Klass Världen behöver en vänster som genomsyras av respekt för arbetarklassen. Med sitt politiska arv har den svenska vänstern goda möjligheter att lyckas med den uppgiften. Men i så fall krävs att arbetarfacken, vänsterpartierna och medelklassvänstern engagerar sig tillsammans, skriver Jan Lindholm.
Aldrig har en klass med fredliga medel degraderats så snabbt som arbetarklassen under 1900-talets sista decennier. Inom loppet av tio år, från Margaret Thatchers valseger -79 till Berlinmurens fall reducerades det manuella arbetets klass från allt till nästan ingenting. Från att av många socialister ha betraktats som samhällsutvecklingens spjutspets – och även av borgerligheten respekterats som en seriös politisk kraft – krympte arbetarklassen i det allmänna medvetandet under 90-talet till en svag grupp där var och en i fortsättningen fick klara sig bäst den kunde, eller i välgörenhetssolidaritetens namn möjligen borde tas om hand.
Degraderingen sammanföll med början på socialismens alltjämt pågående kris, vilket inte var någon slump. I förra epokens strängt materialistiska ideologi fick industriarbetarna nyckelrollen genom sin ställning i produktionens centrum. Den snabbt växande klassen byggde framtiden i fabrikerna, och skulle enligt marxismen därigenom vinna styrka stor nog att efter kapitalismens sammanbrott bygga det klasslösa samhället. Men efter rekordåren började arbetarnas andel minska och digitaliseringen förstärkte tendensen. Produktivkrafternas utveckling har sedan dess medfört att medelklassen vuxit. Den ideologiska grunden för arbetarklassens politiska och sociala status rycktes därmed undan.
I den allmänt accepterade postindustriella förklaringen av vår epok tycks medelklassen ha övertagit industriarbetarnas centrala roll. Universitet och högskolor pekas ut som nutidens motsvarigheter till förra epokens industrier, och kunskapsfabrikerna anses lägga grunden för helt andra men minst lika revolutionerande förändringar. Trots den vilsenhet som brett ut sig under senare år är tanken på att det manuella arbetets klass återigen skulle kunna ha något viktigt att bidra med lika avlägsen som för tjugo eller trettio år sedan. Fångad av samma världsbild saknar den välmenande, alltmer uppgivna medelklassvänstern förståelse för arbetarklassens nutida politiska kvaliteter.
Socialismens kris kommer dock aldrig att kunna övervinnas om inte respekten för det manuella arbetets klass återupprättas. Utan det särskilda förtroendet förlorar rörelsen, som de senaste årtiondena visar, sin själ och karaktär. För att påbörja den process som krävs för att respekten ska återvinnas kommer perspektiven här att vidgas till frågan om förhållandet mellan ideologi och vetenskap. Utan onda avsikter råkar nämligen vetenskapen om samhället bekräfta och förstärka bilden av arbetarklassen som hopplös förlorare.
För ett praktiskt politiskt förnuft tyder allt mer på att den inom samhällsvetenskapen så hyllade databaserade kunskapens möjligheter å det grövsta överskattas.
Under socialismens långa kris har samhällsvetenskapen haft monopol på övergripande förklaringar av vår nya epok, inte minst genom den till synes stabilt databaserade teorin om ett postindustriellt samhälle. Detta kan tyckas vara helt i sin ordning för alla som försvarar förnuft och rationalitet mot populism och falska nyheter, lika självklart som att vi litar på naturvetarnas kunskap om klimatets förändringar och följer epidemiologernas råd om hur corona ska bekämpas. Det finns emellertid avgörande skillnader mellan natur och samhälle, vilket medför lika avgörande olikheter i de båda disciplinernas förutsättningar.
Hur akademikerna än vrider och vänder på saken kommer vi aldrig ifrån att vetenskapen om samhället och den politiska ideologin skär djupt in i varandras områden, heller inte att det är i det flytande gränslandet som många av de viktigaste frågorna finns. Politiken ska självfallet lyssna till vad samhällsvetarna har att säga, men måste också upprätthålla distans och mot bakgrund av sina praktiska erfarenheter pröva att utveckla alternativa förklaringar, särskilt när vetenskapen som nu uppenbarligen inte klarar uppgiften.
För ett praktiskt politiskt förnuft tyder exempelvis allt mer på att den inom samhällsvetenskapen så hyllade databaserade kunskapens möjligheter å det grövsta överskattas. Trots att enorma mängder data producerats under de senaste fyrtio åren är världen idag mer vilsen än på länge. Men forskningens huvudriktning sitter fast i förra epokens positivistiska idé om att vetenskapen om samhället måste imitera naturvetenskapens metoder genom att mäta och räkna, med hjälp av statistik och data. På så sätt menar man sig också upprätta en skarp gräns till den politiska sfären, och för samhällsvetarna har den gränsen länge varit viktigare än kunskapernas relevans.
Hur kommer det sig då att den databaserade kunskapen inte håller vad den tycks lova? Varför ger mätandet och räknandet oss inte lika betydelsefulla kunskaper om samhället som om naturen? Så snart du lägger undan dina närsynta akademiska glasögon är svaret närmast generande självklart: samhället är sprunget ur naturen, men präglas framförallt av sin egenart. Människan ensam äger förmågan till ord och på ord baserade idéer, och ur orden växer även vårt medvetande. Samhället måste begripas först och främst utifrån dessa homo sapiens unika förutsättningar.
När vi med aldrig sinande lust och flödande fantasi sätter namn på allt fler ting och företeelser strukturerar vi tillvaron och gör det möjligt att samarbeta i en omfattning som ingen annan art är i närheten av. Sedan jordbrukssamhällets uppkomst har släktet på så sätt lyckats anpassa naturen till sina behov i långt större utsträckning är den under samma tid förändrat oss. Med orden som hävstång har samhället lyft sig självt över naturens evolution och övergått i den lika unika process vi kallar samhällsutveckling. Samhällets rörelser ser därför annorlunda ut än i alla andra delar av naturen.
Samhället rör sig inte som en himlakropp, en maskin eller fallande kropp, i för evigt samma mönster. Rörelserna är beroende av sådant vi gör och underlåter att göra, av teknologier, religioner och snöda vinstintressen, av tillfälligheter och nödvändigheter, vetenskaper och ideologier. Till skillnad från den icke-organiska naturen rör sig samhället därför aldrig rätlinjigt eller likformigt. Ur vår förmåga till ord och tanke växer också samhällets inre verklighet, däribland det politiska tänkandets värld, omöjlig att mäta och räkna men lika verklig och viktig som den yttre för att utveckla kunskap om det unga 2000-talets grundläggande politiska förutsättningar.
Det är därför inte möjligt att vinna kunskap om vare sig samhällets generella eller en tids specifika villkor på i huvudsak eller ens ungefär samma sätt som om fysikens kroppar och rörelser. Data ger oss i det närmaste exakt kunskap om sådant som sysselsättning, arbetslöshet och ekonomisk ojämlikhet, vilket är alldeles utmärkt. Men statistiken fungerar långtifrån lika bra överallt och på många områden är den oanvändbar. Data kan beskriva vissa förändringar med stor säkerhet men står blind inför mängder av andra, i många fall avgörande rörelser i samhällshavet.
Det finns oceaner av sociala fakta, skeenden och idéer som inte låter sig mätas och räknas, som därmed utestängs från samhällsvetenskapen.
Det finns oceaner av sociala fakta, skeenden och idéer som inte låter sig mätas och räknas, som därmed utestängs från samhällsvetenskapen. Strävan att efterlikna naturvetenskapen har på så sätt gjort basen för kunskapsutvecklingen på tok för smal. Därför står den akademiska medelklassen nu vilsen, utan en aning om hur ny orientering ska upprättas.
Genom datafixeringen har vetenskapen om samhället också dragits direkt in i den ständigt pågående rörelse klasskampen utgör, i den del som försiggår mellan medelklass och arbetarklass. I sin ambition att uppnå naturvetenskapens exakta kunskap har forskningen råkat hamna på medelklassens sida. Den databaserade kunskapen bekräftar och förstärker nämligen bilden av arbetarklassen som hopplös förlorare. Det är ju så lätt att mäta vissa aspekter av saken, såsom inkomst, medellivslängd och sjukfrånvaro, vilka alla tycks bekräfta arbetarnas eländiga tillstånd. Sådana sidor som inte låter sig mätas faller däremot bort ur debatten.
Du behöver inte samla in en massa data för att räkna ut var en sådan som jag då får lust att trycka upp deras satans idiotstatistik.
Så snart någon från arbetarklassens förorter försöker förklara att här finns inte alls bara kriminalitet och droger utan också mycket kärlek och värme, då står där strax någon självsäker samhällsvetare eller förment samhällskritisk journalist som i mer eller mindre inlindade ordalag påstår: ”det du säger är anekdotisk bevisföring utan vetenskapligt värde, ty kärlek och vänskap går inte att mäta. Men i data finns sanningen om era liv, och sanningen är ett era liv härute är bara skit. För att leva verkligt lyckade liv måste ni bli som vi. Ni måste göra en klassresa!” Du behöver inte samla in en massa data för att räkna ut var en sådan som jag då får lust att trycka upp deras satans idiotstatistik.
Inte för en sekund reflekterar medelklassen kring att det heller inte går att mäta den statusjakt som upptar en långt ifrån obetydlig del av deras liv, där det gäller att sola sig i glansen av närmsta makthavare, behärska den ädla konsten att slicka rätt röv i rättan tid och utan att rodna kalla det för social kompetens. Lika lite går att mäta sig fram till att huvudansvaret för att vår tids vilsenhet ännu inte övervunnits vilar på den föga förträffliga del av sagda klass som befolkar samhällsvetenskapens institutioner. Icke desto mindre måste även sådana sidor av saken beaktas innan vi låter nutidens inbilska medelklass utnämna sig själv till skapelsens krona.
I brist på ideologisk motståndskraft har uttryck som evidensbasering och anekdotisk bevisföring letat sig in från samhällsvetenskapen och förlamat även den seriösa delen av den politiska debatten. För att argument ska betraktas som giltiga hänvisas där sedan ett par årtionden tillbaka regelmässigt till den senaste forskningsrapporten, baserad på några hundra gigabyte rådata. Allmänmänskliga erfarenheter, förnuftsbaserade argument och historiskt förankrade resonemang avfärdas som ogiltiga och stämplas gärna som mytbildning. Inga argument eller erfarenheter anses bära av egen kraft, och arbetarklassen utestängs härigenom på ytterligare ett sätt ur den politiska debatten.
Denna folkliga visdom lever här och där i reklam-TV, men saknas helt i samhällsvetenskapens och medelklassvänsterns syn på arbetarklassen.
En annan faktor som inte låter sig mätas är det manuella arbetets fördelar, vilka därmed förblir osynliga för vetenskapen om samhället. Några av TV:s reklamkanaler visar däremot sedan flera år tillbaks dokumentärer om blåljuspersonal, bilbärgare och ordningsvakter i tunnelbanan. I vanlig ordning följs täta reklamavbrott av tröttsamma upprepningar kring de mest dramatiska ögonblicken, och ofta vevas gamla repriser om igen. Trots det berättar programmen i sina bästa stunder väldigt mycket bättre om det manuella arbetets vardag än världens samlade databaser.
I skiftande miljöer får vi se hur många besvärliga moment arbetarklassen ställs inför, i det medelklassen rutinmässigt stämplar som löjligt enkla jobb. Huvudpersonerna tar skickligt, med fantasi och vänskaplig humor hand om allt från dikeskörda lastbilar till samhällets olycksbarn. När ett problem väl är fixat går deras opretentiösa glädje genom rutan. Vi får på så vis alldeles utmärkta speglingar av det manuella arbetets vardag. Där känner jag igen mig.
Mina jobb som skolvaktmästare och städare har så klart inte varit lika dramatiska, men även där handlar det om att möta praktiska problem av många skilda slag. Tillfredsställelsen över att ha löst ännu ett och samtidigt bistått med en hjälpande hand varar sällan särskilt länge, ty snart kräver nästa uppgift din fulla uppmärksamhet. Men som morsan brukade säga: ta vara på den lilla glädjen, annars får du sällan vara glad. Denna folkliga visdom lever här och där i reklam-TV, men saknas helt i samhällsvetenskapens och medelklassvänsterns syn på arbetarklassen.
Varför skriver aldrig dagens kulturvänster om vår tids motsvarigheter till timmerkojans Björnbergs-Jon?
Medelklassen knyter alla sina insikter till sådant den läst sig till och tror därför att arbetarklassen befinner sig på en avsevärt lägre kulturell nivå. Men många av våra viktigaste lärdomar växer ur erfarenheter som livet i sig självt ger. Arbetarklassen använder inte samma ord när den visar sin förståelse för tillvarons villkor. Men visst finns insikterna där, därtill åtskilliga som medelklassen saknar, exempelvis av hur det är att inte ha så lätt för sig i skolan, vilket ibland leder till problem men i vuxen ålder mycket oftare till förståelse för andras svagheter.
Varför skriver aldrig dagens kulturvänster om vår tids motsvarigheter till timmerkojans Björnbergs-Jon, han som med sitt sotiga bröst en vintrig helgdagskväll sjöng ur sin fullaste hals om kärlek och rosor och vår? Eller om Vargfors-Fredrik, en skrattande man med en ungdomssynd, som ville alla uslingar väl? Nog förstod de båda minst lika mycket om medmänsklighet som Klubbens kultiverade sällskap. Jon kunde knappast skriva poesi som en Dan Andersson, men bar säkerligen på liknande insikter om livets berg och dalar. Jag har mött åtskilliga som Fredrik och Jon i nutidens arbetarklass, och oändligt många fler finns så klart i förorter och utkants-Sverige.
Att som under corona-pandemin yrvaket börja kalla arbetarklassen för hjältar och samhällsbärare understryker hur totalt främmande medelklassen står för det manuella arbetets människor. Lovorden låter som överklassgossen som på äldre dagar gråtmilt minns familjens älskade hushållerska, alltid till hands med en liten godbit eller några tröstande ord. Men lika lite nu som då är det aktuellt för överheten att omvärdera tron på sin intellektuella och kulturella överlägsenhet. I det så kallade postindustriella samhället säger medelklassen till arbetarna: ”Tro inte att ni kan lära oss något. Vi är mycket klokare än ni.”
Genom att efter bästa förmåga vara trogen den du är öppnas möjligheter till en annan form av själslig mognad än det snabbspår klassresan erbjuder. Titta inte så mycket på vad andra gör, sök din egen väg, gå i egen takt.
Lika lite nu som förr har arbetarklassen behov av någon hjältegloria. I överensstämmelse med sin kamratliga karaktär vill den bli betraktad och behandlad som en jämlike, erkänd inte bara för sin yrkesskicklighet och sitt varma hjärta, utan även för sina politiska och kulturella förtjänster.
Jag tror att kärnan i arbetarklassens sociala kultur ut så här: var den du är. Maximen kan låta som anti-kultur, som en vägran att utvecklas, och visst kan den efterlevas på så vis. Likt många andra levnadsregler är denna långtifrån problemfri. Men genom att efter bästa förmåga vara trogen den du är öppnas möjligheter till en annan form av själslig mognad än det snabbspår klassresan erbjuder. Titta inte så mycket på vad andra gör, sök din egen väg, gå i egen takt.
Medelklassen, däremot, skyndar fram i en fart anpassad till den akademiska karriärens krav. Den lär sig säga sådant som är intellektuellt rätt, men som aldrig hinner sjunka in i djupet av genomlevd erfarenhet. Det rätta förlorar då sin moraliska tyngd och sanning. Det rätta är inte längre äkta, vilket fått allvarliga konsekvenser. Medelklassens brist på stabilt förankrad integritet bidrar till bristen på politiskt ledarskap, vilket i sin tur öppnat vägen för populister: ”Donald Trump är förvisso en skithög, men åtminstone en äkta skithög.”
Frånvaron av naturlig integritet medför att medelklassen heller inte vågar lita till det praktiska förnuftets enkla insikter. I fyrtio år har samhällsvetenskapens huvudriktning förklarat att databaserad kunskap är nyckeln till förståelse av det sociala livet. Idag har vi hur mycket data som helst – lika fullt har orienteringen gått förlorad. För ett praktiskt politiskt förnuft bevisar sådana erfarenheter att data inte alls är den suveräna källa till kunskap den påstås vara. Men forskningen är alltjämt lika datafixerad, och medelklassen i övrigt alltför bunden till akademisk auktoritet för att våga dra den självklara slutsatsen: data duger inte till att svara på vår tids avgörande frågor.
Vårt unga 2000-tal lider akut brist på arbetarklassens naturliga integritet, praktiska förnuft och kamratliga hållning.
Ovanstående analyser och resonemang ger en antydan om samhällets egenart, om hur såväl politiska ideologier som samhällsvetenskapen påverkar inte bara våra uppfattningar om hur arbetarklassen ser ut, utan också bidrar till att forma den, till att göra den till vad den faktiskt är. Till skillnad från i naturen påverkas även mängder av andra sociala företeelser på liknande sätt. För att urskilja sådana relationer och ta tillvara möjligheter som därigenom kanske öppnas krävs en ideologisk debatt som håller vetenskapen om samhället på armlängds avstånd, som står stadigt på egna ben, väl medveten om sitt eget värde. Av samma skäl behövs en stor andel medborgare med andra egenskaper och färdigheter än akademikernas abstrakta kunskaper.
I ett väl fungerande samhälle erkänns och kompletterar klassernas förtjänster varandra. Beroende på skiftande omständigheter kommer olika förmågor mer eller mindre väl till pass. Efter arbetarklassens degradering har borgerligheten torgfört nyliberalismens trångsynta livsfilosofi och medelklassen drivit samhället in i digitalismens tjocka dimmor. För närvarande finns därför i särklass störst behov av arbetarnas bästa egenskaper. Vårt unga 2000-tal lider akut brist på arbetarklassens naturliga integritet, praktiska förnuft och kamratliga hållning.
Den socialistiska rörelsen måste å det snaraste göra upp med de senaste årtiondenas fördomsfulla syn på det manuella arbetets klass. Världen behöver en vänster som på nytt låter politiken genomsyras av respekt för arbetarklassen. Arbetarrörelsen måste återigen leva upp till sitt stolta namn och utveckla en andra generationens ideologi, anpassad till nutidens förutsättningar. Med sitt rika praktiskt politiska arv har den svenska vänstern sällsynt goda möjligheter att lyckas med den uppgiften. Men i så fall krävs att arbetarfacken, vänsterpartierna och medelklassvänstern engagerar sig i saken.
I ekumenisk anda föreslår jag därför att den samlade vänstern ägnar tiden fram till nästa val åt att återupprätta förtroendet för arbetarklassen. Även om regeringsmakten går förlorad har vi då lagt grunden för något långt viktigare: för socialismens renässans.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
