Utrikes Idag tillträder diktatorn Ferdinand Marcos son ”Bongbong” som ny president i Filippinerna. Hur kunde han vinna en jordskredsseger i de nyligen avslutade valen och förnedra både liberalerna och vänstern som försökt bygga upp demokratin? Är det slutet på den liberala demokratin och vad kan man dra för lärdomar av den filippinska katastrofen? Olle Törnquist, professor emeritus i statskunskap skriver om den politiska utvecklingen i Filippinerna.
I februari 1986 nådde den liberala demokrativågen som börjat i Latinamerika, Portugal och Spanien ända till Sydostasien och Filippinerna. Hundratusentals människor blockerade militärens framfart på Manilas ringväg EDSA. Genomkorrupta diktatorn Ferdinand Marcos tvingades fly landet och hans mördade huvudfiende den liberale godsägaren Ninoy Aquinos änka Corazon (”Cory”) tog över. Den maoistiska gerillan blev irrelevant och den demokratiska vänstern förnyade sig och drev på, med framsynt stöd av bland andra svenska Palmecentret. Demokrativågen rullade dessutom vidare i regionen, från Sydkorea i nord till Indonesien i syd. När även Berlinmuren och Sovjet fallit i Europa proklamerade famöse statsvetaren Francis Fukyama till och med ”the end of history”, eftersom kombinationen av liberal ekonomi och demokrati ansågs ha segrat.
Men så fel det var. Nu kan man istället undra om vi ser ”the end of liberal democracy”. För i Filippinerna liksom annorstädes överlevde först oligarkerna och de politiska bossarna, och sedan gick demokratiseringen i stå. Efter tre decennier, vann starke mannen Rodrigo Duterte presidentposten 2016 genom att skylla folks problem på liberalismen och vänstern och lova att bekämpa brott och narkotika genom att döda de oftast fattiga missbrukarna. Nu senast för en månad sedan slöts cirkeln helt – när Ferdinand Marcos Junior ”Bongbong” vann en jordskredsseger i presidentvalet med 59 procent av rösterna. Strategin var att vägra diskutera politik, dominera sociala medier, revidera historien om sin fars diktatur och kleptokrati och lova att både återskapa dess ”storhet” och fullfölja Dutertes politik med stöd av dennes dotter Sara som vicepresident. Den liberala kandidaten Leni Robredo led ett förnedrande nederlag med 28 procent av rösterna, liksom hennes allierade inom vänstern. Även maoisterna som övergett sitt initiala stöd till Duterte förlorade stort och oberoende aktivistvänstern ignorerades helt. Den enda opponenten som tog sig in i senaten var radikala socialdemokraten Risa Hontiveros. Nu domineras annars senaten, kongressen och de lokala politiska församlingarna och verkställande organen av politiker som lierat sig med Marcos och Duterte med stöd av affärsmän, polisen och armen.
Hur kunde liberalerna och den demokratiska vänstern i Filippinerna fullständigt förlora folks förtroende? Är det slutet på den liberala och sociala demokratin eller finns det lärdomar att kämpa vidare med?
Dessutom är detta inte särskilt filippinskt. Tvärt om ser det illa ut i regionen i stort – i Sydkorea, Hong Kong, Thailand, Malaysia, Kambodja, Myanmar, Indonesien… Och medan Vietnam tjänar pengar och drar åt tumskruvarna så expanderar Kina och hotar Taiwan. Man får vara naivt fixerad vid kriget i Europa för att (som det tycks av vår mediabevakning och det politiska samtalet) inte inse att demokratins kris i den ekonomiskt mest expansiva delen av världen är lika viktig. Så hur kunde liberalerna och den demokratiska vänstern i Filippinerna fullständigt förlora folks förtroende? Är det slutet på den liberala och sociala demokratin eller finns det lärdomar att kämpa vidare med?
Naturligtvis finns det flera omedelbara förklaringar till katastrofen. De traditionella politiska maskinerna hade brutits ner under Dutertes ”starke-man-styre”. Liberala Leni Robredo hade därför ingen stark organisation att utgå från. Hon startade sent och motvilligt och fick kandidera som oberoende med hjälp av en ny rosa frivilligrörelse. Den var dynamisk men räckte inte. Och i brist på en väl organiserad demokratisk organisation som kan hålla sina löften tyr sig folk till starka ledare. Marcos hade både ekonomisk och organisatorisk kraft i norra delarna av landet, kunde kombinera det med Dutertes och hans dotters styrka i syd och knyta samman alltihop i Manila. Båda hade byggt upp starka nätverk bland underordnade politiker och affärsmän, vilka är beroende av Dutertes och Marcos stöd och betalar genom donationer och att förmå folk att rösta i utbyte mot stöd och ”beskydd”. Till och med ledare i Trade Union Congress of the Philippines är med i kretsen. Men det kanske mest oroande var att stenrika Marcos och Duterte sedan flera år lyckats med att helt dominera de sociala medierna. Så förde man sina kampanjer, undvek debatter och seriös journalistik, spred nedlåtande lögner om motståndarna och lyckades revidera historien om Ferdinand Marcos diktatur, repression, och korruption så att den framstod som ett under av starkt gott styre jämfört med de liberala regeringarnas och vänstern misstag.
Duterte 2016 och Marcos 2022 vann valen mindre på grund av sin egen styrka än de tidigare liberala och populistiska regimernas faktiska svagheter.
Men ändå räcker detta inte som förklaring. Liknande hinder har besegrats tidigare och på annat håll. Grundbulten är istället att Duterte 2016 och Marcos 2022 vann valen mindre på grund av sin egen styrka än de tidigare liberala och populistiska regimernas faktiska svagheter, plus Robredos och vänsterns oförmåga att distansera sig från detta med ett trovärdigt alternativ. Hur kunde det bli så?
Låt oss ta det från början. Ferdinand Marcos förtryck, maktmissbruk och korruption från 1965 till 1986 bekämpades utan tvekan mest av väpnade maoister och unga demokratiska socialister. Speciellt de senare drev flera viktiga civila organisationer. Ändå bojkottade aktivisterna valen, för att de var ofria och orättvisa. Så inte ens den demokratiska vänstern kunde få stöd från de otal människor som trots fusket faktiskt röstade. Stödet gick istället till en bred samling liberaler, ofta affärsmän, som var mot Marcos dominans, ställde upp i valen och kunde samlas bakom ”Cory” Aquino. Med extra hjälp av den katolska kyrkans huvudfåra fick denna koalition inom eliten allt fler människor att känna sig lurade på sina försök att försörja sig och utnyttja sina medborgerliga rättigheter – varför de till sist gick ut på gatorna med kravet att politikerna de röstat på skulle få sina rättmätiga positioner. Vilket de fick efter ”the people power revolution”. Det vill säga, det var den gamla ekonomiska och politiska eliten som fick politiska maktpositioner – inte den revolutionära vänstern, som fortsatte sin väpnade kamp, och inte den demokratiska vänstern, som spelat en central roll i det civila motståndet men som saknade enhetlig politisk organisation och därför inte heller hade en chans i de nya valen.
Därmed var Filippinernas fortsatta demokratiska utveckling helt beroende av att den demokratiska vänstern ändå på något sätt skulle kunna komma in i politiken och tygla egenintressena inom den gamla ekonomiska och politiska elit som tagit över efter Ferdinand Marcos och samlat röster bakom liberala affischnamn som ”Cory” Aquino. Det misslyckades de progressiva grupperna med i Filippinerna, liksom i så många andra av de nya demokratierna, till exempel i det indonesiska grannlandet i söder. Orsakerna var de vanliga. Maoisternas antagande att väpnad revolution var nödvändig för att störta Marcos och öppna upp för demokrati hade motbevisats. Men de dominerade fortfarande de viktigaste intresse- och aktionsgrupperna. Många andra inom vänstern inspirerades av Nicaragua och speciellt det brasilianska arbetarpartiets framgångar på grundval av facklig organisering. Men den svaga industrialiseringen med otaliga informellt engagerade arbetare och splittringen inom vänstern lade hinder i vägen. Även bondefamiljerna med olika ägg i sina korgar saknade oftast gemensamma intressen att enas bakom.
Framför allt har vänstern inte lyckats förena taktiskt samarbete med liberalerna med en egen omdanande reformagenda, utan kopplats samman med det liberala misslyckandet med stort M.
Demokratiska socialister, avhoppade Maoister och oberoende civilsamhällesaktivister gjorde istället ett heroiskt försök att ena olika grupper underifrån på grundval av deras egna agendor, i ett gemensamt Citizen Action Party, Akbayan. Tanken var att komma in i politiken genom att knyta an till en reform av det annars nordamerikanska valsystemet. Reformen möjliggjorde proportionella nationella val av ideologiskt baserade partier till ett mindre antal platser i kongressen. På det viset kunde även ett vänsterparti få in en fot. Men resultatet blev snarare en samling specifika krav än en gemensam strategi med omdanande reformer att mobilisera bakom. Och inom några år hade de traditionella politikerna funnit smygvägar att ta sig in på ”partilistan” och korrumpera den.
Visst gjorde vänstern dessutom försök att liera sig med progressiva lokala politiker, men civilsamhällesgrupperna och deras internationella bidragsgivare var rädda för val och partipolitik. Och visst gjorde även avhoppade maoister och otåliga socialister ett försök att hjälpa den vagt vänsterpopulistiske filmhjälten Joseph ”Erap” Estrada att vinna ett presidentval. Vilket han gjorde. Men de besudlades snabbt av dennes machismo och maktmissbruk och 2001 blev de själva offer för en andra ”people power revolution”.
Istället tog högerliberaler under Gloria M. Arroyo över och de progressiva såg sig snart tvingade att prioritera kamp mot nytt auktoritärt styre och korruption i huvudstaden, på bekostnad av försök att bygga lokala alternativ. I aktionerna i Manila förvärrades dessutom konflikterna mellan reformistisk och aktivistisk vänster, så i valen 2007 var förlusterna betydande. Men sedan tänkte man nytt och ändrade kurs. Inför president- och parlamentsvalen 2010 satsade den demokratiska vänstern inte bara på fräscha reformförslag, den separata partilistan med proportionella val samt allianser med lokala politiker. Dessutom prioriterade man en egen aspirant till senaten plus en koalition med den liberala presidentkandidaten – den nyligen avlidna hjältinnan ”Corys” son, Benigno ”Noynoy” Aquino III. Det mesta av detta lyckades, så äntligen skulle nu demokratiska socialister få en rejäl chans att påverka en rimligt progressiv reformagenda, bland annat med Akbayans Ronald Llamas som president ”Noynoys” närmaste man. Men hur gick det?
Tanken var att förena marknadsdriven tillväxt med kamp mot korruption samt välfärdsreformer. De första tre åren var goda med hög ekonomisk tillväxt, satsning på mänskliga rättigheter, jordreform, fattigdomsbekämpning, hälsovård och mycket annat. Men sedan vände det. Den nyliberala tillväxten skapade få nya jobb, fackföreningarna var missnöjda, jordreformen förfuskades och presidenten och regeringen fumlade i en rad skandaler. Ledande vänsterdemokraten i kongressen akademikern Walden Bello ville lämna koalitionen medan partiet, Akbayan, höll fast vid president ”Noynoy”.
Det måste utformas ett hållbart alternativ till inte bara ”Bongbong” Marcos utan även Sara Duterte som säkert är tänkt att kandidera som president i nästa val.
Allt sedan dess har först Duterte (inledningsvis med stöd av maoisterna), och därefter ”Bongbong” Marcos (med stöd av Dutertes dotter Sara) framgångsrikt använt dessa och tidigare motgångar för att hävda att det istället för liberaler och socialdemokrater behövs starka ledare för att ena nationen mot den inbillade verkliga fienden – kriminaliteten och drogerna. Ungefär som Sverigedemokraterna mot skjutningarna och invandrarna här hemma. Framför allt har vänstern inte lyckats förena taktiskt samarbete med liberalerna med en egen omdanande reformagenda, utan kopplats samman med det liberala misslyckandet med stort M. Inte ens när vänstern gjorde bra ifrån sig lyckades det. Till exempel skapade chefen för regeringens arbete att bekämpa fattigdomen, seniora Akbayan-ledaren Joel Rocamora, otaliga chanser för progressiva lokala politiker och civilsamhällesorganisationer att knyta an till deltagande budgetering och göra skillnad, men ändå gjorde eller förmådde de sällan det.
Flera tänkte sig att en mer principiell socialistisk agenda skulle göra skillnad. Men när en av de fackliga ledarna, Leody De Guzman, prövade detta tillsammans med Walden Bello i årets presidentval blev resultatet bara 100.000 röster var. Enda ljuset i mörkret är Akbayan ledaren Risa Hontiveros med 15,5 miljoner röster i det nationella valet till senaten. Medan först Duterte och sedan Marcos junior segrade lyckades hon bli vald i allians med liberalerna, kombinerat med sitt eget partis aktivism och en tydlig gender-, ungdoms- och välfärdsagenda.
Liberala Leni Robredo saknar nu politisk plattform att utveckla ett alternativ till ”Bongbong” Marcos och Sara Duterte. Hon har istället lämnat över den uppgiften till socialdemokraten Risa Hontiveros. Hontiveros har ytterligare några år på sig i senaten innan hon enligt regelboken inte kan väljas dit en tredje gång. Förhoppningsvis kan hon bli ett nav för oppositionen i civilsamhället och inom politiken. Det saknas inte utmaningar. Igår beordrades mottagaren av Nobels fredspris Maria Ressa stänga ner den kritiska nyhetsplattformen Rappler som hon leder. Men detta liksom brotten mot de mänskliga rättigheterna, de ökade priserna, landets höga skuldsättning, plundring av naturen och samarbetet med Kina är bara förspelet. Dessutom måste det utformas ett hållbart alternativ till inte bara ”Bongbong” Marcos utan även Sara Duterte, som säkert är tänkt att kandidera som president i nästa val.
Detta är den stora uppgiften. Liksom nu i Chile, Brasilien, Colombia och Kerala i Indien, krävs en bred allians som inkluderar både liberaler och demokratisk vänster. Kruxet är dock att de senare inte får blir fångna i liberalernas ekonomiska prioriteringar, som i samarbetet under ”Cory” och ”Noynoy” Aquino, vilket får folk att tvivla på att det finns ett socialdemokratiskt alternativ. Som ett led i det breda samarbetet måste de också kunna kampanja för en transformativ agenda med stegvisa reformer för social rättvisa som utgångspunkt för hållbar utveckling, istället för kapitalägarnas intressen och smulor från deras bord till de fattiga. Vi vet från historien i både Syd och Nord att det inte är omöjligt. Men det finns inga färdiga recept utan kräver internationella jämförelser och tankearbete. Sverige och Palmecentret som tidigare varit förutseende i Filippinerna skulle kunna bidra till den förnyelsen.
Fotnot: För en historisk jämförande analys av försöken att bygga ny socialdemokrati i Filippinerna, se Olle Törnquists In Search of New Social Democracy: Insights from the South – Implications for the North (Zed-Bloomsbury).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
