Arbete Över hela världen missbrukas migrantarbetare till att pressa de lokala arbetarnas löner och arbetsvillkor. Det kan inte pratas bort oavsett hur många välmenande politiker och liberala ekonomer som försöker, skriver Jakob Mathiassen.
Enligt Karl Marx ekonomiska teorier är arbetskraften också en form av vara, och precis som den ekonomiska globaliseringen flyttar runt jeansen över planeten, så flyttas arbetskraften också runt i en evig jakt på allt större vinster.
Vi tänker ofta på migranter som människor som har fattat det individuella beslutet att fly fattigdomen i sina länder för att pröva lyckan i ett rikare land. Men det är inte hela bilden.
Det handlar också om big business för enorma multinationella företag som systematiskt flyttar tusentals migrantarbetare över jorden. De gör det naturligtvis för att försäkra sig om att ha kvalificerad arbetskraft, men oftast för att få ned lönekostnaderna på det arbete som man av ett eller annat skäl inte kan flytta till de länder där arbetskraften är billig.
Det hände till exempel när man byggde Cityringen, den nya linjen på Köpenhamns tunnelbana. Den jättelika byggentreprenören Salini Impregilo kunde ju inte flytta betongarbetet från metron till ett låginkomstland, men de kunde anlita bemanningsföretag som importerade 2 000 betongarbetare från låginkomstländer som Portugal, Polen och Rumänien för att utföra arbetet på Cityringen.
Enligt WTO fanns det 72 miljoner migranter i världen 1960, ungefär 2,8 procent av hela jordens dåvarande befolkning. 2016 hade siffran växt till 243 miljoner, vilket motsvarar ungefär 3,2 procent av jordens befolkning. Enligt ILO:s rapport Global Estimates on Migrant Workers från 2015 utgör migrantarbetarna hela 150 miljoner av det totala antalet migranter.
Ekonomer har länge diskuterat om arbetskraftsinvandring är bra för mottagarlandet, och inte minst om det är bra för de lokala arbetarna. Enligt en expertrapport från Danmarks Økonomiske Råd, en så kallad Vismandsrapport, från 2017 visar analyser från USA och Europa att lön och sysselsättning sjunker för de lokala arbetare som har samma kvalifikationer som invandrarna. Danska analyser ger däremot inget entydigt resultat. En analys visar att ökad invandring påverkar de inhemska arbetarnas lön negativt, medan en annan kommer fram till att lönen för de inhemska påverkas positivt.
Medan ekonomerna och politikerna diskuterar om det är ett problem, diskuterar den globala arbetarklassen vem vi ska hata.
Jag har inte utbildning nog för att avgöra vilka analyser som har fel eller rätt, men som betongarbetare i Köpenhamn har jag upplevt arbetskraftsinvandringens konsekvenser på nära håll. Den globala konkurrensen om jobben på de köpenhamnska byggarbetsplatserna började när Danmark gick med i EU:s inre marknad 1994, och tog fart på allvar efter EU:s östutvidgning i maj 2004. De nya EU-länderna hade mycket lägre levnadsstandard än de gamla EU-länderna, och lönen i öst var bara nio procent av lönen i väst. Under de år som följde drev den utbredda fattigdomen miljoner östeuropéer att resa västerut för att arbeta. Enligt Vismandsrapporten har antalet utlänningar som antingen arbetar eller studerar i Danmark fyrdubblats mellan 2004 till 2016, från 58 000 till 241 000.
För byggnadsarbetare, städpersonal och lastbilschaufförer överallt i Västeuropa kom det som en chock. En chock som pressade ner löner och arbetsförhållanden och slungade ut hundratusentals i arbetslöshet och depression.
Betongarbetarna i Köpenhamn drabbades på allvar när finanskrisen drog in 2008. Det blev plötsligt svårt att hitta jobb, och det gjorde ont när man kunde konstatera att betongarbetet på ännu en arbetsplats utfördes av polska kollegor.
Den första av de stora entreprenadfirmorna som systematiskt började använda sig av polska bemanningsföretag och polska betongarbetare var Danmarks då näst största entreprenadfirma Pihl & Søn. De satte igång redan 2006 och när krisen kom var det deras danska arbetslag som fick sparken, inte deras polska bemanningsföretag. 2010 skickade den största danska entreprenadfirman MT Højgaard ut ett brev till sina anställda om att de inte längre kunde konkurrera med de företag som använde sig av immigrantarbetare, och att de hädanefter också skulle behöva göra det. Året efter, 2011, kastade landets tredje största byggentreprenör NCC också in handduken och startade ett pilotprojekt med billiga immigrantarbetare. Själv fick jag sparken på grund av arbetsbrist från den fjärde största entreprenören här hemma, Hoffmann.
Jag visste att Hoffmann hade fullt upp med en stor renovering av Köpenhamns universitet på Amager, så det första jag gjorde efter att ha skrivit under uppsägningsblanketten var att ringa en kompis som arbetade med renoveringen. Vi hade pratat flera gånger på sistone eftersom betongarbetarna på arbetsplatsen hade haft en liten maktkamp med cheferna om huruvida de skulle jobba när det regnar eller inte. Min kompis visste att jag kunde avtalet skapligt, så han hade ringt mig för att höra vad som gällde på området. Jag hade förklarat att det inte finns någon paragraf i avtalet som säger att vi ska sätta oss i boden när det regnar, det är bara en praxis som vi har infört en gång i tiden. Vi kan försöka förklara för arbetsgivaren att vi riskerar att få stötar från de elektriska verktygen, och att materialet tar skada i regnet, men i praktiken är det bara vårt gemensamma löfte om att inte arbeta när det regnar som ger oss rätten att gå in under tak.
Jag ringde min kompis och han var säker på att de behövde mer folk till renoveringen och ett par timmar senare gick jag in genom grinden till byggarbetsplatsen ute på Amager. Det var en stor arbetsplats, med många olika arbetsuppgifter igång samtidigt. Man göt nya golv och väggar inne i den gamla betongkonstruktionen och monterade helt nya betongelement ovanpå och vid sidan av de gamla byggnaderna. Det fanns att göra. Jag fick tag på arbetsledaren ute på ett stort armerat betongdäck, som höll på att göras färdigt för gjutning, men han berättade att de faktiskt istället skulle sparka folk. Vi sa hejdå och när jag kommit ut igen så ringde jag min kompis och berättade att de skulle göra sig av med folk.
Några dagar senare fick fem danska betongarbetare sparken och strax efteråt blev ett litet lag polska betongarbetare anställda på renoveringen. Jag vet inte varför Hoffmann valde att sparka de fem danska arbetarna och anställa ett polskt bygglag, men jag vet att de danska betongarbetarna på bygget gav upp kampen om att inte arbeta i regnet. Rädslan för att bli av med jobbet mitt under en ekonomisk kris fick folk att backa, och inte bara på Hoffmanns.
I hela Köpenhamns betongbransch började vi arbeta utomhus oavsett hur dåligt vädret var. Vinkelslipen skickar stöt efter stöt genom våra dyngsura handskar och arbetskläderna är genomblöta ända in till kalsongerna, men vi sliter på. Inte för att vi gillar att arbeta i regnet, absolut inte! Vi klagar högljutt sinsemellan, men vi nöjer oss med munväder. Vi är rädda för att bli utbytta mot billigare och mindre krävande kollegor. Kollegor som inte ska hämta barn efter jobbet, som inte sätter sig i boden när det regnar, som inte går med i facket och som inte har lovat oss danska kollegor någonting.
De tusentals migrantarbetare som utför betongarbete i Köpenhamn är inte mina fiender, jag har faktiskt blivit vän med flera av dem, men utifrån mina egna erfarenheter har jag upplevt deras blotta närvaro som ett hot mot min lön och mina arbetsvillkor. Så ser det ut över hela världen, migrantarbetare missbrukas till att pressa de lokala arbetarnas löner och arbetsvillkor. Jag önskar att det inte var så, men så är det, och det kan inte pratas bort, oavsett hur många välmenande politiker och liberala ekonomer som försöker. Medan ekonomerna och politikerna diskuterar om det är ett problem, diskuterar den globala arbetarklassen vem vi ska hata.
Översättning: Henrik Johansson
Texten är ett utdrag ur boken Drömmar och damm (Verbal förlag 2021).
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
