Arbetarrörelsen måste frigöra sig från lobbyindustrin!

Det är inte de sjukskrivna som behöver hårdare karensregler, utan aktiva och före detta politiker som exempelvis Göran Persson i deras relationer till lobbyindustrin, skriver den tidigare LO-utredaren Kjell Rautio i en essä som bygger på analysen i hans bok Vi är inte maskiner! – Tankar om sjukförsäkringen och välfärdsstaten.

När ordföranden i Swedbank och lobbyisten Göran Persson, tillsammans med den norske hotelldirektören Petter Stordalen, tyckte att Norge borde lära av Sverige och införa en karens i sjukförsäkringen reagerade inte bara LO:s ordförande Johan Lindholm. Kanske har hotelldirektören Stordalen och lobbyisten Persson vänner som unnar sig en ledig dag från jobbet och skyller på förkylning. Men det är inte en verklighet som majoriteten av oss vuxit upp i.

Det är klart att Stordalens och Perssons utspel väckte vrede i de fackliga leden och i många arbetarhem. Man kan nästan höra LO:s ordförande vässa sitt tal med orden ”berätta inte för mig om det svenska klassamhället”, skrev exempelvis Anton Lundin i Folkbladet med udden tydligt riktad mot den tidigare socialdemokratiska statsministern.

Utan att här fördjupa mig i karensfrågan – som jag analyserat mer ingående i min bok ”Vi är inte maskiner!” – kan vi konstatera att klassperspektivet i Perssons och Stordalens utspel grinar svenska och norska arbetare rakt i ansiktet, som så ofta när storkapitalet och lobbyindustrin är inblandade. Detta är givetvis ingen tillfällighet. Här finns ett tydligt mönster. Udden i storföretagens och lobbyisternas utspel är oftast riktad mot arbetarrörelsens krav på jämlikhet.

Men det ligger även en viktig demokratiaspekt i att lobbyindustrins själva ”affärsidé” är att inte öppet redovisa vem eller vilka som finansierar deras påverkansoperationer och projekt. När Göran Persson uttalar sig offentligt i dag vet vi därför inte om det är den tidigare socialdemokratiske statsministern eller ett hemligt särintresse som talar till oss. Detta urgröper tilltron till politiken och demokratin och skapar en klyfta mellan den politiska eliten och väljarna, som högerpopulister extremister kan exploatera.

Skilj på sak och person – se de strukturella mönstren!

Samtidigt tror jag det är viktigt att skilja på sak och person och försöka se de generella och strukturella mönstren. Göran Persson är ju långt ifrån den enda socialdemokraten som gått till den privata lobbyindustrin. Stefan Löfven är ett annat aktuellt exempel, som strax efter att han valts till ordförande för Europas socialdemokrater (PES) meddelade att han samtidigt ska jobba åt lobbyföretaget Ruud Pedersen. S-ledarna är bara ”toppen på ett isberg”. Med sig på resan till de ”nya jaktmarkerna” har de tidigare s-ledarna ett stort antal tidigare regeringskollegor med tillhörande tjänstemannastaber.

Men problemet är dessutom större och går djupare än så. Gränserna mellan de borgerliga partierna och de privata lobbyföretagen är i princip utsuddade. Inom högern – dit jag räknar M, L, KD, SD och C – är de flesta politiker numera marinerade av kapitalstarka särintressen som strategiskt använder privata lobbyföretag och tankesmedjor som testlaboratorier för att ta fram lagstiftning och opinionsbildning som syftar till att minska välfärdsstaten, omfördelningen och överföra värden från offentlig till privat sektor.

Det är knappast någon tillfällighet att Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökat allra snabbast de senaste decennierna samtidigt som vi sett en explosion av näringslivsfinansierade tankesmedjor och privata lobbyföretag, som trycker på för skattesänkningar och privatiseringar av skattefinansierade samhällsviktiga funktioner. Den privata lobbyindustrin fungerar i praktiken som en växlingsstation, där ekonomiska särintressen växlas över till politisk makt. En sorts inverterade folkrörelser för dem med kapital och maktpositioner.

Mellan ojämlikheten och lobbyindustrin finns av allt att döma dessutom en stark dynamisk växelverkan. När ojämlikheten koncentrerar produktionsvärden och kapitalöverskott i samhällspyramidens topp kan dessa värden i ökad utsträckning användas för att driva på och legitimera privatiseringar av offentlig verksamhet, skattesänkningar och skatteavdrag som ytterligare ökar ojämlikheten. Vilket i sin tur skapar överskott som i ökad utsträckning kan avsättas till lobbyindustrin osv.

Vad vi ser är alltså en kumulativ och självförstärkande mekanism, en drivkraft som steg för steg rullar tillbaka välfärdsstaten och skattekvoten och skapar ökad ojämlikhet. Den förre demokratiutredaren Jörgen Hermansson (SOU 1999:76) ringade in detta när han sade: ”lobbyisternas ökande makt är ett hot mot demokratin. Det är bara de resursstarka som har möjlighet att påverka besluten.”

LO måste gå i spetsen

Utvecklingen har gått så långt att jag tvivlar på att det finns tillräckligt med folklig kraft inom det socialdemokratiska partiet att ensam ta sig ur dilemmat. Ska någon djupgående förändring ske måste det nog till någon form av kulturrevolution som hämtar sin kraft hos de stora förlorarna på de senaste decenniernas utveckling, det vill säga LO-förbunden och deras medlemmar.

Häri ligger en av de viktigaste utmaningarna för den nyvalde LO-ordföranden, Johan Lindholm. Det handlar om att spola rent i rören mellan arbetsplatserna och den folkvalda makten inom arbetarrörelsen och i riksdag och regering. Ingen borde ha ett större intresse av att ställa sig i spetsen för detta demokratiska renhållningsarbete än just Johan Lindholm. Den fackliga kampen är också en politisk kamp.

De beslut som LO och ombuden med facklig erfarenhet bör driva fram vid nästa socialdemokratiska partikongress behöver vara tydliga och kraftfulla. Politiken måste frigöra sig från det strypgrepp som lobbyindustrin och de kapitalstarka särintressena kopplat på demokratin. Aktiva och före detta ledande socialdemokrater, som missbrukar det förtroendekapital de fått av medlemmarna, genom att arbeta för privata lobbyföretag med hemliga finansiärer bör få ett val: antingen avbryter de lobbykontraktet och blir kvar i partiet eller så fortsätter de och lämnar partiet.

Utöver detta borde det socialdemokratiska partiet driva på för tydligare och skärpta regler för förtroendevalda och högre tjänstemän i stat och kommun när det gäller kontakterna med lobbyindustrin. I dag ligger karenstiden på 12 månader för statsråd och statssekreterare. Jag tror det är nödvändigt att förlänga karantän- och karenstiden rejält. En tidsgräns på 5 år är inte orimlig. Naturligtvis bör också karantän- och karensreglerna även för riksdagsledamöter, myndighetschefer, generaldirektörer, kommunalråd och ledande tjänstemän i stat och kommun skärpas.

Dessutom måste vi inse att Sverige långt ifrån ligger i framkant när det gäller att reglera lobbyindustrin. I exempelvis USA måste lobbyister förmedla vilka kunder de representerar, vilka frågor de arbetar med och hur mycket de får betalt. Även inom EU ska lobbyister vara registrerade. Ett liknande lobbyregister som det i EU, som är lättillgängligt för allmänhet och journalister, behövs även i vårt land.

När jag rest runt i landet och pratat om min bok, ”Vi är inte maskiner!”, har jag mött ett ökat intresse inom arbetarrörelsen – inte minst inom den fackliga grenen – av att bättre förstå drivkrafterna bakom den växande ojämlikheten, som tydligt åskådliggörs i vår vardag i form av en växande sjukvårdskris, söndermarknadiserade välfärdstjänster, bristfällig och dåligt underhållen offentlig infrastruktur och trygghetssystem och socialförsäkringar som inte håller måttet för en modern välfärdsstat. Detta inger mig hopp.

Det är inte de sjukskrivna som behöver hårdare karensregler, utan aktiva politiker och före detta politiker som exempelvis Göran Persson i deras relationer till lobbyindustrin.

Kjell Rautio