Ateisterna och Guds existens

Religion I krisande tider blir religionen extra viktig för många medborgare. Samtidigt som det väcker den eviga frågan om hur elände och sjukdom kan accepteras av en högre makt. Lennart Nordenfelt vrider och vänder på argumenten från ateistiska tänkare.

Under de senaste åren har vi fått se en viss renässans av ateistisk argumentation. Fyra författare, Richard Dawkins (född 1941) i The God Delusion, Sam Harris (född 1967) i The End of Faith, Daniel Dennett (född 1942) i Breaking the Spell: Religion as a Na­tural Phenomenon, och Christopher Hitchens (född 1949) i God is not Great, har oberoende av varandra gjort upp med religionen, framför allt i form av dess Gudstro. Till en del luftar dessa författare många välkända ateistiska argument, men till en del förfinar de argumentationen och i vissa avseenden utökar de den.

Det ondas existens i världen, inte minst det fruktansvärda lidande som människor genom tiderna fått utstå genom krig, förföljelser och terrorhandlingar, har ofta framförts som ett viktigt argument mot Guds existens. Problemet med det onda, som behäftar de stora religionerna, brukar kallas teodicé­proble­met. En oändligt kärleksfull Gud skulle omöjligen kunna tillåta allt detta mänskliga lidande. Lidandet drabbar oftast också helt oskyldiga personer.

Den tidigare generationens ateister såsom Bertrand Russell och Ingemar Hedenius tar upp problemet, men mest i anslutning till människans kommande lidande i helvetet, och det har en förvånande liten plats bland de naturvetenskapligt orienterade nyateisterna. Biologen Dawkins är ganska ointresserad av teodicé-problemet. Han menar att detta problem bara drabbar idén om en god Gud. Dawkins anser, egendomligt nog, att godheten inte ingår i definitionen av Gud. För honom är idén om Gud som den allsmäktige skaparen av allt liv på jorden, den huvudsakliga måltavlan för hans resonemang.

Sam Harris och Christopher Hitchens ägnar dock teodicé-problemet och frågan om det mänskliga lidandet och den mänskliga ondskan ett stort intresse. Det viktigaste ämnet i Sam Harris uppgörelse med de stora religionerna gäller den grymhet som uppvisas i delar av de heliga skrifterna liksom den farliga ondskan bland de religiösa själva. Han noterar särskilt de fasansfulla handlingar som människor kan begå i religionens namn:

Frågan om hur kyrkan lyckades transformera Jesu huvudbud­skap om att älska sin nästa och vända andra kinden till, till en doktrin om mord och våldtäkt verkar innehålla ett mysterium. Men i själva verket är det inget mysterium alls. Bortsett från Bibelns heterogena karaktär och ibland totala motsägelse­fullhet, som tillåter skilda och ofta oförenliga mål, så ligger skulden egentligen på doktrinen om tron själv. När en män­niska inbillar sig att hon bara behöver tro på sanningen av ett påstående, utan evidens – då blir hon kapabel att göra vad som helst.

Harris exemplifierar bland annat från inkvisitionen under 1400-talet och de handlingar som rättfärdigades i dess namn. Muslimer och judar eller andra personer som avslöjades med avvikande religiositet kunde torteras och avtvingas bekännelser om sina egna synder men också tvingas ange andra personer med avvikande tro. Inkvisitorerna kunde stödja sig på uttalanden från Augustinus som inte tvekade om tortyrens lämplighet som en metod att behandla personer som hade avvisat Guds lagar.

Ett annat fasansfullt exempel från den kristna historien är häxprocesserna som förekom på många platser i Europa från 1500-talet och framåt. Många kvinnor, unga som gamla, kunde anklagas för att vara besatta av Satan och fungera som dennes verktyg. De var därmed att betrakta som häxor. Människor i omgivningen tillskrev dessa kvinnor de mest ohyggliga brott. Man kunde till och med inbilla sig att de låg bakom ovanliga meteorologiska händelser som stormar, översvämningar och andra naturkatastrofer. Man övertygade sig själv och andra om att häxorna måste dödas, oftast genom att brännas på bål.

Harris inkluderar också judeförföljelserna i den beklämmande delen av den kristna historien. Han menar att jude-förföljelsens mest extrema kulmen i Stortysklands förintelsemaskineri under andra världskriget hade en kristen bakgrund.

Även om judehatet i Tyskland fick mest sekulära uttryck, var det en direkt arvtagare till den medeltida kristenhetens attityd. Under århundraden hade religiösa tyskar betraktat judarna som den värsta sortens hädare och tillskrivit dem och deras närvaro skulden för alla eländen i samhället.

Om man önskar få noggranna belägg för bland annat nazismens och fascismens beroende av kyrkligt stöd kan man konsultera Christopher Hitchens omfattande historiska undersökningar i boken God is not Great. Hitchens dokumenterar i sin bok också illgärningar begångna av representanter för alla de stora religionerna, med många exempel från samtiden.

Harris är dock hårdare än Hitchens i sin attack mot islam och muslimerna. Han observerar att Koranen på flera ställen förkunnar Guds vrede mot de otrogna. Stora bestraffningar väntar de otrogna efter döden. Budskapet upprepas gång på gång framför allt i surorna 2 och 3. Den rättrogne muslimen uppmanas att förakta den otrogne och också bestraffa honom eller henne. Muslimen förbereds explicit för en strid mot anhängare av andra religioner.

Låt inte förnekarna av sanningen tro att den frist vi beviljar dem är till deras fördel. Vi ger dem denna frist så att de kan hopa synd på synd; ett förnedrande straff väntar dem.

På nästan varje sida [här gör sig Harris dock skyldig till en grav överdrift] uppmanar Koranen alla rättrogna muslimer att förakta de icke­troende. På nästan varje sida lägger Koranen grunden för religiösa konflikter.

Specifikt för islam är också rättfärdigandet av självmordsattacker i försvaret av den egna religionen. Detta är inte något som ingår i den officiella tolkningen av Koranen, men det finns i vissa länder ett stort populärt stöd för självmord i religionens namn. Harris noterar undersökningar från länder som Elfenbenskusten och Ghana, men också från Libanon och Jordanien. I de senare länderna anser ungefär hälften av muslimerna att sådana självmord är rättfärdigade.

Harris diskuterar sedan möjligheten att Gud har goda skäl för att acceptera ondskan och lidandet i världen. Ett tänkbart skäl skulle kunna vara att lidandet är en nödvändig förutsättning för att mänskligheten i framtiden skulle få ta del av en stor lycka. Ett annat, och möjligen mer framgångsrikt, resonemang tar fasta på att människorna av Gud har tilldelats en stor frihet att handla efter egna överväganden. Friheten är i sig något mycket gott, menar Harris och andra som lyfter fram detta argument. Det är friheten som enligt många gör våra liv meningsfulla. Men friheten innebär samtidigt att människor ofta gör misstag och begår övergrepp, ibland med berått mod. Då kan stort lidande uppstå som en konsekvens, men det är en nödvändig konsekvens av den prisvärda friheten, brukar apologeterna säga.

Detta svar är dock behäftat med stora svårigheter. Det är visserligen sant att människor själva genom fritt handlande är ansvariga för en stor del av världens lidande. Men det gäller ingalunda allt. Naturkatastrofer och farsoter ligger bakom mycket av det mänskliga eländet. För att inte tala om den vanliga sjukligheten och det ofta svåra åldrande som drabbar de flesta människor. För dessa företeelser är människor normalt inte ansvariga. Och hur kan Gud anses vara rättfärdigad att tillåta detta lidandes existens?

Och hur är det egentligen med människans fria handlande? Här finns två viktiga aspekter. Den ena har att göra med att Gud är ett allvetande väsen. Om Gud vet allt som har varit och som kommer att vara, då måste Han också veta vilka handlingar som alla människor kommer att utföra. Den frihet som människor tilldelats blir då ganska illusorisk. När Gud skapade Hitler visste Han mycket väl att Hitler skulle fatta beslut om miljontals människors lidande och död, dels genom den rena utrotningen av judar och romer, dels genom att starta ohyggligt blodiga krig. Gud måste ha förutsett Hitlers handlande. Detta måste gälla alla människor och deras handlande. Gud inser från början hur framtiden för människorna skall gestalta sig, även om Han låtit människor få illusionen av att de utför fria handlingar. Och hur kan då, i rimlighetens namn, Gud straffa människor för gärningar som de inte kunde ha undvikit att utföra.

Men frågan om handlingsfrihet kan problematiseras utan att man blandar in Gud. En determinist kan resonera så här: Alla händelser i världen är helt determinerade av föregående orsaker. Detta gäller alltså också mänskliga kroppsrörelser. Dessa har neurologiska och fysiologiska orsaker. Handlingar utgörs normalt av kroppsrörelser – de mentala handlingarna, såsom tänkande, består ytterst också av fysiska, nämligen neurologiska, händelser. Alltså är alla handlingar determinerade av tillräckliga orsaker. Den fria viljan tycks vara överspelad, eller också måste vi tolka den fria viljan själv i neurologiska termer. Hur som helst kan man då inte tillskriva människor ansvar för sina handlingar, om ansvar skall ha kvar sin moraliska innebörd.

Designargumentet

De nya ateisterna, i synnerhet Dawkins, lägger det mesta av sitt krut på en moden version av det teleologiska Gudsbeviset. Utgångspunkten är vår observation av att mycket i vår värld verkar vara välkonstruerat och skapat för att uppnå ett visst mål. Detta gäller särskilt tydligt de levande varelserna, djuren och växterna. Man behöver inte studera ett djur länge för att finna att det innehåller en sinnrik mekanism som hela tiden strävar efter att överleva. Om organismen utsätts för påfrestning, till exempel kyla, sätter försvarsmekanismer igång, blodkärlen drar ihop sig så att inga inre organ ska påverkas. Om organismen skulle skadas, genom penetration så att blödning uppstår, startas reparationsmekanismer: blodet koagulerar och såret ersätts så småningom med frisk vävnad.

Alla dessa överlevnadsprocesser pågår ständigt i varje organism så länge den lever. Den biologiska världen tycks vara genuint teleologisk. Den verkar skapad av ett intelligent väsen. Precis som när vi står inför ett sinnrikt mekaniskt system, som ett urverk, och frågar »Vem är urmakaren?« bör vi ställa frågan inför de biologiska varelserna »Vem är skaparen?«

Nu har detta teleologiska argument genom historien utsatts för en rad kritiska synpunkter. För det första har inte alla urverk samma urmakare. Alltså behöver inte alla organismer ha samma skapare – om vi nu skulle komma till slutsatsen att de är skapade. Det teleologiska argumentet behöver alltså inte peka på existensen av en enda skapande gud. Men mera slagkraftig är en annan synpunkt: Om vi vill hävda att djur och människor är skapade av ett intelligent väsen, måste vi tillstå att skaparen ofta misslyckas och har en mindre ändamålsenlig design. Många organismer fungerar dåligt i sin miljö, många är svaga och sjuka – och alla går förr eller senare under och dör. Och vad som är ännu tydligare: vårt oändliga universum verkar ha gett ett utomordentligt litet spelrum för biologiskt liv.

Vi känner inte med säkerhet till någon planet utom vår egen i hela detta universum, som möjliggör biologiskt liv. Det finns förstås plausibla spekulationer om beboeliga planeter, men hur som helst är de försvinnande få. Vadan denna ofantliga konstruktion, vadan detta oändliga universum, om nästan allt som finns i det är som en kolossal öken, där inget liv är möjligt? Och varför denna jättekonstruktion om det biologiska livet, särskilt det mänskliga livet, är det stora ändamålet med tillvaron?

Den tes som särskilt Dawkins framför är att de biologiska varelserna, som ser ut att vara designade, i själva verket inte är designade. Från slutet av 1800-talet, det vill säga från tillkomsten av Darwins The Origin of Species år 1859, har vi, enligt Dawkins, en sammanhängande teori som kan förklara uppkomsten av alla jordens levande varelser och också varför de fortlever.

En mycket kort summering av Darwins utvecklingslära är följande: de levande organismtyperna på vår jord har utvecklats oändligt sakta – ibland med långa avbrott – från små encelliga organismer till de enormt komplexa däggdjuren och till sist till människan, som såvitt vi förstår är den första helt självmedvetna varelsen. De principiella mekanismerna bakom denna utveckling är endast två: mutation och död. Det genetiska materialet i vissa enskilda organismer har vid någon tidpunkt förändrats av någon yttre orsak. Som en följd av detta har en något förändrad art kunnat uppstå. I vissa, men ingalunda alla, fall innebar den nya arten en framgång. Den kunde överleva och reproducera sig, kanske bättre än den tidigare existerande arten. Därmed kunde den utkonkurrera den tidigare arten och en positiv utveckling blev följden. Genom denna ständiga process som pågått på jorden under kanske fyra miljarder år har vi slutligen nått vår nuvarande »fulländning«, homo sapiens.

Utvecklingen har alltså tagit en kolossal tid och den har skett stegvis i mycket små steg. I inget fall, enligt Darwin, behöver vi ha ett gudomligt ingripande. Det som verkar vara god design är endast mutation och eliminering av mindre dugliga varelser.

Det finns förstås kritik också av Darwins evolutionsteori. En kraftfull sådan kritik gör gällande att vår naturhistoriska kunskap är mycket ofullständig. Vi kan inte med paleontologiska eller andra fynd belägga alla de olika steg som ligger före vår egen existens. Det finns svårförklarade hopp i utvecklingen. Först och främst är steget till det ursprungliga livet, den första encelliga varelsen, fortfarande mycket oklart. Dessutom finns flera mycket svårförklarliga hopp längs vägen.

Hur kom den första fågeln till? Steget från en landkrabba till en helt flygfärdig organism verkar vara mycket stort. Detta gäckar idén om utvecklingen i mycket små steg.

Slutsatsen av dessa invändningar är att evolutionsläran är långt ifrån fullständig. Det finns fortfarande många luckor i den påstådda utvecklingen. Vissa luckor verkar dessutom vara svåra att överbrygga eftersom de är stora. Hur kan, för att ta ett annat exempel, de små utvecklingsstegen mot ett fulländat öga ha gått till? Går det att tänka sig nivåer före det fulländade ögat som kan ha tjänat ett ändamål – låt vara begränsat – och som därmed kan ha behållits i den gradvisa evolutionen? Varje organism i utvecklingen, enligt den evolutionistiska teorin, fortsätter att existera endast om den är överlevnadsfähig.

Dawkins försvarar sig kraftfullt mot de attacker som försöker påvisa »luckor« i evolutionen. Vid den påstådda upptäckten av varje sådan lucka hoppar kreationisten fram, säger Dawkins, och hävdar att den enda möjliga förklaringen till utvecklingen på denna punkt är att det finns en intelligent Gud som fyllt igen luckan. Här talar en tänkt kreationist, tolkad i Dawkins text:

»Den lilla fläckiga vesslegrodans armbågsled är oreducerbart komplex. Ingen del av den skulle tjäna något till förrän hela leden är ihopmonterad. Jag slår vad om att Du inte kan kom­ma på något sätt för vesslegrodans armbåge att ha utvecklats långsamt och gradvis [så som evolutionsteorin antar].« Om vetenskapsmannen inte genast kommer med ett uttömmande svar drar kreationisten följande slutsats. »Jaha, då vinner den alternativa teorin: intelligent design.«

Dawkins noterar den skeva logiken i detta resonemang. Om teori A inte kan stödjas i varje detalj måste teori B – som är skild från A – vara rätt. Vi uppmanas att genast ansluta oss till teori B utan att ens se om den brister på exakt samma punkt som teori A. Det är uppenbart att vetenskapen ännu inte klarlagt hela den evolutionära historien. Det finns många kunskapsluckor fortfarande. Flera av dem täpps dock hela tiden igen genom nya upptäckter av fossilt material. Men att erkänna dessa luckor är i vetenskapens namn detsamma som att uppmana till fortsatt forskning. Helt klart är evolutionsteorin den i särklass mest lovande teorin om vår jords biologiska utveckling. Att negligera – eller närmast förhindra – fortsatt evolutionsteoretisk forskning genom att hänvisa till Guds intelligenta design är att visa ett totalt förakt för det vetenskapliga arbetet. Så talar Dawkins och hans kolleger inom utvecklingsbiologin.

Den religionskritik som ateister och nyateister framfört är på många sätt kraftfull. Den har på ett effektivt sätt avvisat eller starkt problematiserat Thomas av Aquinos och andras så kallade Gudsbevis. Den har också tydligt påvisat att det traditionella (abrahamitiska) Gudsbegreppet innehåller självmotsägelser  – eller i varje fall har element som är svårförenliga. Detta gäller främst idén om Gud som både allsmäktig och allgod.

De mest kraftfulla argumenten riktas, både av de gamla och de nya ateisterna, mot idén om Guds allgodhet. Hur kan den allgode Guden tillåta människors onda, ibland fruktansvärda, handlingar; hur kan Han tillåta allt annat lidande, betingat av naturliga orsaker, och hur kan Han själv, enligt de kanoniska skrifterna, förutspå eviga och förfärliga straff för många människor i ett kommande liv?

De vetenskapliga teorierna om universums ålder, liksom den så ofta anförda evolutionsteorin för de biologiska arternas utveckling, innebär tillsammans ett hårt slag mot traditionella religiösa antaganden om jordens och människornas tillkomst. En rimlig och mogen religionsuppfattning måste befria sig från sådana »primitiva« uppfattningar.

Ateisterna har dessutom visat problem med hela idén att Gud skulle existera som ett okroppsligt, allsmäktigt väsen separerat från, men ändå delaktigt i, vårt vanliga universum.

Ateisterna har dock ingen analys som är likvärdig med evolutionsteorin när det gäller att förklara livets yttersta uppkomst eller dess grundvillkor. Vägen från jordens tillblivelse till uppkomsten av den första encelliga levande varelsen är fortfarande i hög grad en gåta. På samma sätt är det en gåta att vår planet utgör en »guldlockszon« för biologiskt liv.

Det finns många ouppklarade frågor kvar när det gäller att förklara vår världs, inklusive människans, tillkomst. Det finns förstås inte heller ett bevis mot Guds (som en utomvärldslig varelse) existens – om Han inte definieras med självmotsägande egenskaper. Men vi kan lika lite ta våra intellektuella svårigheter som intäkt för att det måste finnas en allsmäktig Gud bakom vårt universum och våra egna liv. Det finns all anledning att fortsätta det vetenskapliga arbetet på detta område och att finna alternativa förklaringar.

Men man kan också se på religion på ett helt annat sätt. Kanske vi inte i detta sammanhang ska bry våra hjärnor med de yttersta kosmiska orsakerna till jordens och livets tillkomst. Vi kan hålla öppet för att Gud ska förstås i helt andra termer.

Hur kan uppkomsten av religionen förklaras?

Men om nu argumenten för den abrahamitiske Gudens existens är så svaga som ateisterna anser, hur kan man då förklara det faktum att Gudstron i världen ändå är så omfattande? På denna fråga antyder både Dawkins och Dennett en Darwin-inspirerad teori. Den kan kanske kort sammanfattas på följande sätt.

Religiös tro uppstod genom att människor tillskrev alla föremål i sin omgivning, såsom växter, stenar och till och med väderfenomen, mentala egenskaper. Människorna ansåg att allt i omvärlden var besjälat och de betraktade allt som potentiella aktörer. De naturliga föremålen, som stenar, kunde ha känslor och de kunde agera och reagera. Genom detta antagande formades människornas gemensamma praktiker. Deras världsuppfattning bidrog till samarbeten i samhällen, som just genom den starka gemenskapen blev livskraftiga. De samhällen som hade störst sammanhållning kunde leva vidare. Andra sjönk tillbaka och dog. De samhällen som så småningom kunde samlas kring idén om en enda allsmäktig Gud blev de mest livskraftiga. Således är det dessa som vi nu ser som segrare i konkurrensen om världens livsåskådningar.

Både Dawkins och Dennett pekar på ett annat fenomen som kan tillskrivas de flesta kulturer. I alla högkulturer finns myter om världens uppkomst och om det goda – och onda – mänskliga livet. Dessa har utvecklats successivt och har ingen känd ursprunglig författare. Men de har i det kollektiva minnet hos en befolkning spelat en stor roll. De har kunnat ligga till grund för de stora religionernas skapelseberättelser och de har genom tradering över generationerna vidmakthållit religionernas, åtminstone lokala, herravälde.

Dawkins och Dennett kan alltså inte tillstå att den stora förekomsten av religioner som innebär Gudstro utgör ett argument för existensen av Gud. Gudstron kan förstås evolutionärt och sociologiskt. Gudstron har haft en plats och spelat en betydande roll för att upprätthålla livskraftiga samhällen. Den utbredda Gudstron är dock inte i sig ett argument för Guds existens såsom en utomvärldslig varelse.

Dessutom har inte alla samhällen samma religion. Som bekant har de stora religionerna sina skilda geografiska kärnområden. Hinduismen har sitt centrum i Indien, buddismen i Sydostasien, taoismen i Kina samt islam i Mellanöstern och Nordafrika. Kristendomen, som har den största utbredningen, finns över hela jorden men har en koncentration i Europa och Amerika (både nord och syd). Den allmänna sociologiska förklaringen av religionernas uppkomst ger ingen förklaring till – och framför allt ingen legitimering av – de delvis skilda innehållen i religionerna.

Det finns förstås en betydande överensstämmelse mellan vissa religioner, framför allt mellan de abrahamitiska som jag hittills mest exemplifierat ifrån. Dessa bekänner sig till en och samma Gud och har mycket likartade föreställningar om Honom. De framhåller Hans fullkomlighet, Hans allmakt, all- vetande och allgodhet. Men även mellan dessa religioner finns avgörande skillnader. Kristendomen avskiljer sig på en fundamental punkt. Den kristne tror att Jesus, som en gång var en människa på jorden, samtidigt är identisk med Gud. Detta är ett oerhört antagande som de övriga religionerna inte på något sätt kan förlika sig med. Jesus är visserligen ansedd för att vara en stor profet bland både judar och muslimer men de kan inte acceptera att han kan ha en gudomlig natur.

Dogmen om Jesus Kristus står alltså i bjärt kontrast till de båda övriga abrahamitiska religionernas doktriner. I detta avseende kan alltså inte alla tre religioner samtidigt göra anspråk på att ha sanningen. Anhängarna av kristendomen måste i detta avseende antingen ha rätt eller fel; på samma sätt har representanterna för de båda andra religionerna antingen rätt eller fel. Det följer förstås också att de flesta andra antaganden om Jesus, hans underverk, hans egen död och uppståndelse, bestrids av de övriga religionerna.

Skillnaderna mellan religionerna stämmer förstås till eftertanke. Är inte dessa skillnader mellan religionernas doktriner, för vilka det är svårt att finna entydig evidens, tecken på att de flesta religioner måste innehålla åtskilliga »felaktiga« utsagor? För att återgå till det logiska postulatet: det kan inte vara så att både A och icke-A gäller. Den radikala följdfrågan blir då: vilka skäl har vi för att anta att ens någon av religionerna förtjänar tilltro?

Ett sätt att tackla denna fråga är att acceptera att det finns en genuin religiös pluralism. Man kan hävda att det finns en grundläggande gudomlig verklighet som alla de stora religiösa traditionerna riktar sig emot. Alla traditioner, inte bara de abrahamitiska utan också exempelvis hinduism, buddism och taoism, bejakar att det bakom vår vardagliga erfarenhet finns en högre verklighet bortom eller inom oss som vi stundom möter och försöker tolka. Våra möten får olika karaktär inom de olika traditionerna, men det är samma djupare verklighet vi vänder oss till. Den kristna traditionen är bara en av dessa. Dess tolkning kan inte göra anspråk på universalitet. Det enda universella är den bakomliggande verkligheten »i sig«.

Detta är en sympatisk tanke, och om den vore vanlig inom det religiösa prästerskapet eller bland den religiösa allmänheten, skulle förstås toleransen för avvikande trosuppfattningar vara mycket större i världen. Vi hade kanske kunnat undgå mycket hat och splittring och undvikit de förgörande religionskrigen. Men utsikterna att vi ska kunna nå ett sådant andligt tillstånd i världen får bedömas som små.

Essän är ett redigerat utdrag ur boken Är Gud annorlunda? (Appell förlag, 2020)

***

Följ Arena Essä på Facebook