Vad betyder egentligen paradigmskifte och är det rimligt att använda ordet för att förklara den nya regeringens politik? Hans Ingvar Roth söker svaret hos vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn, som myntade begreppet för över 60 år sedan.
För drygt 100 år sedan föddes den amerikanske vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn (1922–1996), allmänt ansedd som en av 1900-talets mest betydelsefulla tänkare. Mest känd är han för boken ”Vetenskapliga revolutioners struktur” (1962). Inledningsvis hade denna dock ingen större framgång: den sålde i knappt 900 exemplar året då den publicerades och dess teser ifrågasattes starkt av det filosofiska etablissemanget. Till dags dato har boken emellertid sålts i miljontals exemplar och haft ett enormt inflytande, inte minst inom samhällsvetenskaperna men också på ett bredare kulturellt plan. När The Guardian häromåret listade tidernas bästa fackböcker placerade de ”Vetenskapliga revolutioners struktur” på plats 21.
Begreppet paradigmskifte har blivit ett buzzword och används numera frekvent i en rad disparata sammanhang.
Begreppet paradigmskifte, som Kuhn lanserade i denna bok, har blivit ett buzzword och används numera frekvent i en rad disparata sammanhang; i dag lever det närmast sitt eget liv, ibland fjärran från den ursprungliga betydelsen. Senast dök uttrycket paradigmskifte som bekant upp i den svenska debatten efter höstens val. I sin första partiledardebatt som statsminister den 26 oktober menade Ulf Kristersson att den nya högeralliansen vill se ett ”paradigmskifte i svensk politik”, med det underförstådda antagandet att detta vore en positiv sak.
I en kritiskt kommenterande artikel kring regeringsskiftet skrev Ola Larsmo å sin sida i DN (4/11) att ett paradigmskifte redan har ägt rum i Sverige, genom den nya regeringens inställning till ”FN-ideologin” och deklarationen om de mänskliga rättigheterna – en ideologi och ett dokument som Sverige under efterkrigstiden starkt bejakat oavsett vilket parti som haft regeringsmakten. När svenska Amnesty i våras frågade samtliga partiledare om de fortsättningsvis står bakom de rättigheter som följer ur FN-deklarationen valde tre partiledare – Ebba Busch, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson – att inte skriva på och inte heller träffa Amnestys representanter. I Tidöavtalet sägs det dessutom att antalet kvotflyktingar ska minskas till ett minimum och att asylpolitiken ska läggas på EU:s miniminivå. Avtalet tillkom också efter ett val där Moderaterna lovade att sänka det svenska biståndet. Allt detta sammantaget pekar, enligt Larsmo, på ett paradigmskifte och en ny anda i svensk politik.
Men hur ska man egentligen förstå och förhålla sig till ett begrepp som paradigmskifte och är det rimligt att använda det beträffande dagens politiska förändringar i Sverige? Låt oss återgå till Kuhn. Thomas Kuhn föddes i Cincinnati i delstaten Ohio 1922 och växte upp i ett judiskt akademikerhem med ett vänsterpolitiskt engagemang. Kuhn studerade inledningsvis fysik vid Harvard och doktorerade sedan i detta ämne. Hans intresse kom dock efter hand att riktas mer mot vetenskapshistoria och filosofi efter deltagandet i en vetenskapshistorisk kurs vid Harvard i slutet på 40-talet. Snart började Kuhn ifrågasätta den traditionella bilden av vetenskaplig utveckling. Enligt denna sker utvecklingen linjärt och kumulativt; ny kunskap läggs till gammal och man närmar sig sakta men säkert sanningen. Kuhn menade i stället att den vetenskapliga kunskapen växer fram språngvis genom revolutioner och inte genom en stegvis evolution. Ett historiskt typexempel på en sådan vetenskaplig revolution är enligt Kuhn klivet från den ptolemaiska världsbilden till den kopernikanska revolutionen, då den geocentriska världsbilden (med jorden som universums centrum) byttes ut mot en heliocentrisk (med solen i centrum). Andra exempel är genombrottet för Darwins evolutionsteori inom biologin, Einsteins relativitetsteori inom fysiken och Bohrs tankar inom kvantmekaniken. Kuhn fokuserade på den empiriska vetenskapen, främst då naturvetenskapen, och hans begrepp om paradigmskiften användes inte av honom när det gällde samhällsvetenskapen. Detta på grund av att det inte går att identifiera ett enda dominerande paradigm på samma sätt som inom naturvetenskapen under olika epoker. Samhällsvetenskapen kännetecknas istället av en idémässig pluralism och ständiga meningsutbyten om forskningens syfte och metodval.
Kuhns tankar om paradigmskiften och vetenskapliga revolutioner fick dock ett särskilt stort genomslag inom just samhällsvetenskapen.
Kuhns tankar om paradigmskiften och vetenskapliga revolutioner fick dock ett särskilt stort genomslag inom just samhällsvetenskapen. Kuhn menade att de vardagliga aktiviteterna inom vetenskapssamhället (”normalvetenskapen”) primärt kan förstås som ett understödjande av ett paradigm eller ett grundläggande tankemönster med stilbildande exempel. De problemformuleringar som man väljer att utgå från är bara meningsfulla i relation till det rådande paradigmet och inte med referens till någon objektiv, extern verklighet. Till skillnad från den samtida österrikisk-brittiske filosofen Karl Popper (1902–1994), som menade att etablerade vetenskapsmän ständigt försöker falsifiera sina favorithypoteser, hävdade Kuhn att de i stället strävar efter att få så många observationer som möjligt att harmoniera med paradigmet. Det sista man vill ge upp är nämligen det grundläggande tankemönster som utgör ens världsbild, ens paradigm.
Trohet till ens paradigm är alltså forskarnas primära dygd, enligt Kuhn.När ”normalvetenskapen” utmanas av motsägelser eller anomalier strävar vetenskapsmännen idogt att hitta nya förklaringar som kan inrätta dessa inom ramen för sitt paradigm. Om man inte lyckas med detta leder en fortsatt upptäckt av anomalier fram till en vetenskaplig revolution med ett grundläggande ifrågasättande av det traditionella paradigmet. Det går således inte längre att hävda att felen ligger i vetenskapsmännens sätt att experimentera utan felen måste i stället sökas i själva paradigmet. Det kan ta dock flera decennier eller till och med sekler innan ett paradigm helt ersätts. Ofta måste en hel generation av vetenskapsmän försvinna innan revolutionen kan få ett riktigt fotfäste i vetenskapssamhället. De sociala faktorerna är således helt avgörande för att ett paradigmskifte ska kunna äga rum. Kuhn citerade gärna den tyske kvantfysikern Max Planck (1858-1957) som menade att nya vetenskapliga sanningar inte vinner mark genom goda argument utan på grund av att opponenterna dör.
Ofta innebär nämligen ett paradigmskifte att det nya paradigmet och dess teorier och metoder har fördelar som det tidigare paradigmet saknade.
Kuhn var dock inte någon kunskapsteoretisk relativist. En stor del av sin tid efter det att den första upplagan av ”Vetenskapliga revolutioners struktur” hade publicerats ägnade sig Kuhn åt att argumentera för att han inte var någon relativist. Han beundrade nämligen vetenskapens landvinningar ur ett längre tidsperspektiv. Ett viktigt syfte med boken ”Vetenskapliga revolutioners struktur” var just att visa på att kunskapens status inte påverkas av att det vetenskapliga arbetet betraktas som en social verksamhet där grupptryck och konformism ingår. Kuhns kritik av vetenskapssamfundet bör snarare ses som ett försök att nyansera vad som faktiskt pågår i en vetenskaplig verksamhet. Han påpekade vidare att vetenskapliga teoriers enkelhet och förklaringskraft är indicier på deras rimlighet. Ofta innebär nämligen ett paradigmskifte att det nya paradigmet och dess teorier och metoder har fördelar som det tidigare paradigmet saknade. Det nya paradigmet överskrider helt enkelt det gamla när det gäller förklaringskraft. De exempel på vetenskapliga revolutioner som Kuhn lyfter fram i sin bok handlar främst om enskilda individers stora insatser (Aristoteles, Copernicus, Galilei, Newton, Darwin och Einstein). Däremot kom de kollektiva, institutionella hindren för den vetenskapliga kreativiteten, som Kuhn varnar för, att växa fram på bred front först under 1900-talet. Således har Kuhn kritiserats för att han inte gav fler mer samtida exempel. Mycket i hans bok handlar just om naturvetenskapen fram till 1910.
Kuhns tankar fick som sagt genklang i vetenskapssamhället och i den allmänna kulturella debatten. Inte minst fick Kuhns teser om de sociala faktorernas betydelse ett stort genomslag. Många höll med om att vetenskapsmän verkar i olika gruppkonstellationer, och att de ofta tvingas anpassa sig till majoritetens värderingar inom gruppen, inte minst av karriärskäl. Allt detta blir också en dålig jordmån för individuell autonomi och kreativitet. Nyligen har fysikprofessorn Ulf Danielsson hävdat i en artikel (DN 23-02-14) att den genuina kreativiteten inom vetenskapssamhället är på tillbakagång och att dess resultat alltmer saknar en revolutionär betydelse.
Hur originella var då Kuhns huvudtankar? Flera kommentatorer menar att flera av dem redan fanns formulerade. Den franske filosofen Gaston Bachelard (1884–1962) hade tidigare ifrågasatt den linjära, kumulativa modellen för vetenskaplig utveckling. Bachelard menade liksom Kuhn att en vetenskaplig progression främst ägde rum genom oförutsedda eruptioner som kunde kallas för revolutioner. Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgensteins (1889–1951) tankar om gestaltskiften i boken ”Filosofiska undersökningar” påminde också om Kuhns idéer om paradigmskiften.
För Kuhn föregicks paradigmskiften eller vetenskapliga revolutioner av ständigt återkommande kriser för det gamla paradigmet. Denna utvecklingsgång är gemensam för både vetenskapens och politikens värld.
Om fokus riktas mot den politiska debatten kring det svenska regeringsskiftet, så kan frågan ställas om det är rimligt att använda Kuhns begrepp om paradigmskiften. Både regeringens förespråkare och flera av deras kritiker verkar som sagt vara överens om att begreppet är meningsfullt att använda i det aktuella sammanhanget. Men, det tycks närmast vara fråga om en retorisk användning hos både förespråkarna och motståndarna för att visa på vidden och allvaret i de politiska förändringarna. För Kuhn föregicks paradigmskiften eller vetenskapliga revolutioner av ständigt återkommande kriser för det gamla paradigmet. Denna utvecklingsgång är gemensam för både vetenskapens och politikens värld. Mer talande exempel på paradigmskiften inom politiken är då de stora samhällsförändringarna som ägde rum efter järnridåns fall 1989 och den neo-liberala globaliseringen och avregleringarna i slutet på 1900-talet (en globalisering som mattats av genom det nya konfliktläget i världen). Den nya alliansens politiska program kan å sin sida snarare tolkas som en kompromissprodukt med en slagsida åt nationalistiska och traditionella högerinslag. Här kan nämnas ingen minskning av arbetslöshetsersättningen men en minskning av flyktingmottagandet och biståndet. Inget storskaligt paradigmskifte med andra ord utan snarare en hel del gammalt vin i nya läglar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
