han skulle emellertid också visa sig vara en oväntat framgångsrik utövare av denna olympiska gren. I spelen i Stockholm 1912 vann han en guldmedalj med den anonymt inlämnade dikten ”Ode till sporten”, skriven på franska men vid tävlingstillfället också tillgängligt på tyska och engelska. Vid publiceringen uppgavs det visserligen att dikten skulle ha varit ett verk av de för eftervärlden okända tyskarna Georg Hohrod och Martin Eschbach, men år 1919 kunde baronen likväl avslöja att det var han själv som var författaren till den prisbelönta dikten.

I Coubertins dikt är det idrottens existentiella dimensioner som lyfts fram. Det hindrar inte att här också finns sådant som påminner om att författaren var socialliberal politiker med ett djupt engagemang i humanitära och sociala frågor. Det blir särskilt tydligt, då han i diktens tredje och nionde strof hyllar idrottens potentiella förmåga att skapa rättvisa och fred. Coubertin var naturligtvis inte den enda poeten vid olympiaden i Stockholm.

Litteraturen spelade viktig roll

Till dem som tävlade om medaljerna hörde också några svenska författare. En av den var Bertil Malmberg, en ung skönande som längre fram skulle bli riksbekant som lyriker, översättare, medlem av Svenska Akademin och författare till den flera gånger filmade romanen Åke och hans värld (1924). Till Malmbergs många medtävlare hörde Gustav Uddgren, K G Ossian-Nilson, Ernst Lindblom, Artur Möller och Otto Hellkvist.

Det tyska hemmalaget fick så många medaljer i litteratur att man måste misstänka att domarna givit efter för det politiska trycket.

Flertalet av dessa diktare anknöt till spelens glansfulla ursprung i antikens Grekland. Ett representativt exempel var Malmbergs bidrag till tävlingen. Hans dikt, ”Till de olympiska spelen”, ville enligt författarens egna ord vara ”en pindarisk hymn från Hellas’ ungdomsår”. Därmed anknöt Malmberg till en lång tradition som från Pindaros leder tills sentida efterföljare som Pierre de Ronsard (1524–1585), John Milton (1608–1674), Thomas Gray (1716–1777), J. W. von Goethe (1749–1832), Friedrich Hölderlin (1770–1843), Friedrich Nietzsche (1844–1900), Paul Valéry (1871–1945), Vilhelm Ekelund (1880–1949) och Jesper Svenbro (1944–). 

Bertil Malmberg var även på plats under OS i Berlin 1936. Också där spelade litteraturen en viktig roll, men detta skulle på sikt leda till att de litterära grenarna försvann från tävlingarna. Det tyska hemmalaget fick nämligen så många medaljer i litteratur att man måste misstänka att domarna givit efter för det politiska trycket. 

De litterära grenarna togs bort

Hemmasegern för de tyska OS-poeterna skulle dessutom visa sig vara en Pyrrhus-seger. På bortaplan – i ”ruinspelen” i London 1948 – fick poeterna från Tyskland inte en enda medalj. Påfallande många av medaljerna gick däremot till hemmalaget England. Detta var säkert en anledning till att de litterära grenarna togs bort från de olympiska tävlingarna från och med OS i Helsingfors 1952. Det betydde dock inte att det mångtusenåriga äktenskapet mellan de olympiska spelen och poesin skulle vara upplöst. Liksom bildkonsten fick poesin behålla sin plats i samband med segerceremonierna och vid de glansfulla invigningar och avslutningar som alltsedan antiken inramat tävlingarna. 

Ett vittnesbörd om det var de nyss avslutade spelen i Paris. Under invigningen och avslutningen fick vi som vanligt höra den dikt – kallad ”Den Olympiska Hymnen” – som 1896 skevs av den grekiske poeten Kostis Palamás (1859-1943). I Palamás’ dikt slås en brygga mellan de olympiska spelen i antiken och de sentida tävlingarna. Det understryks i den invokation som i den grekiska originaltexten lyder: ”Arkhéo Pnévma athánato”, det vill säga ”Odödliga ande från antiken”.

Fick inviga de olympiska spelen i Athen

Att Palamás åkallar den antika anden är inte överraskande. Han tillhörde en gren av det moderna Greklands litteratur som ville överföra det antika arvet till den variant av nygrekiska som kallas ”demotiki”, det vill säga demotisk eller ”folklig” grekiska. Därom vittnar inte bara den olympiska hymnen utan också eposet Flogera. Det är en berättande dikt med antika motiv och en dedikation som hyllar Alexandros Pallis, en utbildnings- och språkreformator som var allra först med att översätta Homeros’ Iliaden till den demotiska nygrekiskan.

Under invigningen framfördes dikten av en kinesisk barnkör som enligt uppgift ska ha tränat på den grekiska texten i bortåt tre månader.

När Palamás’ dikt om den odödliga anden från antiken tonsattes av operakompositören Spyridon Samaras, blev resultatet en succé. År 1896 fick verket därför inviga de olympiska spelen i Athen. Publiken på den fullsatta Panathinaikos-stadion jublade och spelens beskyddare, den danskättade kung George, krävde omgående ett dacapo.

Kontroversiellt budskap

Det skulle dock dröja ända till 1956 innan Palamás’ dikt erkändes som ett fast inslag i ceremonielet. Sedan dess har den dock haft en given plats under festligheterna. Om det vittnar inte minst de många översättningar som finns tillgängliga på nätet, däribland till kinesiska, engelska, franska, japanska, norska, ryska, koreanska, katalanska och spanska.

Vid olympiska spelen i Peking 2008 sjöngs Palamás’ dikt dock inte på landets språk utan på grekiska. Under invigningen framfördes dikten av en kinesisk barnkör som enligt uppgift ska ha tränat på den grekiska texten i bortåt tre månader. Men man kan undra vad de kinesiska åskådarna hade tänkt, om de kunnat uppfatta det budskap som träder fram mellan raderna i Palamás’ dikt. Här finns en aristotelisk metafysik – inte olik den katolska nythomismen – som bör ha varit ganska svårsmält för 20-hundratalets kinesiska olympier, särskilt om de fostrats i den variant av den marxistiska historiematerialismen som alltjämt omhuldas i Kina. 

Liksom hos Coubertin och Thomas Bach är det inte bara segerviljan som här hyllas utan också viljan till fred.

Budskapet i Palamás’ dikt är alltså långt ifrån okontroversiellt. Just därför får man hoppas att dikten kan försvara sin plats i det olympiska kulturarvet. Det ålderdomliga tonfallet hindrar inte att orden idag borde kännas lika uppfordrande som när de skrevs. 

Har inte förlorat sin aktualitet

Detsamma gäller enligt min mening också om Pierre de Coubertins prisbelönta ”Ode till sporten”. Låt oss åtminstone minnas de tankar om idrottens fredsbevarande mission som kommer till uttryck i den sista strofen i hans dikt! 

“Ack, alla Idrotter: det är ni som utgör Freden! Det är ni som skapar kärleksfulla relationer mellan folken genom att föra dem samman i kulten av en kraft som står under kontroll, är välorganiserad och herre över sig själv. Genom er får alla världens unga lära sig självrespekt och på så sätt blir alla skillnader mellan de nationella egenheterna själva källan till en generös och fredlig tävlan.” (Översättning: Christina Heldner)

Coubertins dikt har inte förlorat sin aktualitet. Ett exempel på det var det tal som under årets OS-avslutning hölls av ordföranden för Internationella Olympiska Kommittén, den vid Montreal-OS 1976 segrande fäktaren Thomas Bach. I ordalag som förde tankarna till ”Ode till sporten” talades det här om de olympiska spelen som ”a culture of peace”. 

Rotad i antiken

Men Coubertins dikt är likväl också rotad i den grekiska antiken. Det ser vi om vi jämför den med de hyllningsdikter till segrande olympier som på 400-talet f. Kr. diktades av Pindaros. Liksom hos Coubertin och Thomas Bach är det inte bara segerviljan som här hyllas utan också viljan till fred. Särskilt tydligt är detta i den dikt av Pindaros som brukar kallas ”Det åttonde nemeiska odet”. Dikten hyllar en löpare som 446 f. Kr. segrade i spelen i Nemea – han hette Deinias från Aegina – men här finns också strofer som uttrycker förhoppningarna inför den fred mellan Sparta och Athen (446-431 f. Kr) som brukar kallas Den trettioåriga freden fast den bara varade i femton år. 

Om fredens fröjder handlar också en annan av Pindaros’ mest kända dikter, ”Det åttonde pytiska odet”.  Här hyllas brottaren Aristomenes – segrare i Delfi 446 f. Kr. – men här finns också anspelning på den ljuva lycka som förväntas kunna bli resultatet av det efterlängtade fredsfördraget mellan Aten och Sparta. I diktens sista strof heter det sålunda:

Skuggan av en dröm är människan. 

Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg  

då vandra vi i förklarat ljus  

och ljuvt blir livet.

Pacifistiskt budskap

Pindaros’ namn nämndes aldrig under OS-invigningen i Paris, men hans ande fanns på många sätt ändå närvarande. Särskilt tydligt var det i den inledande strof i den olympiska hymnen, där man hyllade ”den odödliga anden från antiken”. Men det fanns också mycket annat som förde tankarna till Pindaros. Dit hörde inte minst den gång på gång uttalade viljan till fred. En sådan fredsvilja kom sålunda till vältaligt uttryck under de grandiosa festligheterna vid Eiffeltornet och på kajerna längs Seine. Ett exempel bland många var de långa ovationerna efter ”Imagine”, den sång av John Lennon och Yoko Ono vars pacifistiska budskap under invigningen svävade ut över den franska huvudstaden:

Imagine all the people  

Livin’ life in peace  

[…]

You may say I’m a dreamer 

But I’m not the only one 

I hope someday you’ll join us 

And the world will be as one

Det var denna tidlösa vädjan om fred som band samman de jublande olympierna i Paris med de på många sätt mycket annorlunda människor som för 2 800 år sedan kom till de första tävlingarna i Olympia. Frågan är dock om olympiernas vädjan kommer att hörsammas av politikerna. 

Påminns om antikens tävlingar

Ett svar på den frågan har vi kanske den 21 juli 2028. Denna dag ska de 34:e olympiska sommarspelen invigas i Los Angeles. Om så också blir fallet kommer spelen att återvända till den plats, där de firades åren 1932 och 1984. 

Därmed påminns vi återigen om de tävlingar i antikens Olympia, där segern och segraren var det enda som räknades.

Los Angeles var också den plats, där biskop Talbots inledningsvis citerade ord – ”Det viktiga är inte att segra utan att delta”- kom att bli ett motto för den olympiska rörelsen. Under invigningen av spelen år 1932 åberopades en av Pierre de Coubertin utformad parafras av biskopens budskap. På den gigantiska anslagstavlan invid Los Angeles Memorial Coliseum kunde man därför läsa: “The important thing in the Olympic Games is not winning but taking part. The essential thing is not conquering but fighting well.”

Biskop Talbot skulle dock inte förbli oemotsagd. Därom vittnar gravyren på baksidan av de guldmedaljer som utdelades till segrarna under den gångna sommarens OS i Paris. I gravyrens bakgrund ser man diminutiva avbildningar av Eiffeltornet och Akropolis, men i dess förgrund tronar i stark förstoring en välbekant gestalt – segergudinnan Nike. Som om detta inte vore tydligt nog återkom gudinnan under den magnifika avslutningsceremonin. Medan den grekiska flaggan hissades steg – som ur underjorden – en Nike-staty, inte olik den Nike från Samothrake som 1863 hittades av franska arkeologer och som alltjämt kan beskådas på Paris mest berömda museum, det vill säga Le Louvre.

Därmed påminns vi återigen om de tävlingar i antikens Olympia, där segern och segraren var det enda som räknades. Kanske ska vi också erinra oss den uppmaning – ”att vara ständigt bäst och överglänsa de andra” – som Achilleus’ fader Peleus enligt Iliaden riktade till sin son.