Att (åter)upptäcka en granne

Ukraina Att ta makten över historien och förinta allt ukrainskt är uppenbarligen ett av huvudmålen för den ryska invasionen. Det som pågår kan därför kallas för ett kulturellt folkmord på det ukrainska kulturarvet genom avsiktlig förstörelse, systematisk plundring och stöld. 

Hur många chanser ska en bok få? Om den inte har talat om vad den vill efter 50 eller till och med 100 sidor, kan man då bara lämna den åt sitt öde utan vidare? Eller räcker det kanske med ett snävt toleransomfång på sådär 25 sidor? Själv har jag länge haft som enveten grundprincip att varje bok bör läsas till det bittra eller kanske överraskande slutet, helt oavsett hur svår eller obegriplig eller tråkig den kan verka till en början.

Böcker är som mat: det man en gång har lagt för sig på tallriken ska man äta upp. Annars visar man bristande respekt för den som lagat maten. Inte så sällan har det visat sig vara en förvånansvärt och givande – men också svårt tålamodsprövande – vana även i läsfåtöljen. När jag först gav mig på Jakobsböckerna, detta väldiga tegelstensepos på nästan 1 000 sidor av nobelpristagaren Olga Tokarczuk, fick jag kämpa hårt genom de första kapitlen för att inte ge upp.

Bara den fullständiga titeln; ”Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma: berättad av de döda medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan: för kloka till stöd för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium, melankoliker till förströelse”, kan ju skrämma livet ur vilken erfaren läsare som helst.

Det går också att haka upp sig på att Jakobsböckerna, som ofta i Tokarczuks författarskap, smyger in en magisk dimension där man aldrig riktigt vet om det övernaturliga inslaget har kommit till enbart som ett berättartekniskt knep, en författaravatar. Men, den som orkar läsa vidare blir snart belönad med en svindlande berättelse, en monumental historiemålning som spänner över ett helt århundrade och ett geografiskt område som sträcker sig från Thessaloniki i Grekland – då en del av det gamla Osmanska riket – och dagens Ukraina via Polen och det Habsburgska imperiet till Tyskland.

Ett titthål till en förlorad värld

Historiens huvudperson heter Jakob Frank, en karismatisk judisk profet, sektledare och gränsgångare som så småningom skapar sin helt egna trosriktning på en legering av judendom och katolsk kristendom med några droppar islam. Frälsare, splittrare eller bedragare? Från mitten av 1700-talet ska han, följd av sin trogne sidekick Nachman, rekrytera anhängare bland de fattigaste av fattigjudar, vinna beskydd uppifrån men också hinna göra sig många mäktiga fiender. Han förföljs, sitter länge fängslad som kättare, befrias och slutar sitt liv som upphöjd ledare för frankismen, en rörelse som ska överleva honom själv.

I frankismen är allt ägande från början gemensamt, alla har sex med alla och Frank själv betraktas som en slags inkarnation av Messias. Sedan går det som det brukar; Frank med dottern Eva blir upplyfta och upptagna i samhällseliten, tas omhand av kejsarhovet i Wien men gör sig snart omöjliga där och drar vidare till Offenbach i Tyskland där de sedan lever sina liv bekvämt som adelsfamilj med trygg ekonomisk uppbackning av sina trogna anhängare. När Jakob dör 1791 blir Eva Frank rörelsens nya ledare med titeln ”helig härskarinna”.

Men Jakobsböckerna är förstås mycket mer än denna slingriga livshistoria ur verkligheten. Framför allt erbjuder de ett titthål in i en förlorad värld där medeltida bestraffningar och pogromer möter upplysningens idéer och den nya konstmusik som just har introducerats inom de minst sagt porösa gränser som en gång fanns mellan det Osmanska riket, Tsarryssland , Österrike-Ungern och Polen. Socialt, kulturellt och politiskt var detta en smältdegel, och förlorad är inte heller en riktigt sann rubrik på en värld som snarare har varit bortglömt eller skymd för oss under hela nästan 1900-talet medan vi envist och beskäftigt riktade blickarna västerut.

Olga Tokarczuk, med egna familjerötter i Ukraina, skriver fram ett vidsträckt landskap mitt i Europa som känns både främmande och välbekant, där geografiska namn som Valakiet, Podolien och den Pontiska stäppen ekar ur historien. Vi har nyss lärt känna detta område igen genom det brutala ryska anfallet på Ukraina som nu går in på sitt tredje år. Plötsligt har Ukraina kommit oss så mycket närmare, och det faktum att det är närmare fågelvägen till Kyiv än till London och Paris låter inte längre helt absurt. En värld som fick dödsstöten i samband med första världskriget och definitivt gick under i det andra har mirakulöst återuppstått och kräver nu upprättelse.

1 000 år av gemensam historia

Jakobsböckerna påminner oss om vår egen tid och samspelar med ett återuppväckt medvetande om en lång gemensam historia som till exempel manifesteras i den nya utställningen ”Crossroads: Sweden – Ukraine 1 000 years” som invigdes på Armémuseum i Stockholm för bara en dryg vecka sedan. Och nej, det handlar inte alls bara vikingar i österled eller Ivan Mazepa och Karl XII på vägen mot Bender, utan om en snart tusenårig resa som bara tillfälligt har avbrutits. Ukraina är ett grannland som har tyckts fjärran, men som nu under kort tid kommit oss så mycket närmare på betydligt flera sätt än bara geografiskt.

Tokarczuks trögstartade monumentalverk öppnar dock vyerna över mer än Ukraina, ja faktisk över stora delar av det förträngda Öst- och Centraleuropa där så mycket av äldre svensk historia har utspelats. Jag har haft en liknande historia med ”Minnen av minnet”, en annan tegelsten av den hyllade rysk-judiska poeten och författaren Maria Stepanova. Först verkade boken helt obegriplig. Vad är det här? Vart ska berättelsen leda? Vad vill den mig? Det tog en stund och nästan 100 sidor, men så efterhand förstod jag att den medvetet försöker överskrida gränserna mellan helt olika litterära genrer, och att den vill leda mig till minnen av samma bortträngda geografi.

I inledningen finns en död faster och hennes gamla fotoalbum. Stepanova börjar, lite motvilligt, fråga sig vilka de där gåtfulla, främmande, döda albumansiktena tillhör. Så, genom brev och foton,  växer en kalejdoskopisk krönika fram om hennes stora släkt och hur den lyckades överleva i en grym och nyckfull tid – men också om rysk och östeuropeisk 1900-talshistoria. Den rör sig från släktens urhem i Kirov till Leningrads belägring under Det stora fosterländska kriget till dagens Moskva, med en avstickare till Humboldtuniversitetet i Berlin där Stepanova ett tag var gästprofessor. Samtidigt förflyttar den sig också från och åter mellan det lilla och det stora på ett sätt som faktiskt påminner en del om undertexten i Pasternaks ”Doktor Zjivago”.

“Minnen av minnet” är en storartad och gränsöverskridande text om relationerna mellan den stora historien och de många individuella livsödena, som gärna kan läsas som en serie fristående essäer under en lös sammanhållande ram. Men framför allt är det en text som vänder och vrider på frågor om historia, kulturarv, minne och glömska. Minnet kan var en bedräglig och svekfull bekantskap som lurar oss att se förflutenheten genom rosa glasögon eller som ett regntungt mörker. Det skönmålar och svartmålar, får oss ibland att tro benhårt på något som faktiskt aldrig har hänt, suddar det obehagliga och lyfter fram de goda stunderna – eller tvärt om.

”Allteftersom tidsavståndet ökar mellan de döda och oss blir deras svartvita drag allt skönare och ädlare”, skriver Stepanova. Hon gör också en viktig närmast filosofisk skillnad mellan historia och minne: ”Minnet är något som återberättas, historien är skrift; minnet bryr sig om rättvisa, historien ser till fakta; minnet moraliserar, historien gör beräkningar och korrigerar; minnet är personligt, historien drömmer om objektivitet…”

Lita inte på minnet – men vad är alternativet?

Vi gör alltså klokt i att hålla minnet på minst en armslängds avstånd. Men fundera över motsatsen: en tillvaro helt utan minne, att vakna en morgon och bara kunna titta framåt, att inte ha minsta aning om varifrån man kommer. Är det ens en tänkbar tanke? Utan blickar bakåt, vad finns då att ta fäste i, hur ska vi då kunna orientera och organisera oss i en kaotisk värld? Historien – tyvärr är den inte heller alltid att lita på, påminner Stepanova:

”Men till skillnad från naturen är de döda gränslöst fogliga, de låter oss göra vad vi vill med dem och tackar oss nästan för det. Det finns ingen tolkning de skulle motsätta sig. […] Kulturen förhåller sig till det förflutna som en råvaruberoende stat till sina naturresurser: bara att gräva upp, ta allt ni kommer åt! Att parasitera på de döda är en industri.”

Därmed är vi också tillbaks i dagens Ukraina, där det ryska övergreppet nu har pågått sedan den 24 februari 2023 och någon hållbar fred långtifrån är i sikte. Tvärtom ser vi hur brutaliteten och det urskiljningslösa, meningslösa våldet mot civilbefolkningen om möjligt bara eskalerar för varje dag. Inte minst drabbas det Ukrainska kulturarvet, den historiska plattform eller infrastruktur som Ukraina nu bygger sin kulturella och politiska identitet på. Det rör sig om ett krig med både minnet och historien som utpekade måltavlor.

”Jag vet att de vill att vi, ukrainska författare, ska försvinna. . . de riktar sig mot den ukrainska kulturen”. Så twittrade författaren Victoria Amelina efter de förödande ryska robotattackerna mot Kyiv den 10 oktober 2022, som förstörde eller skadade en lång rad historiska byggnader och kulturarvsinstitutioner, inklusive det rika ukrainska nationalbiblioteket som undgick en fullträff av en kryssningsrobot med bara 50 meter.

Efter invasionen började Amelina dokumentera ryska krigsbrott, och under efterforskningar i den nyss befriade Iziumregionen i september 2022 hittade hon författarkollegan Volodymyr Vakulenkos efterlämnade dagbok. Han hade förts bort och mördats av de ryska ockupanterna, troligen bara för att han skrev barnböcker på ukrainska. Hans kropp hittades senare i en massgrav. Den 30 juni 2023 avled Amelina själv på Metjnikovsjukhuset i Dnipro efter att ha fått livshotande skador tre dagar tidigare vid en robotattack mot Kramatorsk, medan hon åt på en pizzarestaurang tillsammans med en journalistdelegation från Latinamerika. Tolv andra människor dödades också i den attacken.

Kulturell utplåning som krigsmål

Kulturen – dåtid, nutid och framtid – har alltså hamnat i krigets frontlinje och kulturell utplåning är helt uppenbart en central strategi i Rysslands aggressions- och våldskampanj som faktiskt har pågått – inte i två, utan i snart tio år. Det upprepade påståendet att en distinkt ukrainsk historia, språk och kultur inte existerar och aldrig har gjort så, att Ukraina är ett hittepåland som inte förtjänar att vara en självständig stat och därför borde vara en del av Ryssland, är ju ett av Putins centrala motiv för att föra anfallskrig mot och försöka ockupera Ukraina.

Han vill inte bara kontrollera ukrainskt territorium och luftrum, utan radera ut ukrainsk kultur och identitet, och att påtvinga det ukrainska folket det ryska språket, komplett med en manipulerad, chauvinistisk, militariserad version av rysk kultur, historia och världsbild. I den beryktade intervjun med Tucker Carlson rabblar han årtal som en förläst a-student i historia, plockar ut de godbitar som passar honom och sätter ihop dem till en ny berättelse där det inte finns plats för något Ukraina.

Att ta makten över historien och förinta allt ukrainskt är uppenbarligen ett av huvudmålen för den ryska invasionen. Det som pågår kan därför kallas för ett kulturell folkmord på det ukrainska kulturarvet genom avsiktlig förstörelse, systematisk plundring och stöld. Enligt UNESCO hade minst 341 kulturarv drabbats av avsiktlig förstörelse i början av februari detta år och Ukraine Conflict Observatory rapporterade potentiella skador på 1 689 kulturarv i Ukraina redan i juli 2023.

Det är inte heller första gången som en storrysk självhärskare vill förstöra eller förtrycka den ukrainska kulturen. Ukrainska tänkare och författare, musiker, konstnärer och forskare har under de senaste trehundra åren drabbats av först tsarryska och sedan sovjetkommunistiska ansträngningar att förneka, assimilera och eliminera deras kultur, inklusive förbud att använda själva språket – samma typ av barbarisk repression som nu upprepas i de ockuperade områdena i öster.

Det kulturella identiteten återuppväcks

Men det mesta tyder på att alla dessa medvetna attacker har haft rakt motsatt effekt, åtminstone i modern tid. Efter Majdan-revolutionen eller ”Euromajdan” som avsatte Janukovitjregimen – det ukrainare kallar värdighetsrevolutionen – och framför allt efter den ryska ockupationen av Krim våren 2014 har den ukrainska identiteten återuppväckts. Kulturlivet blomstrar, samtidigt som längtan till Europa är stark.

Det finns nu en utbredd tendens bland ukrainare att umgås helt på ukrainska. Nya dikter, romaner, berättelser, teaterpjäser, essäer med mera skrivs på ukrainska och ryskspråkig litteratur fasas ut eller destrueras i industriell skala. Ukrainas kulturella, politiska och fysiska överlevnad som nation är alltså sammanflätade – de går hand i hand.

Bortsett från den uppenbara och avsiktliga förstörelsen genom ryska vapen befinner sig många ukrainska kulturarvsinstitutioner tyvärr i ett sorgligt tillstånd av långsamt förfall. Redan före kriget brottades de med stora utmaningar på grund av underfinansiering. Med riksbibliotekarien professor Lyubov Dubrovinas ord har det ”varit omöjligt att köpa nya datorer och höja lönerna […] det är nästan omöjligt att hitta nya medarbetare på grund av den mycket låga lönen, som är omöjlig att leva på”. Många i hennes personal har flytt landet eller blivit inkallade. De som är kvar går på halv lön.

En lärdom av detta är att omvärlden har ett stort ansvar att fortsätta att stödja och stärka den kulturella infrastrukturen i Ukraina med tålamod och uthållighet, och välkomna Ukraina till Europa – samtidigt som vi stödjer den väpnade kampen. Först och främst måste de ryska övergreppen mot det ukrainska kulturarvet löpande uppmärksammas, dokumenteras och fördömas. Ryssland och de ryska representanterna här i Sverige ska ständigt få höra att Haagkonventionen från 1954 gör det till ett krigsbrott att skada kulturarv.

Kulturellt bistånd efterlyses!

Sedan behöver vi alla göra vårt för att bidra till ett aktivt kulturutbyte genom att sprida och stimulera ukrainsk litteratur, musik, konst och annan kultur. Arkiv, bibliotek och museer kan hjälpa sina kollegor i Ukraina med ekonomiska medel, med modern utrustning, med utbildning och med skydd för hotade samlingar, t.ex. genom att digitalisera dem på plats.

Vi kan också uppmana regeringar och myndigheter att även se till behovet av kulturellt bistånd, vid sidan av pansarskott och granater. När kulturminister Parisa Liljestrand talade vid invigningen av Sverige-Ukraina-utställningen på Armémuseum den 15 februari hade hon kunnat presentera ett ordentligt svenskt stöldpaket till de hårt pressade kulturarvsinstitutionerna i Ukraina. Tyvärr lyckades hon missa den chansen. Pinsamt nog var det istället den ukrainska delegationen som fick överlämna en symbolisk gåva till Sverige, en ikon av S:t Erik målad på en genomskjuten skyddsväst.

Inte minst är det viktigt att hålla kontakten öppen och levande med de modiga människor som varje dag kämpar för att det ukrainska kulturarvet ska få fortsätta att existera. Ni är inte ensamma! Vi finns, vi är här, vi ser er och vi förstås de stora prövningar som ni just nu går igenom! Det är enkla och självklara budskap som ukrainska arkivarier, bibliotekarier och museianställda behöver få höra igen och igen – gärna med tillägget att vi är mer än villiga att hjälpa och göra oss nyttiga på alla sätt vi kan.

Solidaritet – och egenintresse

En erfarenhet av två krigsår är att volontärnätverk ofta arbetar snabbare och smidigare än tungfotade myndigheter och stora internationella organisationer. SUCHO (Saving Ukrainian Cultural Heritage Online) heter ett stort internationellt nätverk som samarbetar online för att säkra det ukrainska kulturarvet med digitala metoder. Andreas Segerberg, arkivarie och till vardags forskningssamordnare vid Göteborgs universitet, är en av SUCHOs grundare. I en färsk artikel beskriver han vilken skillnad man har gjort: ”The probably most apparent result of SUCHO’s activities up to this date has been the collection of the Ukrainian web, […]. Since the start of the Russian invasion, SUCHO has archived more than 5 000 websites and more than 50TB of data.”

Sist och slutligen i krigströtthetens tid när det ryska angreppet går in på sitt tredje år: det är nu vi behöver vara uthålliga och visa vad solidaritet verkligen betyder. Men i solidariteten finns också av ett moment av egenintresse. För Ukrainas utmaningar, dagliga strider och fasta motstånd borde också vara våra. Jag tänker på den universella kampen mot tyranni och totalitarism och för yttrandefrihet, bevarande av kulturarv och universell tillgång till kunskap. Här står vi inför samma motståndare, som så uppenbart vill förstöra och utradera just dessa värderingar.

Med tiden kan även ett fullskaligt krig förvandla sig till en absurd del av vår vardag. I denna alltför vanliga situation är det lätt att tappa intresset, tröttna och glömma vikten av stöd och solidaritet. Det är vad som inte får hända. Om vi bryter banden med Ukraina, om vi bara ser till det som ligger rakt framför våra egna fötter, så kommer angriparen att gynnas – till allas vår olycka. Men om vi fortsätter att hålla kontakterna öppna, om vi kommer ihåg vilka våra gemensamma värderingar är – och var fienden till dessa värderingar finns – är chansen stor att angriparen i slutändan misslyckas.

Det mörka minnet av München 1938

Kommer ni ihåg Neville Chamberlain? I september 1938 reste han som brittisk premiärminister till München för att försöka tämja Adolf Hitler och stilla hans aptit på ännu mera lebensraum. Hitler hade redan slukat Österrike i mars och nu hade han siktat in sig på Sudetlandet i Tjeckoslovakien där den tyska minoriteten påstods förtryckas svårt av tjeckerna.

Hitler fick som han ville. Chamberlain och hans franske kollega Édouard Daladier lovade bort Sudetlandet till Hitler, som i sin tur lovade att vara snäll pojke i fortsättningen. Ingen brydde sig om att fråga tjeckerna vad de tyckte. Så kunde tyskarna marschera in i Sudetlandet och Chamberlain återvända hem till London i triumf, vifta med ett papper med Hitlers signatur och utropa sitt numera herostratiskt ryktbara ”Peace in our time”.

För Hitler var papperslappen bara en bit cellulosa. Den hade ingen som helst betydelse i hans planer. Ett halvår senare invaderade han det som återstod av Tjeckoslovakien och förvandlade det till riksprotektoratet Böhmen-Mähren med sin favoritslaktare Reinhard Heydrich som riksprotektor. Efter ytterligare ett halvår beordrade han wehrmacht att invadera Polen och startade det andra världskriget, i nära samförstånd med sin nya – och högst tillfälliga – bundsförvant Josef Stalin.

För den som orkar gå ondskan nära in på livet har den brittiske författaren och historikern Roger Moorhouse skrivit ”Djävulens allians”, en ytterst osminkad historik över den mordiska mesalliansen mellan nazism och kommunism som kom att kallas Molotov–Ribbentrop-pakten. Inte minst påminner Moorhouse om konsekvenserna av det hemlig tilläggsprotokoll som delade upp Europa i intressesfärer och i praktiken återupprättade gränserna mellan två gamla imperier: det tyska kejsardömet och det tsarryska riket. Och om denna imperieåterställare låter bekant så är det ingen slump. Putin har läst på, och han går nu i sina föregångares fotspår.

Det farliga ekot av ”aldrig mera krig”

Neville Chamberlain var uppfylld av de bittra erfarenheterna från första världskriget och trodde att han skulle kunna göra realpolitik av parollen ”aldrig mera krig”. Det var en fin tanke. Men han hade inte förstått vem som satt på andra sidan förhandlingsbordet. Hitler lurade skjortan av honom. I efterhand har han därför blivit ihågkommen i första hand som en sorts symbol för naiva do-gooders som tror att de för fredens sak kan tala förstånd och sluta avtal med makthungriga despoter.

Jag tänker på Chamberlain när jag läser hur somliga av dagens krigströtta världsförbättrare anser att Ukraina ska ställa om sig från ”krigsproduktion” till ”fredsproduktion”. I klartext betyder det att USA och Europa borde lägga om kursen 180 grader och nu i fredens namn verka för att skapa ett helt neutralt Ukraina, som inte hotar Ryssland. Just det – dumma Ukraina ska sluta upp med att hota snälla oskyldiga Ryssland (när har Ukraina någonsin genom historien gjort det?) och övertygas, övertalas eller tvingas att bli neutralt!

Här behandlas Ukraina i själva verket som en klient till stormakterna, en puppet state som inte behöver tillfrågas eller i alla fall inte anses veta sitt eget bästa och kunna företräda sig själv på den internationella scenen. Stormakterna i sin tur har tydligen rätt till särskilda intresseområden eller säkerhetszoner där de mindre staterna förväntas uppträda som lojalt underställda marionetter. Det perspektivet är rent kolonialt, för att inte säga imperialistiskt, och en jämförelse mellan München 1938 och 2024 ligger faktiskt nära till hans.

Bara Ukraina kan välja sin egen väg

Vad Sverige är, vilka vi vill se som våra vänner och om vi vill vara neutrala eller gå med i Nato (frågan kan dock verka en aning överspelad idag) ska vi självklart avgöra själva. Vad Ukraina är, vilka vänner Ukraina vill ha, och om man ska gå med i Nato, välja neutralitet eller något annat (även den frågan är kanske överspelad) är förstås något som bara ukrainarna kan ta ställning till.

Och vem inbillar sig egentligen att Putin skulle nöja sig med enbart ett stukat, styckat och neutraliserat Ukraina som har ackorderats bort av lättledda väst? Världsledare som tror sig kunna förhandla och kompromissa med diktatorer i geopolitiska frågor skickar i själva verket en inbjudan till självhärskare som Hitler och Putin att ta för sig mera på små staters bekostnad. Det är vad vackra ord som ”Fred i vår tid” i verkligheten signalerar. Eller som Maria Stepanova, från sin exil i Berlin, ytterst träffsäkert sammanfattade saken i Financial Times redan på krigets tredje vecka:

”Ukraina är idag arenan för en uråldrig kamp mellan gott och ont, hur storslaget det än låter; dess resultat påverkar var och en av oss, inte bara Ukraina och Ryssland. Ondskan är ett gammaldags begrepp. Efterkrigsdecennierna har lärt oss att se saker automatiskt ur vår motståndares perspektiv för att skapa förståelse, kompromisser och dialog. Men ibland finns det ingen att prata med – i stället för en samtalspartner finns det bara ogenomträngligt mörker, och det insisterar på sitt eget resultat till varje pris.”