Kulturpolitik Principen om armlängds avstånd har blivit den stora frågan i den svenska kulturdebatten. Inte minst mot bakgrund av högerpopulismens attacker mot ”kultureliten”. Mikael Löfgren påminner här om principens historiska rötter och inre konfliktpunkter och komplikationer.
På 1970-talet uppdrogs åt kulturpolitiken att motverka kommersialismens negativa verkningar. I 2020-talets kulturkrig är uppgiften i stället att motverka politikens negativa verkningar.
Å ena sidan rapporterar kulturtjänstepersoner, deras fackförbund och statliga myndigheter om politikens hot mot konstnärlig frihet och professionell integritet. Å andra sidan går högerpopulister till storms mot vad de uppfattar som det vänsterliberala etablissemangets otillbörliga politisering av konst och kultur, som okvinnliga lucior och sagoberättande dragqueens. Till försvar för sina ställningstaganden anför båda sidor ”principen om armlängds avstånd”. Efter att i decennier ha verkat i det tysta har principen plötsligt blivit stridsäpplet framför andra.
Hur kunde det bli så här?
Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) räknas som upphovsman till principen om armlängds avstånd i kulturpolitiska sammanhang. Strax efter andra världskriget, med erfarenheterna från Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet i färskt minne, tog han initiativ till en organisation som skulle se till att konstarterna kunde spridas i befolkningen utan att politikerna utnyttjade dem i eget syfte.
Uppfattningen att det bör finnas en skillnad mellan politiken och konsten knyter an till en tankegång med långa rötter. Redan på 1700-talet hade filosofer fört fram idéer om maktdelning, att skilja mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt.
Denna anti-totalitära motivering till armlängdsprincipen, att tillse att konsten inte utnyttjas till politisk propaganda, har framhållits sedan dess. Men det var inte vilken konst som helst som skulle spridas bland massorna. Det var god konst som Arts Council fick i uppdrag att stödja. Kvalitet snarare än kvantitet.
Under 1900-talets första decennier ingick Keynes i den så kallade Bloomsbury-gruppen, som till sina framträdande författare och konstnärer räknade Virginia Woolf och E. M. Forster. Det var en samling konstnärligt och politiskt radikala intellektuella, som hyste en djup motvilja mot statens och politikens försök att styra konsten. Till att bedöma konstnärlig kvalitet krävdes konstnärer eller åtminstone estetisk expertis. Detta synsätt bar Keynes med sig livet ut.
Uppfattningen att det bör finnas en skillnad mellan politiken och konsten knyter an till en tankegång med långa rötter. Redan på 1700-talet hade filosofer fört fram idéer om maktdelning, att skilja mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt (parlament, rättsväsende, regering). Ibland utpekas pressen (medierna) som den fjärde statsmakten, vars oberoende och uppgift att självständigt granska övriga statsmakter har ansetts vara av godo för samhället som helhet. Det är ingen tillfällighet att public service-företag som BBC och Sveriges Radio grundades i samma veva som demokratins genombrott i Storbritannien och Sverige. Definitionen av public service är att verka i allmänhetens tjänst men att stå fri från politisk styrning. Med liknande argument motiveras vetenskapens och forskningens frihet.
Kring tanken att politiken borde begränsas till att ge konsten förutsättningar att verka för samhällets bästa växte fram ett brett politiskt samförstånd. I Europa bröts detta samförstånd på allvar först med nyliberalismen.
En svensk egenhet är den så kallade dualismen, som sedan frihetstiden syftar på den relativa självständighet som myndigheter och ämbetsmän åtnjuter i förhållande till regeringskansli och departement. Denna relativa autonomi ifrågasattes i slutet av 1900-talet av managementteorier, som beordrade offentliga förvaltningar att fokusera på styrning och effektivitet snarare än oväld och legitimitet. 2010-talet innebar en uppgörelse med dessa teorier under Stefan Löfvens paroll: ”Välfärdens proffs ska få vara proffs.” Initiativ togs för att återupprätta den tillit mellan folkvalda och tjänstepersoner som anses nödvändig för att demokratins huvudaktörer, var för sig och tillsammans, på bästa sätt ska kunna utföra sina respektive uppgifter. Som konsekvens kom kulturtjänstepersonernas professionella integritet att värnas med hänvisning till principen om armlängds avstånd.
Keynes är känd som förespråkare för en i marknadsekonomin aktivt ingripande stat. Det finns ett inre samband mellan de keynesianska teorier som ligger bakom välfärdsstaten och idén om armlängds avstånd.
I det perspektivet kan kulturpolitik betraktas som en utvidgning av den allmänna välfärdspolitikens inriktning på materiella behov till ”en totalt sett rikare livsmiljö med större spelutrymme för de enskilda att på ett personligt mångfaldigt sätt förverkliga sig själva och sina lyckomöjligheter”.
Så högtidligt formulerade sig den svenske ämbetsmannen Roland Pålsson, en av nyckelpersonerna bakom den nya kulturpolitik som riksdagen fastslog 1974. Också Pålsson funderade över behovet av avstånd mellan konsten och politiken. I ”Det möjliga samhället” (1967) gjorde han en distinktion mellan kulturpolitik i vidare mening, som han kallade ”de institutionella förhållandena”, och kulturpolitik i snävare mening, som uppmuntrar konstnärerna och ger konsten förutsättningar att fungera. Det var inte enbart av ideella skäl som Pålsson argumenterade för politikens icke-inblandning i konstens innehåll: ”All erfarenhet visar att försök till innehållslig påverkan och styrning av det konstnärliga och intellektuella livets inriktning inte bara är dömda att misslyckas utan också leder till olycka för samhället och mänsklig förnedring.”
Kring tanken att politiken borde begränsas till att ge konsten förutsättningar att verka för samhällets bästa växte fram ett brett politiskt samförstånd. I Europa bröts detta samförstånd på allvar först med nyliberalismen, vars kritik mot den ”keynesiansk” kulturpolitiken med ett självständigt Arts Council grundades i en ideologisk övertygelse om att konstens finansiering borde skötas av marknaden; till statens uppgifter hörde den inte. Konstnärer och kulturskapare uppmuntrades att bli småföretagare inom kulturella och kreativa näringar.
När den moderna kulturpolitiken lanserades i Sverige på 1970-talet betonades snarare de fördelningspolitiska målsättningarna med kulturpolitiken. Att konsten skulle bli ”allas egendom” hade länge väglett folkrörelsernas kultursträvanden.
Den nyliberala anti-politiken och reträtten från staten skapade ett tomrum som snart fylldes av auktoritära, nationalistiska krafter. I början av det nya millenniet riktade högerpopulister kritik mot vad man såg som globaliseringens negativa effekter och det politiskt-mediala etablissemangets elitism och folkförakt. Gentemot en kulturpolitik som i hög grad förlorat kontakten med folkbildningens emancipatoriska etos som den en gång föddes ur, förde de fram kulturellt och politiskt sprängstoff som identitet, kulturarv och kanon.
I den nya museilagen (2017) mobiliserades armlängdsprincipen som värn mot denna politisering av konsten och kulturinstitutionerna, och som försvar för en förvaltningskultur som respekterar kulturtjänstepersoners professionella integritet.
Det har inte hindrat att principen på 2020-talet utnyttjas som murbräcka av just de politiska krafter som strävar efter att nedmontera ett demokratiskt och självständigt kulturliv. Enligt SD:s partisekreterare betyder principen om armlängds avstånd att ”ingen ska påverka det konstnärliga innehållet, däremot är det inte lika med att man ska kunna göra vad som helst med skattepengar” (SVT Nyheter 14/12 2022).
Principen om armlängds avstånd är alltså varken entydig eller oföränderlig. Ambivalensen tar sig uttryck i bland andra följande dilemman:
Kompetens eller smak? Ett villkor för principen om armlängds avstånd tycks vara övertygelsen att konstnärligt kunnande är en specifik och av samhället efterfrågad kompetens (expertis, yrkeskunskap, utbildningsmål) och kollektiv nyttighet som för att komma till sin rätt och skapa kvalitet kräver frihet. Utan denna övertygelse vore den konstnärliga friheten och dess skapelser enbart uttryck för individuell smak som varken kan motivera principen om armlängds avstånd eller samhällets stöd i övrigt.
Expert eller vem som helst? I resonemanget ovan döljer sig en paradox. I likhet med exempelvis grundforskning är konst en högt specialiserad verksamhet. Men till skillnad från forskningen kräver konsten i princip inga förkunskaper för att förstås eller upplevas. Den är för vem som helst om än inte för alla.
Konst eller kultur? I rapporten ”Så fri är konsten” skriver Myndigheten för kulturanalys om ”konstnärer och kulturskapare” som mer eller mindre liktydiga begrepp. Men som villkor för principen om armlängds avstånd är ”konstnärlig frihet” bara tillämplig på konst av viss verkshöjd eller kvalitet. Kulturlivet har en stor spännvidd från ”kultur”, som närmast social eller pedagogisk verksamhet, till ”konst” med professionella, estetiskt nyskapande ambitioner. Om resonemanget kring ”Kompetens eller smak” är giltigt så kan principen om armlängds avstånd inte tillämpas över hela skalan. Då blir frågan: var går gränsen mellan ”konst” och ”kultur”? Och vem drar den?
Konstnärlig kvalitet och/eller professionell integritet? Den konstnärliga frihet som är ett villkor för principen om armlängds avstånd består inte bara i att skapa konst av hög kvalitet, utan också i att upphovspersonen själv bestämmer vad och hur hen skapar. I det senare fallet är det inte den estetiska kvaliteten utan den kreativa integriteten som avgör huruvida principen om armlängds avstånd ska tillämpas. Denna kreativa integritet har (parallellt med att gränsen mellan ”konst” och ”kultur” relativiserats) utvidgats till att omfatta kulturyrken i vid mening, som bibliotekarier och andra kulturtjänstepersoner, vilka i kraft av sin professionella expertis åberopar principen om armlängds avstånd till skydd mot politisk intervention. Å ena sidan bör alltså tjänstepersoner på kulturområdet iaktta armlängds avstånd till konstnärer och kulturskapare. Å andra sidan kan de hänvisa till armlängdsprincipen som värn mot otillbörlig politisk påverkan.
När den moderna kulturpolitiken lanserades i Sverige på 1970-talet betonades snarare de fördelningspolitiska målsättningarna med kulturpolitiken. Att konsten skulle bli ”allas egendom” hade länge väglett folkrörelsernas kultursträvanden
Självständighet och/eller delaktighet? I ”Så fri är konsten” skriver Myndigheten för kulturanalys om de målkonflikter som kan uppstå mellan statliga och regionala ”mål med kulturpolitiken” och ”kulturpolitikens egna mål”. Men det finns också en potentiell målkonflikt inskriven i själva de nationella kulturpolitiska målen, nämligen mellan ”Självständighetsmålet” och ”Delaktighetsmålet”: att å ena sidan ”främja kvalitet och konstnärlig förnyelse” och å andra sidan ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor”?
För Keynes och hans samtida var detta inget dilemma, vilket framgår av mottot för det tidiga 1950-talets Arts Council: ”few, but roses”. Att ”rosorna” (det vill säga kvalitetskonsten) som skulle odlas var ”få” erbjöd inget avgörande hinder, huvudsaken var skönheten som skulle spridas i befolkningen.
När den moderna kulturpolitiken lanserades i Sverige på 1970-talet betonades snarare de fördelningspolitiska målsättningarna med kulturpolitiken. Att konsten skulle bli ”allas egendom” hade länge väglett folkrörelsernas kultursträvanden. Det betydde inte att man saknade respekt för konstnärlig kvalitet. Med idealism och vördnad närmade man sig de klassiska mästerverken i studiecirklar och på folkhögskolor.
På 2020-talet kan förhållandet mellan Delaktighetsmålet och Självständighetsmålet framstå som ett dilemma, som det omöjliga valet mellan populism och elitism. Demokratins majoritetsprincip och konstens autonomi kan förefalla stå i motsats till varandra. Men konsten kan ställas inför demokratiska utmaningar om att nås, diskuteras och skapas av fler än de redan invigda, och till demokratin kan ställas uppfordrande frågor om kvalitet, som erinrar om att demokrati kan vara mer än en styrelseform.
I det perspektivet förvandlas dilemmat till en utopi: delaktighet och självständighet. För en demokratisk och kvalitetsmedveten kulturpolitik förutsätter målen varandra.
På senare år har Sverigedemokraterna gjort principen om armlängds avstånd till sin. Det har inte var möjligt utan avsevärda betydelseförskjutningar.
Konstnärlig autonomi eller regional utveckling? Inom en regional organisation med mer eller mindre tydliga utvecklingsmål – att göra regionen till en attraktiv plats att arbeta och bo i – kan uppstå tankar om att all verksamhet ska bidra till utvecklingsmålen som därför betraktas som överordnade. Tillsammans med den närhet som kan växa fram mellan politisk ledning, förvaltning och kulturbolag kan de sistnämnda komma att betraktas just som en regional verksamhet snarare än som en kulturverksamhet i egen rätt. En regionteater kan enligt uppgift ha inte mindre än arton ålagda mål för sin verksamhet, av vilka teaterkonsten upptar endast en tredjedel. Resten är så kallat outreach, pedagogisk och annan verksamhet i vilken teaterns anställda aktivt uppsöker sin publik. Frågan är huruvida dessa ålagda ”teater-externa” uppgifter ska betraktas som överträdelser av armlängdsprincipen. Eller uttrycker de snarare en uppdaterad, ”modern” version av regionala kulturverksamheters villkor och uppdrag på 2020-talet?
Politisering eller demokratisering? På senare år har Sverigedemokraterna gjort principen om armlängds avstånd till sin. Det har inte varit möjligt utan avsevärda betydelseförskjutningar. Tillvägagångssättet påminner om konflikten kring Nya Tiders närvaro på Bokmässan för några år sedan, när yttrandefriheten togs som gisslan av krafter som strävar efter att avskaffa den. I några uppmärksammade fall under vintern har SD-företrädare försvarat sina överträdelser av armlängdsprincipen gentemot vänsterns ”politiseringar”, som tar sig uttryck i främmande och därför skrämmande ord som ”identitetspolitik”, ”intersektionalitet” och ”normkritik”. Signalvärdet hos dessa begrepp är stort eftersom framträdande debattörer, och inte bara på högerkanten, under i princip hela 2000-talet har excellerat i att demonisera dem. Opinionsbildarnas kritiska uppmärksamhet riktades i allmänhet mot vänstern och det globaliserade, mångkulturella samhällets avigsidor – medan Sverigedemokraterna och deras gelikar i den etnonationalistiska miljön gödslades av retoriken och fick växa i fred. (För dokumentation och analys av denna opinionsbildning, se min bok ”Kulturstrider & statskonst”, Daidalos 2021.)
Men identitetspolitik, intersektionalitet och normkritik är i grunden uttryck för emancipatoriska strävanden, att låta demokrati och mänskliga rättigheter omfatta alla, inte bara majoriteten. Som alla goda föresatser kan det ibland bli fel och slå över i sekterism och tokigheter, men att essensen handlar om demokratisering går inte att förneka.
Det är denna kulturpolitikens jämlikhets- och frihetssträvan Sverigedemokraterna vill åt genom att kalla demokratisering för politisering och dölja sin egen antidemokratiska agenda bakom principen om armlängds avstånd.
Det är dags att återupprätta tron på politikens positiva verkningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
