Politik Vissa ord och fraser återkommer i samhällsdebatten, och får närmast mytiska dimensioner. Olof Kleberg belyser några av dessa utmaningar i dagens diskussionsklimat.
Tanken om en ”åsiktskorridor” är en av de senaste årens ”mera lömska skapelser”, har den tyske kulturskribenten Thomas Steinfeldt kritiskt hävdat (SvD 14/5). Ja, inte bara lömsk utan fördummande.
Oftast konservativa debattörer pratar gärna om etablissemangets ”åsiktskorridor”. Själva blir de inte hörda med sin kritik. Som nu i pandemikrisen.
Den konservative ledarskribenten i Svenska Dagbladet, Ivar Arpi, går som ofta längst. Han har undrat om han är galen som vågar tänka kritiskt och ifrågasätta den officiella modellen. Han känner sig ensam.
Många andra debattörer, mest på högersidan, yttrar sig i samma anda. Den stora majoriteten, hävdar de, släpper inte in andra. Märkligt, kommenterar Thomas Steinfeld, kritikerna tycker sig stå utanför korridoren – och ändå hörs de så ljudligt!
Men där ute i kylan, ”ensamma”, står också en mängd andra kritiker – som de 22 framstående läkarna som flera gånger argumenterat för en stängning av samhället (senast i DN 14/5), liksom ett större upprop bland allmänläkare. Där finns också DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, som tidigt riktade stenhård kritik mot Folkhälsomyndighetens linje, numera allt mer även DN:s ledarsida – liksom naturligtvis SvD:s och numera konservativa Göteborgs-Postens ledarsidor. Eller Peter Kadhammar i Aftonbladet. Och många andra röster.
Kritiker har alltså kommit till tals och hörts vida omkring – men de har inte lyckats rubba den i stort sett eniga politiska huvudlinjen. Detta är problemets kärna, inte en fråga om någon ”åsiktskorridor”.
Det finns dock grupper som verkligen kunnat klaga över att de inte blivit hörda.
Striden liknar mest en vanlig kamp om tolkningar av ny kunskap.
Därför är det inte så märkligt att kritiken mot delar av Folkhälsomyndighetens modell efter hand har blivit livligare när det gäller isolering och skyddsutrustning. Och mot den svårförklarliga trögheten i testningen, där regering och ofta moderatledda regioner måste bära ansvaret.
Det finns dock grupper som verkligen kunnat klaga över att de inte blivit hörda. Det är de som arbetat på golvet i bekämpningen av pandemin: personalen i hemtjänsten, undersköterskor och inhoppare. De skulle med viss rätt kunna klaga över en åsiktskorridor av experter och debattörer som inte har släppt in dem.
En annan kritik av den mjukare svenska hållningen går ut på att Sverige skulle vara ”fredsskadat”. Vi är godtrogna, tror att ”människan i grund och botten är god” som författaren Elisabeth Åsbrink hävdat (DN 30/3). Våra nordiska grannar, med erfarenhet av krig och ockupation under andra världskriget, vet bättre.
Även andra skribenter har påpekat detta. Det kan ligga något i det – särskilt Finland har ju behållit sina beredskapslager.
Tanken att Sverige är ”fredsskadat” har länge använts av grupper som vill ha starkare försvar.
Tanken att Sverige är ”fredsskadat” har dock länge använts av grupper som vill ha starkare försvar. De har kritiserat ”naiva” föreställningar om att förtroendeskapande åtgärder skulle kunna ha positiva effekter, till exempel gentemot Ryssland.
Begreppet har alltså nu inlemmats i en konservativ diskussion.
Redan därför är det mindre lyckat att dra in ”fredsskada” i synen på pandemibekämpningen.
Men ännu viktigare. Det är feltänkt, som statsvetarprofessorn Leif Lewin har hävdat (DN 5/4). Här handlar det inte om svensken är god eller ej, det centrala är tilliten. Svenskar har en historiskt betingad tro på eget ansvar och en tillit till stat och myndigheter. Han hänvisar också till forskning av bland andra Nobelpristagaren Elinor Ostrom som visat att gemenskap och en återhållsamhet med egna krav långsiktigt är bättre för en själv.
Eget ansvar leder till större lojalitet än förbud, sammanfattar Lewin och stöttar den svenska pandemimodellen. Men varför har då våra nordiska grannländer – med samma höga tillit till staten – stängt ner så mycket mer än Sverige? Jo, de är ”krigsskadade”, menar Lewin, De har sina mörka krigserfarenheter från andra världskriget.
Tesen om svenskars höga tillit lyftes en gång fram i den uppmärksammade boken Är svensken människa? (2006) av kulturskribenten Henrik Berggren och professorn Lars Trägårdh. Där lanserade de ”statsindividualismen” som ett svenskt särdrag: medborgarna har tillit till en välvillig, skyddande kungamakt (statsmakt) så länge denna makt låter dem leva sitt liv utan (alltför mycket) kontroll. Det har skapats ett socialt kontrakt.
Deras tes om statsindividualismen står sig bra, alltjämt, tycker jag. Men ett andra viktigt särdrag som de också lyfte fram, känslan för gemenskapens värde, tilliten mellan människor, har inte slagit rot på samma sätt. Lars Trägårdh har dock i vår återkommit till detta inslag i flera inlägg.
Men tesen om gemenskapen är helt borta i en krönika av statsvetaren Gina Gustavsson, yngre Uppsalakollega till Leif Lewin (DN 22/5). Sverige med sin statsindividualism är som Pippi Långstrump, hävdar hon – det viktiga är att vara fri och värna oberoendet från andra människor. Uppgiften att ta hand om andra, även de nära, lämnar vi åt staten.
WHO är som den snävsynta Prussiluskan, men ingen ska komma här och bestämma över oss, argumenterar Gina Gustavsson. Redan här haltar det betänkligt. Sverige har ju ganska långt följt WHO:s rekommendationer och inte stängt ner hela samhällen som Italien, Spanien, Frankrike och andra.
Gina Gustavsson tolkar statsindividualismen så här:
”Den opersonliga staten befriar oss nämligen från våra anhöriga och bekanta, som annars riskerar att stå i vägen för vårt självförverkligande.”
Hennes resonemang hamnar i en extremindividualism – som vi känner från det nyliberala tänkandet som var så starkt på 1990-talet. Men tesen om statsindividualismen bygger alltså, som jag uppfattat den, på en ”tillitstriangel”:
Medborgaren hyser tillit till att staten ordnar trygghet mot att staten inte lägger sig alltför mycket i vad medborgarna tycker, tänker och tar sig för.
Staten känner tillit till att medborgarna agerar med eget ansvar.
Och medborgarna har en hyfsad tillit till varandra och ställer upp för varandra när det är kris. Som så många frivilligt, inte bara i yrket, gör nu under pandemin.
Men i Gina Gustavssons nytolkning är statsindividualismen avklädd. Kvar står egenintresset. Det kortsiktiga. Det som inte gagnar i längden.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
