politik Privatiseringen av Arbetsförmedlingen i enlighet med Januariavtalet har så många häpnadsväckande och märkliga inslag att verksamheten omedelbart bör stoppas, skriver Bo Jangenäs och Berndt Molin.
Arbetsförmedlingens uppdrag enligt myndighetens instruktion (förordning 2007:1030) är att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt genom att ”matcha” den arbetssökande med den som söker arbetskraft, att med olika insatser prioritera dem som är eller riskerar bli långtidsarbetslösa och att långsiktigt bidra till att öka sysselsättningen.
Så har det varit och den statliga arbetsförmedlingen har varit central för att genomföra en aktiv arbetsmarknadspolitik. Steg för steg har dock arbetsmarknadspolitiken rustats ned. Under flera årtionden har politiken präglats av en utbudsfixerad aktiveringspolitik med ensidig press på de arbetslösa; ”arbetslinjen gäller”, ”gör din plikt” och med påståenden och antydningar om att arbetslösa inte söker jobb tillräckligt aktivt, vilket bevisligen inte stämmer.
Den ensidiga utbudspolitiken och inriktningen på att förbättra ”matchningen” har varit helt förödande för de arbetslösa. Arbetslösheten är nu högre än någon gång sedan 90-talskrisen. Långvarig arbetslöshet har nått nya rekordhöjder och fortsätter öka. Bristen på arbetskraft i vissa yrken fortsätter. Sverige har under nuvarande regering reducerats till ett av de länder inom EU som har högst arbetslöshet.
Samtidigt har möjligheterna att matcha sökande och platser utan att ens blanda in Arbetsförmedlingen aldrig varit bättre. Fler aktörer än någonsin tidigare deltar i denna matchning. Företagen redovisar lediga jobb på sina hemsidor. Sökande presenterar sig på olika IT-plattformar. Sökmotorer underlättar spridningen av information om jobben. Rekryteringsföretag har ökat kraftigt i antal sedan det statliga förmedlingsmonopolet avvecklades i början av 90-talet. Omställningsförsäkringar täcker nu i stort sett hela arbetsmarknaden.
En stor del av kommunerna har i brist på fungerande lokala arbetsförmedlingar tvingats bygga upp egna motsvarigheter för sina invånare. Detta bland annat för att staten vältrat över kostnader på kommunerna när en allt mindre del av de arbetslösa fått ersättning från a-kassa. Mer än hälften av dem som nu får kommunalt försörjningsstöd är arbetslösa.
Arbetsförmedlingens matchning har numera en mycket begränsad betydelse med ett viktigt undantag. Det gäller arbetslösa med funktionsnedsättningar eller som drabbats av eller riskerar långvarig arbetslöshet. Cirka två procent av alla sysselsatta har ett arbete med någon form av anställningsstöd genom Arbetsförmedlingen. Men det är dessa sysselsättningsskapande åtgärder som obetänksamt fått stå tillbaka och de särskilda åtgärderna för personer med funktionsnedsättning fortsätter att urlakas enligt planerna som följt januariavtalet.
Under några år har cirka 20 miljarder kronor avsedda för att bekämpa långvarig arbetslöshet och stödja personer med funktionsnedsättningar återlämnats till statskassan, mest under 2020 då drygt 6 miljarder kronor lämnats tillbaks – anslag som verkligen behövts för de långvarigt arbetslösa.
Problemet med arbetslöshet och långtidsarbetslöshet har förstärkts av att Arbetsförmedlingen inte utnyttjat resurserna för nya jobb och inte ens genomfört de utbildningar i bristyrken som man haft möjlighet att initiera och driva – detta är en del av konsekvenserna av de återlämnade anslagen.
Pågående nedläggning av lokala arbetsförmedlingskontor väcker protester. I den frågan brukar arbetsmarknadsministern i varje uttalande försäkra att regeringen nu sett till att Arbetsförmedlingen ska finnas kvar i alla delar av landet. Men så är det inte. Enligt myndighetens planer i ett aktuellt dokument vi tagit del av ska det endast finnas kvar 22 öppna arbetsförmedlingar jämfört med 325 när regeringen tillträdde 2014. Statliga servicekontor eller stängda lokaler med dörrskylten ”Arbetsförmedlingen” kan självfallet inte ersätta riktiga arbetsförmedlingar – det är ungefär som principen bakom brevlådeföretag.
Privatiseringen av Arbetsförmedlingen inleddes av den tidigare borgliga regeringen och har förstärkts sedan den nuvarande regeringen tillträdde 2014 – det är inte något som Centern hittade på i januariavtalet. Innan januariavtalet (2018) omfattades 89 000 arbetslösa (Årsredovisning) av sådana köpta privata arbetsförmedlingstjänster . Under 2020 har antalet utökats till 127 000. Det handlar egentligen om det genomförande som statsministern i riksdagen lovade skulle ske först nästa år, när ”reglerna” klarats ut.
Resultaten av den privatiserade ”matchning” som pågått innan ”Krom” är helt undermåliga. Efter upp till nio månaders ”matchning” hos privata bolag är fyra femtedelar fortfarande arbetslösa 90 dagar efter avslutad ”matchning” hos bolagen. Det är – såvitt vi kan se – inte ens ett bättre resultat än om de arbetslösa fortsatt söka jobb helt på egen hand. Kan det bli sämre? Det kan till och med vara så, att dessa privatiserade tjänster bidrar till att öka långtidsarbetslösheten. Det är denna privatisering regeringen satsar på.
Hittillsvarande utformning av ”Krom”, privatiseringen i enlighet med januariavtalet, har så många häpnadsväckande och märkliga inslag att verksamheten omedelbart bör stoppas. Bara några exempel:
- Till skillnad från privatiseringen av annan offentlig verksamhet preciseras i det nya ”Krom” inte ens vilka tjänster som avses. Företagen som uppfyllt kraven för avtal får i stort sett utforma sin ”matchning” som de vill. De behöver inte ens kunna något om arbetsförmedling och arbetsmarknad. Enligt en uppföljningsrapport till regeringen från ”Krom”-försöken, hade bolagen inte ens haft de kontakter med de arbetslösa man åtagit sig. Man fuskar. Ersättning får bolagen även om man inte gjort någonting annat än att haft den arbetslöse registrerad hos sig. Vi känner till exempel där bolag fått miljonbelopp utan att röra ett finger till följd av att ersättningen är ”resultatbaserad”, inte på vad bolaget åstadkommer utan på vad som händer med den arbetslöse.
- De kontrakterade bolagen för ”Krom” ska obligatoriskt ha ett fysiskt kontor inom den region man har avtal dit de arbetslösa på egen bekostnad ska kunna resa kollektivt för obligatoriska besök. Men så har det inte varit i försöken och att ställa krav på att arbetslösa ska kunna bekosta långa resor med tåg och bussar till dessa kontor en gång per vecka visar hur orealistiska Arbetsförmedlingens planer är.
- Den organisation av verksamheten man tänkt sig – att Arbetsförmedlingen ska svara för alla beslut och de privata bolagen ska sköta resten – blir så omständlig att den inte kommer att fungera. ”Krom” blir dessutom – som tidigare privatisering – vidöppet för suboptimering och korruption. Det finns en uppenbar risk för – som Arbetsförmedlingen själva uttrycker saken – ”parking” och ”cream skimming” utan kontroll.
- Arbetsförmedlingen har såvitt vi kunnat finna inte ens sett till att man har lagligt stöd för sådan privatiserad verksamhet. Man bryter mot Förvaltningslagens bestämmelser, mot sekretess- och andra bestämmelser för att skydda arbetslösas personuppgifter. Man bryter till och med mot grundlagsregel som anger att myndighetsutövning inte får delegeras till annan utan särskilt stöd i lag. Arbetsförmedlingens styrelse har varje år sedan 2014 tagit upp dessa brister i särskilt yttrande till årsredovisningarna, år efter år efter år, men inte sett till att bristerna upphört.
Istället vill Arbetsförmedlingen enligt rapport till regeringen att lagar ska anpassas och att man ska bli någon sorts centrum för att hantera och samordna sekretessbelagda personuppgifter även från andra myndigheter – uppgifter som tydligen i olika former sedan ska lämnas ut till de bolag som ska sköta arbetsmarknadspolitiken. Så ska tydligen utländska multinationella bolag med ”Krom”-avtal (finns redan) få del av sekretessbelagda personuppgifter om de arbetslösa. Eller som en tidigare arbetsförmedlare sa till oss: ”De vill att Arbetsförmedlingen ska bli lilla Kina, man vill ha fullständig koll på de arbetslösa”. - Enligt Arbetsförmedlingens ledning ska ett ”profileringsverktyg” ersätta arbetsförmedlares bedömningar om de arbetslösas möjligheter och vad som bör göras. Innehållet hittills i detta verktyg handlar dock endast om personliga uppgifter och tidigare tillkortakommanden samt uppgifter om bostadsområdet där den arbetslöse bor. Hur variablerna viktats håller Arbetsförmedlingen absurt nog hemligt. Vi förstår varför. Bara det faktum att du bor i Rinkeby eller Rosengård innebär tydligen att du ska särbehandlas enligt verktyget. Att efterfrågan på arbetskraft är grundläggande för jobbchanser bryr man sig inte om – sådana uppgifter finns inte ens med. Profileringsverktyget är uppenbarligen inte användbart på det sätt Arbetsförmedlingens ledning påstått.
Nedmonteringen av Arbetsförmedlingen leder fel. Det är inte ”matchningen” som är problemet. Det är istället bristen på hundratusentals jobb som de arbetslösa kan söka och få. Fokus i arbetsmarknadspolitiken måste istället läggas på hur den dramatiskt ökande långtidsarbetslösheten ska kunna begränsas, på hur personer med funktionsnedsättningar ska kunna få ett arbete och på hur arbetskraftsbristen i många yrken ska kunna minska.
Det kanske är för sent att göra något bättre av den statliga arbetsförmedlingen. Om inte annat är möjligt vore det bättre att helt avskaffa nuvarande myndighet, bygga upp statliga regionala myndigheter som var och en ansvarar för samordningen av insatser och anslag för ett antal lokala arbetsmarknader samt att överlåta genomförandet med full finansiering till kommunerna.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
