Essä På Arenas 30-årsjubileum höll Sverker Sörlin, aktuell i Vinter i P1, ett uppmärksammat tal om bildning, kunskap och Arenas roll i samhällsomvandlingarna. Ni kan läsa hela talet här nedan.
Vänner i Arena!
… på arenan!, höll jag sånär på att säga…!
För vi är ju alla på en arena med Arena. Arena vänder sig utåt med kunskap. Försöker förena kunskap med samhället, med samhällets och människornas behov och önskningar.
Att tänka så om kunskap har sina rötter i en upplysningstradition. Ingenting kan vara mer rätt att göra i vår tid än att stå djupt förankrad i denna tradition och föra dess ljus vidare, in i vår mörka tid som behöver upplysning mer än någonsin.
Arena visar också att detta arbete inte går att reducera till en enkelt förklarande uppgift. Det är inte det okunniga folket som inget förstår som ska informeras av den kunskapsrika eliten. Där håller jag på Rousseau, den franske upplysningstänkaren på 1700-talet, som ansåg att alla människor vet mycket. Några vet litet till om något särskilt, de kallas professorer.
Gemensam förståelse
Men det allra viktigaste är det vi vet tillsammans. För det är bara med hjälp av det vi vet tillsammans som vi kan forma en gemensam förståelse av den värld vi lever i. Beskrivningen av verkligheten, tankens horisont är det som sätter gränserna för vad vi kan föreställa oss om allt som betyder något för oss som människor.
Det sträcker sig från det minsta till det största:
Vad det innebär att leva ett liv.
Vad det är att vara medborgare.
Hur framtiden kan gestaltas.
Vad som är rättvisa, varför rättvisa är viktigt.
Varför fred är bättre än krig.
Varför omsorg och medmänsklighet är omistliga värden.
Hur framtiden kan bli bättre än den värld och det samhälle vi har idag.
Att leva i vår tid innebär att befinna sig i en aldrig avstannande storm – av påståenden och förslag, nödrop och propaganda, cynism, nonsens och provokationer.
Det är för att kunna förstå dessa de mest grundläggande frågorna om hur vi kan leva tillsammans – i ett samhälle, på den enda jord vi har – som vi behöver en fungerande beskrivning av verkligheten.
Detta är ingen självklarhet! Det är inte av sig själv som en sådan fungerande beskrivning av verkligheten uppstår. Den uppstår inte ens av sig själv bara för att man genomgår ett formellt utbildningssystem, även om det är en första förutsättning.
Att leva i vår tid innebär att befinna sig i en aldrig avstannande storm – av påståenden och förslag, nödrop och propaganda, cynism, nonsens och provokationer. Alltsammans filtrerat genom algoritmernas och den artificiella intelligensens ansiktslösa maskineri.
En skiss av modern svensk historia
Vi omkommer inte av svält, och det är inte bristen på fakta och information som förvillar oss och förlamar oss. Det är bristen på sammanhang och mening i allt som sker. Och den upprörande oförmågan att koppla det som sker till de moraliska och politiska instanser där avgöranden ska träffas.
När jag är ute och föreläser – som jag är ganska ofta, för vitt skilda publiker och grupper – då brukar jag göra ett litet experiment. Jag brukar snabbt skissera en modern svensk historia. Den tar inte mer än tre minuter att berätta.
Sverige hade välfungerande institutioner inom myndigheter, skola, sjukvård.
Jag brukar börja med Sverige för hundra år sedan, vid 1920-talets början. Ett land i djup kris, med hungerkravallernas 1917 i färskt minne, med misär, djupa klassklyftor, enorma orättvisor och en usel ekonomi. Men också med flera vitala folkrörelser, början på demokratin med fullständig och lika rösträtt för både män och kvinnor. En revolution inom medier och kunskap med Sveriges Radio 1924 och samma år en folkbildningsutredning som ledde till en offentligt finansierad folkbildning på bred front och med brett stöd i riksdagen.
Femtio år senare, vid 1970-talets början, var Sverige ett land i strålande hälsa. Ett av världens rikaste länder, där de mest skriande orättvisorna och klyftorna var utjämnade. Sverige hade välfungerande institutioner inom myndigheter, skola, sjukvård. Vi hade världsledande forskning inom många områden. Film, TV, barnlitteratur, industri – vårt lilla land tillverkade kärnkraftverk, stridsflygplan och läkemedel. Vår samhälls- och bostadsplanering var berömd.
Och kanske framförallt: Sverige hade blivit ett land med tillit, förtroende för institutioner, och på det hela taget en framtidstro. Det fanns också en solidaritetsbaserad internationell orientering och Sveriges röst hördes med respekt ute i världen.
Skillnader i stället för gemenskap
Nu är det 2020-tal. Vi vet hur det är. Klyftorna har återkommit, nästan lika djupa som för hundra år sedan. Istället för gemenskap betonas ideligen skillnader mellan grupper. Segregationen växer, förstärkt av skolan – av alla institutioner, skolan! – styrd av en politik som troligen är västvärldens sämsta. Vi har ett högt tonläge, en eskalerande konfliktnivå, en parlamentarisk instabilitet.
Identitetsfrågor har fått en absurd betydelse. Vem är svensk? Vem ska räknas? Vem har rätt vandel? Tilliten, vår viktigaste och helt förnyelsebara resurs, har börjat erodera. Den har konkurrens av en växande misstro mot etablerad kunskap och vetenskaplig metod.
Sverige är inte längre stark röst i världen och backar nu aktivt från nyss överenskomna mål i klimatpolitiken och når inte på långa vägar sina mål för miljöpolitiken.
År 2023 och 2024 har Sverige den sämsta ekonomiska tillväxten i den Europeiska unionen, enligt siffror som Kommissionen nyligen släppt.
Vi måste veta vart vi är på väg, eller rättare sagt: vart vi vill komma.
Experimentet – som jag talade om – består helt enkelt i att jag undrar om den publik som fått höra denna korta skiss om Sverige hundra år – om denna publik tycker att det jag sagt är någorlunda riktigt. Man brukar svara ja…
Jag behöver nog inte fråga er som sitter här vad ni tycker.
Måste veta vart vi är på väg
Det är klart – det går att göra denna bild mer nyansrik. Barnadödligheten har fortsatt att sjunka genom hela hundraårsperioden. Vi lever längre. Tågen mellan Stockholm och Malmö går några timmar snabbare – å andra sidan är de ibland några timmar försenade. Men allt färre svenskar har en dagstidning hemma.
Jag kan inte fortsätta. Tiden förhindrar mig. Men ni förstår poängen. En människa, en medborgare på 2020-talet som försöker se klart i stormen och i mörkret behöver hjälp. Möjlighet till samtal, till perspektivgivande, märgstark information. Med tuggmotstånd och smak.
Ingen klarar att ensam finna sin väg. Vi behöver en förståelse som går att lita på och som för oss samman.
Metaforen för denna situation brukar vara kompassen. Och den är väl inte alldeles fel. Men en kompass går inte att använda om det inte finns en karta. Vi måste veta hur terrängen ser ut. Och vi måste också veta vart vi är på väg, eller rättare sagt: vart vi vill komma.
Vad betyder nollutsläpp?
I vilken riktning vill vi att samhället – och vårt land – ska gå? Var vill vi vara och vilka vill vi vara om ytterligare femtio år, i början av 2070-talet? Eller 2045, för att ta ett annat viktigt år, när Sverige ska ha nått nollutsläpp.
Vad betyder det för övrigt att ”nå nollutsläpp”? Hur ska ett sådant land se ut? Ska allt annat vara lika?
Just den frågan är bra, kanske den bästa fråga som finns. Pandemin hjälpte oss att ställa den.
Vi måste söka efter ett samhälle där det inte längre är tomt på hyllorna, där vi saknar beredskap och där personalen slits ut.
Jag gav ut en bok med titeln Kris!: Från Estonia till Corona. På Arena, förstås. Förlaget Atlas!
I inledningsessän påminde jag om Immanuel Kant, en annan upplysningsfilosof. Han sa något mycket klokt om kriser. Det räcker inte med att övervinna krisen. Efter krisen måste man resa ”ett moraliskt anspråk på en skillnad”.
Vi måste söka efter ett samhälle där det inte längre är tomt på hyllorna, där vi saknar beredskap och där personalen slits ut.
När vi tagit oss igenom fossilberoendets planetära missbrukspandemi – då borde vi minnas Kants fråga. Samhället efter 2045, eller för den delen redan 2030, borde leva upp till anspråket på att utgöra ”en skillnad”.
Arena behövs
Kant är mer känd för sitt yttrande om vad upplysning är: ”Människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”. Det är fint sagt. Men det är bara början på upplysningen.
Den viktiga fortsättningen är att kunna resa ett moraliskt anspråk på en skillnad. Vi kan så oändligt mycket bättre.
Vi måste göra det tillsammans.
Och – har ni redan förstått – det är därför vi behöver en institution som Arena. För att hjälpa oss med verklighetsbeskrivningen. Kartan. Vi måste kunna se terrängen, både i stort och i skarp detalj. Och vi måste ha hjälp med att urskilja den plats, den trakt, mot vilken vi ska röra oss.
Den har inte en bestämd koordinat. Det är inte en GPS vi behöver. Framtiden är inte en taxiresa. Vi vet inte exakt, vi måste lyssna, känna, förändras – det är det som gör resan spännande.
Och vi måste göra det tillsammans. Och vi får inte tappa riktningen. Uppgiften vilar på en legering av kunskap, värden och – jag tar Kant på allvar – också moral.
Därför ingår Arena bland det jag brukar kalla de kunskapsuppehållande institutionerna. De som arbetar till bildningens försvar. Och som svarar för det vi behöver för den svåra konsten att veta tillsammans.
För om vi inte vet tillsammans, kan vi inget göra tillsammans.
Tack!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
