Är du fortfarande inte fin nog?

ESSÄ. För femton år sedan utkom Anneli Jordahls omtalade bok Klass – är du fin nog?.  Nu ger Atlas ut den i en uppdaterad utgåva. Arena Essä publicerar en förkortad version av det nya förordet.

Sigtuna, juni 2018:

Min första reaktion när Atlas dåvarande litterära chef, Elnaz Baghlanian, hörde av sig och frågade om jag ville ge ut Klassboken i uppdaterad nyutgåva var tveksamhet. Fenomenet klassresan är inte det som upptar mina tankar längre. Det känns för min del färdigskrivet och utagerat.

Jag har numera vigt mitt liv åt skönlitteraturen. Det är romaner jag vill skriva. När det gäller klass är det snarare arbetarklassens arbetsmiljöer som engagerar mig, vilket jag använde mig av i senaste romanen Som hundarna i Lafayette park.

Dessutom har Klassboken som fenomen inneburit ett visst aber för mig som skönlitterär författare. Den har legat som ett raster för så gott som varje recension som skrivits av mina romaner. Trots att romanerna lika gärna kan läsas som feministiska skildringar så är det ”Fru klass” som jag får leva med.

Nog för att klass som maktanalysbegrepp aldrig upphör att intressera mig, men nämn en roman av vikt som du tycker säger något väsentligt om mänskligheten och som inte har ett klassperspektiv? Fjodor Dostojevskij, Marguerite Duras, Birgitta Trotzig? Någon?

Kanske är det mitt öde att bli gift med det som den feministiska forskaren bell hooks i sin självbiografiska bok Where we stand: Class matters kallar för ”the uncool subject”. Någon ska ta sig an de pinsamma ämnena. Det som är ”taaabu” som filmregissören Vilgot Sjöman sa när han ringde och ville fika. Han var känd för att höra av sig till dem han tyckte hade rört vid tabun.

Jag tittar på ett foto från releasen av boken som hölls på en liten bar belägen mitt emot förlagets dåvarande adress. Vilgot Sjöman sitter bredvid min mamma och viftar med den sammetsklädda Klassboken. Själv klassresenär skällde han på mig för att ha valt fel bildspråk. Jag borde ha använt klassklättra i stället för klassresa, det sistnämnda ger felaktiga associationer till en bekväm förflyttning.

Hon använder ordet ”medelklassblattar” om några av de andra studenterna.

Lite stolt är jag förstås över att jag skrivit en bok som har femton år på nacken och fortfarande uppfattas som angelägen. Jag tackade alltså ja till nyutgåva och minnena sköljde över mig.

Beställningen jag fick genom förlaget kommer jag ihåg. En till omfånget liten bok som ställde frågan: Är det inte dags att återigen tala om klass? En bok som satte kött på statistik och stapeldiagram om socioekonomiska grupper. Lyft fram människorna, blev uppmaningen.

Därför bestämde jag mig för att berätta om min egen klassresa och göra längre intervjuer om klassidentitet. En har rest uppåt, en ville resa nedåt och en har blivit kvar.

Författaren David Lagercrantz är född i adlig överklass men ville hellre tillhöra de tuffa arbetargrabbarna. För en son till Olof Lagercrantz, författare och inflytelserik kulturredaktör på Dagens Nyheter, fick det sina konsekvenser.

Lokförarsonen Ragnar Thoursie växte upp under knappa omständigheter, men i folkhemmet fick familjen det bättre ställt och samhällsförändringarna gjorde klassresan möjlig. Med två diktsamlingar lyckades han bli en av 1900-talets mest betydande svenska poeter. Själv tyckte han att det smällde högre att bli byråkrat på AMS. Ragnar Thoursie drar de stora linjerna, hur folkhemmet växte fram och hur han var med och byggde det.

Min mamma Elsvig Svensson är skogsarbetardotter. Hon blev förtidspensionerad vid 58 års ålder efter krävande fysiskt arbete sedan tonåren, i storkök och som undersköterska i hemtjänsten. Hon berättar om hur känslan av underläge sätter sig i blodomloppet.

 

Det gör även författaren och skådespelaren Evin Ahmad som får inleda denna nyutgåva. Intervjun med henne är nyskriven. Evin Ahmad växte upp i Akalla i Stockholm, med föräldrar som inte är akademiker. Hon använder ordet ”medelklassblattar” om några av de andra studenterna på Stockholms dramatiska högskola där hon utbildade sig till skådespelare för teater och film. Dessutom debuterade hon skönlitterärt med En dag ska jag bygga ett slott av pengar.

Femton år har passerat. När det begav sig hade jag fått höra hur förlegat det var att prata i klasstermer. Jag tänkte att boken kunde roa min mammas litteraturcirkel som består av kvinnor som träffades på varmvattengympa efter att de slitit ut sig i vården. Tänkte att Klass – är du fin nog? säljer kanske som en språkmaterialistisk diktsamling.

Därför blev jag häpen när boken blev en skräll. Den gavs ut i fyra upplagor, varje utgåva i ny formgivning av Lotta Kühlhorn och illustrerad av Stina Wirsén. Senare skulle Kühlhorn tilldelas ett pris för innovativ design.

”Du ska inte komma hit och klassa oss!”

Sedan blev det debattpaneler och föreläsningar på folkhögskolor, medielinjer, konstutbildningar, ABF och bibliotek. Minnen av uppmuntrande ryggdunkningar för att jag lyft fram ett bortglömt maktperspektiv.

Men också alla utskällningar och arrogans från folk i publiken som sköt mot budbäraren. ”Du ska inte komma hit och klassa oss!” Kollegors hån och bortvända ansikten. Några bröt med mig, nya vänner tillkom.

Vill du göra karriär i Stockholms medievärld ska du inte skriva en bok om den oförblommerade nepotismen, brukar jag säga när jag föreläser för journaliststudenter. Unga färska kulturskribenter har fortfarande kända efternamn från journalister, författare och forskare. De studenter som studerar en liknande utbildning som sina föräldrar är överrepresenterade på alla högskoleutbildningar. Mänskligt, med andra ord.

Men det finns ett demokratiskt problem när maktpositioner går i arv inom politiken och i medierna, det skriver jag om i boken. De som är sprungna ur en gedigen medelklass med välutbildade föräldrar och släkt med inflytelserika positioner vill så klart inte tala om det. Det handlar om privilegier som hotas att bli rubbade. Eller så reflekterar de inte över sitt klassöverläge. ”Vi bor i Sverige, här har alla lika chans.”

Den brittiska sociologen och feministen Beverley Skeggs säger i sin banbrytande avhandling Att bli respektabel att klass kanske inte är relevant för dem som haft privilegiet att kunna tänka bort det.

Det är ett demokratiskt problem att maktpositioner går i arv inom politiken och i medierna.

Särskilt minns jag alla frågor från publiken. Några av de avgörande och oförglömliga får bli den här textens byggnadsställning. Jag minns inte var jag föreläste, men jag minns vad den unga kvinnan sa. Hon kom från arbetarklass, ett icke-akademikerhem i Skärholmen. Studieovan bakgrund som det hette då i stället för arbetarklass. En för övrigt idiotisk term. Jag har träffat många framgångsrika entreprenörer som inte har någon högskoleutbildning.

Nåväl, hon som talade om att ångra klassresan var studiebegåvad och hade så höga betyg att hon kom in på Handelshögskolan i Stockholm, en prestigeutbildning där för närvarande tre procent av studenterna har föräldrar med kort utbildning. Jag använder kort i stället för det gängse låg. Jag vill få bort prefix som ”låg” och ”svag” vad gäller arbetarklassen.

Studenten från Skärholmen genomgick skolan med utmärkta resultat, fick kompisar på skolan och funderade inte på klasskillnader förrän vid avslutad utbildning. Då slog hon i glastaket och sociologen Pierre Bourdieus teorier om socialt och ekonomiskt kapital fick sin konkreta bild. Kompisarna gled direkt in på högavlönade tjänster på olika företag som ägdes av föräldrar eller släkt, eller genom deras kontaktnät. Hon blev över, sökte jobb och började från noll.

Men det sorgligaste, enligt henne, var att kontakten med föräldrarna blev disharmonisk. Mamman visste inte vad hon skulle bjuda på för mat som dög till en som utbildats vid Handelshögskolan. De vågade inte köpa julklappar längre. Föräldrar och barn tassade på tå inför varandra. Ett stort öde landskap dem emellan. ”Jag känner mig olycklig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har du något råd att ge mig?”

Efter boken fick jag en ny roll som klassterapeut.

Jag minns att jag också den gången stod svarslös. Jag berättade att jag för min egen del gick i terapi, efter den fick jag en bra relation till mina föräldrar.

En gång blev jag intervjuad av Dagens industri. Journalisten berättade, nästan viskande, att hon själv kom från en bruksort och föräldrarna var arbetare. Men det hade hon hållit hemligt eftersom hon inte ville riskera att kollegor tänkte att ”nu gör hon si för att hon kommer från arbetarklassen. Nu beter hon sig så precis som en arbetare”.

Jag minns en lärare på en folkhögskola som sa att kursens mest briljanta student var en fyrtioårig kvinna med arbetarbakgrund. Hon hade levt ett hårt liv. Hennes texter var överlägsna, men självförtroendet lågt. ”Hon kommer inte att klara en anställningsintervju”, sa han. Han bad om råd.

Efter boken fick jag en ny roll som klassterapeut. Det kom mängder av brev, mejl och telefonsamtal från människor ur skilda samhällsklasser som ville bekänna, vittna och lätta sitt hjärta. Det var intressanta berättelser, men till slut blev jag tvungen att sätta en gräns.

En kvinna i mogen ålder lyssnade på mig en gång när jag framträdde med Klassboken. Hon var barn till en ensamstående mor med arbetaryrke. Ändå hade hon lyckats göra en klassresa genom akademisk utbildning och hon var verksam som kritiker på en stor tidning. Hon sade: ”Jag diskuterar bara klass med klassresenärer. De andra förstår inte.”

Min uppfattning är att det är lättare att sitta bland män och vara feministiskt upprörd än att sitta med ett gäng sprungna ur medelklassen och yttra sig klasskritiskt om, säg representationen av journalister med arbetaruppväxt på kulturredaktionerna. I det första ledet tror inte männen att jag är ute efter just dem, de tänker direkt på patriarkatets strukturer. Jag får medhåll. I det andra ledet känner sig medelklassen obekväm, och vad det förefaller personligen anklagad, även om jag talar om klasstrukturer.

Många LO-medlemmar talar tyst och röstar på Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Allt är mycket dubbelt. Viljan att tala och läsa om klassperspektiv är stor jämfört med när Klass – är du fin nog? kom 2003. Teatrarna slåss om att hitta klasskildringar, och filmer om arbetarklassen lyfts fram som viktiga och formmässigt innovativa, som regissören Gabriela Pichlers Äta sova dö och Amatörer, Peter Grönlunds Tjuvheder och Wiktor Ericssons Jordgubbslandet.

Arbetarskildringar i litteraturen åtnjuter en boom sedan femton år tillbaka. Det gäller alla genrer: romaner, poesi och seriealbum. Och det som har hänt är att en tidigare manlig berättartradition närmast tagits över av kvinnor: Åsa Linderborg, Anna Jörgensdotter, Lo Kauppi, Helene Rådberg, Susanna Alakoski, Doris Dahlin, Maria Hamberg, Lena Kallenberg … ja listan kan göras lång.

Arbetarklassen är själv lika ovillig att prata klass och peka på sitt sociala underläge. Många LO-medlemmar talar tyst och röstar på Moderaterna och Sverigedemokraterna. Partier som med sin ekonomiska politik knappast företräder dem. Jag har hört fackliga ledare för kroppsarbetare säga att ”mina medlemmar räknar sig till medelklassen, de tjänar så pass bra”. Synd, tänker jag, varför ser de sig inte som välbetalda arbetare? Ju större grupp, desto lättare att gå samman och påtala missförhållanden.

Vilken avgrund det är mellan olika samhällsklasser som aldrig träffas numera!

Arbetarklassen har tystnat. I ett nyliberalt samhälle anses de med lågstatusyrken ha lägre ambitioner och klenare begåvning. Studenters förakt mot unga människor som inte studerar vidare kom nyligen fram med besked i Tendens i P1. Klassilska i alla led vädrades i Mia Blomgrens radiodokumentära serie Akademikerjävlar.

Vilken avgrund det är mellan olika samhällsklasser som aldrig träffas numera! Efter skolpengen och friskolereformen är eleverna uppdelade efter klasstillhörighet och bostadsområdena är gentrifierade. Fördomarna och föraktet gror.

Oro och vanmakt leder till aggressivitet. Rädda människor är ofta arga. På de här femton åren sedan Klassboken gavs ut har pengar, precis som vid 1900-talets början, återigen blivit utmärkande för klass. Ren och skär överlevnadskamp för dem som har det sämst ställt, medan de rikaste procenten drar ifrån. Statistiska centralbyrån har aldrig uppmätt så stora inkomstskillnader som de som råder i Sverige nu. Det kan gå 50 arbetarlöner på en direktörslön.

 

Tyvärr talar inte socialdemokrater om det svenska klassamhället och Feministiskt initiativ tycker inte att höger/vänster håller längre. De tonar ned klass.

Många feminister anser att arbetarrörelsen var en manlig befrielserörelse, vilket de i mångt och mycket har fog för. Men för min del blir det problematiskt eftersom arbetarklassens kvinnor för låga löner servar medel- och överklassen. Det finns en klassproblematik dem emellan. Det har gnagt i mig när jag suttit i feministiska sammanhang där man förespeglat att ”vi sitter alla i samma båt”. På ett sätt gör vi det, exempelvis vad gäller våldet mot kvinnor, men inte fullt ut. Alla i gruppen är barn till akademiker. Någon har just doktorerat på ett liknande ämne som sin pappa. Den kände professorn har läst, hjälpt till och blivit tackad.

Arbetarklassen på landsbygden glöms bort.

Mina föräldrar slutade hjälpa mig med läxan efter nian. De hade inte gymnasieutbildning. Det kvittar att de båda är intelligenta och läsande personer. De kunde inte fungera som rådgivare vid mina akademiska uppsatser.

Vänsterpartiet talar klass. Det är en etnifierad arbetarklass i storstädernas ytterområden som de riktar in sig på. Det är bra, men arbetarklassen på landsbygden glöms bort. Detta med stad och land har klivit upp som en ytterst viktig parameter när klassförhållanden mäts, alltmedan landsbygdens befolkning missnöjesröstar på främlingsfientliga partier och därmed hetsar mot sina ”klasskamrater” med rötter i andra länder.

När detta skrivs är feminismen flammande efter #metoo-rörelsen som lyfte fram kvinnors röster från vitt skilda samhällsklasser. Antirasistiska rörelser är starka, liksom hbtq-rörelsen.

Allt detta är gott och bra. Jag hejar på dem. Men ingen av de unga, tuffa aktivisterna höjer näven och hejar på arbetarkamp. Nej, där går gränsen.

Jag tänker på proteströrelsen #pressatläge där barnskötare över hela landet samlats för att protestera mot alltför stora barngrupper till allt färre anställda. När de demonstrerade i Stockholm på Mynttorget i slutet av maj 2018 såg jag inte till de kända feministerna. Varför?

Låt mig gissa, för att många av dem lever i villfarelsen att den svenska arbetarklassen är före detta fabriksarbetare som nu är bittra SD-röstande män på landsbygden. Visst finns de, men det är kvinnorna i kommunala yrken och i tjänstesektorn som har de sämsta villkoren.

Redan när Klassboken gavs ut hade författaren Lena Kallenberg konstaterat att vår tids arbetarklass bär inte pannlampa utan bh. Men det tycks inte gå in. Varken i offentligheten eller hos fackförbunden som fortfarande riktar sina krafter mot anställda män.

Jag tänker att identitetspolitiken är folkbildande.

Arbetarklassen tillskrivs manliga attribut. Ingen lyfter fram de verkliga arbetarna i vård- och servicesektorn på den ”prekära” arbetsmarknaden. Lågavlönade kvinnor med osäkra anställningsförhållanden: butiksbiträden, lokalvårdare, personliga assistenter, barnskötare och undersköterskor.

Enligt Folkhälsoinstitutet är det också de som mår sämst fysiskt och psykiskt. Deras utsatthet på en destruktiv arbetsmarknad för tillfälliga jobb har Daria Bogdanska fångat i seriealbumet Wage Slaves.

Jag tänker inte anklaga feminismen. Det går inte att omfatta samtliga perspektiv. Men diskussionen om klass har faktiskt utvecklats till det bättre när begreppet intersektionalitet seglade in och visade att genus, klass, etnicitet och sexualitet hänger ihop i maktanalysen.

Lite intressant är det att två afroamerikanska kvinnor myntade två av de viktigaste begreppen för att diskutera maktförhållanden. Tarana Burke står bakom #metoo och forskaren Kimberlé Crenshaw förde fram intersektionalitet.

Identitetspolitiken har förvisso ifrågasatts, anklagats för att vara kontraproduktiv när det gäller samhällsförändring. Feministerna här, hbtq-gänget där. Lite käbbel dem emellan, alltmedan dagspolitiken glider in i fascism.

Jag tänker att identitetspolitiken är folkbildande – genom att lyssna har jag begripit alltmer om hbtq-personers sociala utsatthet, förstått mer på djupet vad det innebär att vara mörkhyad i Sverige.

 

Sociologen Lena Sohls doktorsavhandling Att veta sin klass om kvinnors uppåtgående klassresor utgår från intersektionalitet. De som intervjuas växte upp på 1970- och 1980-talen och klassklättrade när välfärdssamhället benades ur. Flera av dem har utlandsfödda föräldrar.

Det intressanta är att ingen av kvinnorna nämner arbetarrörelsen som stöd för klassresan. Det är feministiska rörelser och queerrörelsen som gav råg i ryggen och ledde till att de vågade. De bryter dessutom mot tidigare statistik som visar att klassresande kvinnor gör ”korta klassresor” genom att inte välja prestigeutbildningar. Just de här kvinnorna som intervjuas sitter på välbetalda högstatuspositioner.

Lena Sohl skriver att faran med ”fenomenet klassresan” är att den betraktas som ojämlikhetens lösning. Jag håller med, det är lite så moderatledaren Ulf Kristersson resonerar. Sohl skriver: ”När klassmässiga rörelsen uppåt betonas, i stället för att exempelvis politik bedrivs för att förbättra arbetarklassens villkor, innebär det att arbetarklassen framställs som något att sträva efter att lämna bakom sig.”

Så blev också Klass – är du fin nog? kritiserad. Som om jag med min bok uppmanande dem som förmådde att lämna arbetarklassen fortare än kvickt. Det var inte min avsikt. Därför intervjuade jag min mamma som talade om hemtjänsten som ett eftersträvansvärt jobb. Åtminstone innan Göran Perssons svångremspolitik slog undan benen på offentliga sektorns kvinnor.

Jag undrar när motrörelsen inträffar. När offentliga sektorns yrken återfår sin forna status. När blir det lite tjusigt igen att ”arbeta med människor”?

 

Det är lätt att kritisera andra, men jag själv då? Vanligtvis har jag svårt att läsa om det jag har skrivit. Rädd att upptäcka usla meningar och ytliga resonemang. Men jag tycker att Klassboken håller och jag skulle gjort samma analyser i dag.

Jag är oavbrutet intresserad av hur klassidentiteter uppstår, hur föräldrarnas utbildning, inkomst och ställning i samhället påverkar barnens möjligheter att förverkliga sina drömmar. Allt det som kan bli laddat och obehagligt att prata om, och komplicerat. Jag noterar en frustration i botten hos publiken som berättar sin historia.

Jag har förstått nu att man känslomässigt kan uppleva sig komma från arbetarklassen fast föräldrarna är akademiker.

Mycket har jag hört och tagit till mig vilket har nyanserat min berättelse. Hade jag skrivit Klassboken i dag hade jag varit något mindre kategorisk. Jag har förstått nu att man känslomässigt kan uppleva sig komma från arbetarklassen fast föräldrarna är akademiker. Då har föräldrarna själva gjort en klassresa och funnit den problematisk. De lever fortfarande kvar på samma ort med samma levnadsvanor. En klassfostran rinner inte av vid första taget.

 

Statistiska uppgifter och exempel på medier som inte längre existerar har fått stå kvar och spegla sin tid. Liksom intervjuerna. Det har onekligen hänt en del med dem jag samtalade med.

David Lagercrantz har gjort sig en förmögenhet på att skriva fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-serie och på vår tids mest spridda arbetarskildring: Jag är Zlatan. Den fick unga människor som aldrig läst en bok att plötsligt göra det.

När jag läste Zlatan-boken hoppade jag över allt om fotboll för jag är totalt ointresserad och sög i mig uppväxtskildringen, relationen med föräldrar och syskon och med frun. Lite roat noterade jag att kvalitetsskor fick fortsätta att vara klassemblematiska. Skotråden från Klass – är du fin nog? har förts vidare. Zlatan spelade som 13-åring i MFF och tvingades köpa de billigaste fotbollskorna när de andra spelade i dyra högstatusmärken i känguruskinn.

När skådespelaren Evin Ahmad växte upp i Akalla drömde hon om att slippa tvingas köpa billiga skor på Skopunkten. Det slipper hon i dag som skådespelare med fast anställning.

Mr Folkhemmet, poeten och byråkraten Ragnar Thoursie, dog 2010. Under sina sista levnadsår återvände han till poesin med Sånger från äldrevården. När jag skriver detta har Ragnar Thoursie-sällskapet just invigt en bänk till författarens ära i Katrineholms stadspark. Den är helgjuten i betong med solceller för uppvärmning så att man kan sitta på den även vid kyligt väder. På ryggen står ett citat ur ”Sundbybergsprologen”, den dikt som Olof Palme ofta refererade till:

”en öppen stad, / ej en befästad, bygger vi gemensamt / – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Glädjande nog har mamma fått ett gott liv som pensionär. Hon lever inte längre för att ”klara ut det” trots att pensionen är låg. Mina föräldrar tillhör nämligen den samhällsklass som blir yngre som pensionärer. Nu sysselsätter de sig med intressen de inte orkade odla när de slet med sina fysiskt krävande jobb: litteraturcirkel, teater, stavgång, varmvattengympa och kyrkokonserter i Oxelösund.

För egen del tog jag klivet och blev skönlitterär författare vid fyrtionio. Fyra romaner har jag åstadkommit.

Prata i stället för att känna skam i det tysta.

”Hur har Klass – är du fin nog? förändrat dig?”

Så löd en intressant fråga jag fick en gång på ett bibliotek.

Jag tänker med tacksamhet på att jag då tvingades ut och prata. I början var jag hemskt nervös, framträdanden var en nära döden-upplevelse. Men det slipades av med tiden.

Förutom att jag blev av med scenskräcken så har jag pratat klass så mycket att det pinsamma i det hela försvunnit. Det bara är. Ingenting att skämmas för. Tänk om någon skolelev kunde säga obesvärat: ”Mamma och pappa har dåligt med pengar. Det är så trist att jag ska behöva gå i de här plastiga skorna.” Prata i stället för att känna skam i det tysta.

Numera, när jag mest åker runt och pratar om mitt skönlitterära författarskap, kommer nästan varje gång någon i publiken fram efteråt och vill tacka. Åh, tänker jag, här har någon läst mina romaner. Så fortsätter personen: ”Tack för att du skrev den här, Klass – är du fin nog?” Ett tummat exemplar läggs på bordet framför mig. ”Vill du skriva i den?” Under tiden får jag ta del av vederbörandes personliga erfarenhet av att ha vuxit upp i arbetarklassen.

Suck, den gamla trasan. Jag är romanförfattare, tänker jag, men säger det förstås inte. Jag vet mycket väl att det självbiografiska berättandet ofta vinner över fiktionen vad gäller att nå ut till läsare.

Klass lär vara ”the uncool subject”, men alla har en klasstillhörighet. Vi kan förtränga den, eller prata om den. Hur vi än gör kommer vi inte undan.

***

Följ Arena Essä på Facebook