Att förlora på hemmaplan

Politik Det brittiska valet borde ha varit öppet mål för Labour, anser många. Men som bekant blev det tvärtom en svidande förlust. Mikael Stigendal reste till Blyth Valley för att reda ut hur till och med detta Labour-fäste kunde intas av de konservativa.  

Under tio år har konservativa regeringar i Storbritannien tryckt ner människor i skorna med sin åtstramningspolitik. Visst borde väl då en majoritet av britterna längta efter en annan politik? En sådan politik erbjöds också av Labour, kanske den mest hoppfulla som har skådats i Europa under de senaste decennierna. Visserligen innebar Brexit ett speciellt läge, men inte kunde man väl nu rösta fram ett parti vars ledare har framstått som en clown? Men jo, det gjorde man. Med klar majoritet. Hur Labour kunde missa denna chans är viktigt att förklara. Jag ska därför göra ett försök utifrån ett lokalt perspektiv.

Blyth Valley är en av de valkretsar som Labour aldrig trodde att de skulle förlora. När valresultatet tillkännagavs strax efter midnatt kom det därför som en chock. För första gången i historien hade de konservativa vunnit. Den konservative kandidatens segermarginal var visserligen inte särskilt stor, 712 röster, men det räckte för att han skulle vinna mandatet. Antalet som röstade på Labour hade minskat från 23 770 i valet 2017 till 16 728, en minskning med drygt 7 000 väljare. Därmed kunde man ana hur det skulle gå i många andra valkretsar. Natten utvecklade sig till en katastrof för Labour.

Men det var i Blyth Valley som valkatastrofen visade sig först. ”Blyth Valley kommer att för alltid bli en symbol för Labours nederlag”, skrev därför Håkan A Bengtsson i Dagens Arena dagen efter valet. Blyth Valley uppmärksammades även av BBC i en särskild artikel, ”A constituency that changed its mind”. Just därför kan detta vara en lämplig utgångspunkt för att förklara varför Labour förlorade valet.

Den närmast liggande orsaken till att Labour förlorade i just Blyth är att partiet bytte företrädare. Allt sedan valet 1987 har Labour representerats av Ronnie Campbell. När han valdes in i parlamentet hade han varit kolgruvearbetare i 28 år, i många år också med uppdrag inom både fackförening och parti. Under den stora gruvstrejken 1984-85 var han en av de ledande företrädarna. Allt detta hade gjort honom känd i Blyth Valley. Många kunde säkert identifiera sig med honom. Efter gruvarbetarnas förlust lades gruvan i Blyth ned 1986. Året därpå ställde Ronnie upp i valet och vann.

Som nybliven parlamentsledamot var Ronnie en av de första i landet att öppna ett lokalkontor i Blyth med en anställd men också med hjälp av lokala partimedlemmar. Där kunde folk få hjälp med allt möjligt: information, råd och kontakter, ofta av Ronnie själv. Det kunde gälla bidrag, skatter, bostadsproblem etcetera. När han knackade dörr under valkampanjerna visste folk därför vem Ronnie var och han kunde förstå det som bekymrade dem. Och de kunde prata med honom om det. Han talade den lokala dialekten och visste mycket om livet i Blyth. Kanske hade han gått i skolan med folk han stötte på. Kanske hade han jobbat tillsammans med dem.

I alla dessa år har Ronnie varit kritisk till EU. Han har tillhört den del av vänstern i Labour där även Jeremy Corbyn har ingått. Före folkomröstningen var EU dock i stort sett en icke-fråga. Folkomröstningen drevs fram av Tories dåvarande partiledare David Cameron för att lösa problemen med splittringen inom sitt eget parti. Cameron hade hoppats på ett ja till EU för att därigenom stärka den EU-vänliga fraktionen i Tories. Det var således inte Labour som ville ha en folkomröstning. Men när den väl hade utlysts var det självklart för Ronnie att propagera för ett nej. I Blyth Valley röstade 59,8 procent nej till EU. Det var en lägre andel än i många andra valkretsar (högst 75 procent), men en klar majoritet och betydligt högre andel än i Storbritannien som helhet där 51,9 procent röstade nej. När Ronnie gick i pension inför valet 2019, efter 32 år som ledamot i parlamentet, efterträddes han av Susan Dungworth. I folkomröstningen hade hon röstat ja till EU. Det fick sin betydelse i valkampanjen och det ska jag återkomma till.

Blyth Valley ligger i nordöstra England, längs kusten i Northumberland, några mil norr om Newcastle. För de som gillar engelska deckare är området bekant genom Vera, ni vet den där lite äldre kvinnan i sin speciella hatt som jagar bovar, ofta ute i landskapet Northumberlands vackra naturmiljöer. Inför valet 2019 bodde det 63 249 registrerade väljare i Blyth Valley. Centralorten heter Blyth, en stad med ca 35.000 invånare och således i samma storlek som Landskrona. Här har det brutits kol sen slutet på 1700-talet. När den sista gruvan stängdes 1986 förlorade 1700 anställda sina jobb. Blyth har inte återhämtat sig sen dess. Och det gäller inte bara Blyth. Enligt rapporter från flera undersökningar om Storbritanniens tidigare gruvsamhällen syns konsekvenserna av den nedlagda gruvindustrin fortfarande i statistiken över arbetstillfällen, arbetslöshet, bidrag och hälsa. Det är en viktig förklaring till ”How Labour lost working class support in UK’s ‘left behind’ regions”, menar forskaren David Etherington i en artikel med just den titeln.

Runt 14 miljoner invånare, alltså en femtedel av befolkningen, lever i fattigdom och 1,5 miljon är helt utblottade.

Och värre blev det efter finanskrisen för drygt tio år sen. För att lösa krisen valde regeringen nämligen att genomföra stora nedskärningar. FN skickade 2018 ett särskilt sändebud vid namn Philip Alston till Storbritannien för att ta reda på hur det stod till med fattigdom. I den rapport som han publicerade i november 2018 (se även the Guardian 16/11-2018) menade han att den brittiska regeringen hade förorsakat stor misär. Runt 14 miljoner invånare, alltså en femtedel av befolkningen, lever i fattigdom och 1,5 miljon är helt utblottade. Barnfattigdomen förväntas nå upp till 40 procent inom något år. Alston pekade särskilt ut den förenkling som regeringen har genomfört av bidragssystemet, Universal credit. Dess drakoniska sanktioner och långa förseningar av utbetalningar har gjort livet svårt för många. Forskare som David Etherington och Martin Jones beskriver i en artikel från 2017 systemet som en ny form av disciplinering.

Det har genererat mycket oro men också ilska. Men innan det blev tal om att ha en folkomröstning riktades inte all denna ilska mot EU. Det var inte så att EU sedan lång tid hade varit den stora fienden som anklagades för allt elände. Men när folk väl fick en möjlighet att utöva sitt demokratiska inflytande då blev det att vara eller inte vara i EU som frågan gällde. Det hade den konservative premiärministern Cameron bestämt. Visst fanns det ett utbrett missnöje med EU. Det framgår av till exempel EU:s opinionsundersökningar. Det fanns också på sina håll ett missnöje med invandringen från EU-länderna i öst. Men det var Cameron och de konservativa som gjorde EU till den stora samlade måltavlan för ett missnöje som egentligen har sin grund i hur det brittiska samhället har utvecklats sedan 1980-talet och i synnerhet den politik som de konservativa har fört under de senaste 10 åren.

Det visade sig att Cameron hade gjort en synnerligen grov felbedömning och i juni 2016 röstade en majoritet nej till EU. Många av de som hade röstat nej upplevde det säkert som att demokratin äntligen fungerade. Det var ju dessutom så tydligt att etablissemanget stod på den andra, förlorande sidan. Som Costas Lapavistas skriver i tidskriften Monthly Review, oktober 2019, var finanskapitalet i the City of London, liksom de mäktigaste handels- och industrikapitalisterna i Storbritannien, ganska eniga om att medlemskapet i EU var bra för deras lönsamhet. Resultatet i folkomröstningen kom därför som en chock för den styrande eliten.

Många tog säkert för givet att även Labour skulle följa folkomröstningsresultatet. Det intrycket gav också Jeremy Corbyn när han ledde Labour i valet 2017, två år efter det att han hade blivit vald till partiledare. Men när sen Brexit på vintern och våren 2019 skulle röstas igenom i parlamentet försökte starka krafter inom Labour förhindra det. Många av parlamentsledamöterna hade valts in under den tidigare partiledaren Tony Blairs tid vid makten. Efter att ha valts till partiledare 1994 drev Blair igenom en grundläggande förändring av Labour. I stora drag fortsatte Blair på det spår med en finansdriven tillväxtmodell som Margaret Thatcher hade stakat ut med the City of London som ymnighetshorn, kopplad till en stor lågavlönad tjänstesektor och kraftigt försvagade fackföreningar.

Merparten av världens finansiella transaktioner måste passera genom the City of London och vid varje tillfälle tar sig finanskapitalet en slurk, likt en parasit.

Mätt i makt och rikedom har detta varit en mycket framgångsrik utveckling för Storbritannien. Det har gjort the City of London till huvudcentrum för finanskapitalet inte bara i Europa utan i världen, enligt Tony Norfield i boken The City – London and the Global Power of Finance (Verso, 2017). Det är dock en mycket ojämnt fördelad makt och rikedom. Den har nämligen i huvudsak inte producerats utan istället extraherats från andras rikedom. Merparten av världens finansiella transaktioner måste passera genom the City of London och vid varje tillfälle tar sig finanskapitalet en slurk, likt en parasit. Det förklarar hur Storbritannien kunde göra sig av med en stor del av industrin men ändå klara sig.

Då fungerade det inte att ha kvar så många vänsterorienterade parlamentsledamöter med arbetarklassbakgrund. De ersattes istället efterhand av en medelklass som på partiledningens initiativ utsågs till nya företrädare i valkretsarna, ofta utan någon som helst lokal förankring, ”parachuted ” (”fallskärmshoppade”) ner i dem, som det heter på engelska. Den nya medelklasskadern i Labour blev uppbunden till Blairs i huvudsak nyliberala politik där ett fortsatt medlemskap i EU sågs som en självklarhet.

Det var dessa starka krafter som Jeremy Corbyn utmanade när han helt oväntat först nominerades och sen även valdes till partiledare 2015. De försökte först stoppa honom men inriktade sig sen på att försöka hindra Brexit. Den sociala kraft som fick Corbyn vald till partiledare och sen även räddade honom vid flera tillfällen var Momentum, den gräsrotsrörelse som bildades 2015 och som växte fram mycket i symbiosis med Corbyns kandidatur till partiledarskapet. Framför allt ungdomar engagerade sig. För många av dem utgör EU inte ett hot utan ett löfte. De har lärt sig att leva i EU och kunnat utnyttja dess fördelar. De ville därför inte lämna EU. Stödet för EU ledde till att även Momentums ledning försökte hindra Brexit. Corbyn pressades således inte bara av den gamla mäktiga partikadern utan även av den nya gräsrotsrörelsen.

Mot dessa krafter stod de som ville försvara resultatet av folkomröstningen. En av dem var Ronnie Campbell. I flera viktiga omröstningar under vintern och våren 2019 tillhörde han det fåtal Labour-ledamöter som röstade för den konservativa regeringens Brexit-avtal. Han motiverade det med resultatet av folkomröstningen. Oavsett vad man tycker om EU så hade en majoritet röstat nej. Då måste väl det gälla för det är väl så en demokrati fungerar – eller? Det tyckte uppenbarligen inte alla Labour-ledamöter. Starka krafter inom Labour, faktiskt företrädda av Momentums ordförande Jon Lansman, försökte utesluta Ronnie ur partiet. Det förhindrades dock av Jeremy Corbyn. Ronnie var sedan en av de 26 parlamentsledamöter som i juni 2019 i ett brev till Corbyn uppmanade honom att hålla fast vid resultatet av folkomröstningen. De varnade också för att en ny folkomröstning skulle stärka högerkrafterna.

Kort därefter gav Corbyn besked om partiets inställning. Han hade landat i en kompromiss. Om Labour vann valet skulle de förhandla fram ett nytt och bättre utträdesavtal med EU. Det var dock inte helt lätt att förstå hur det skulle gå till. Sen skulle britterna få rösta på detta eller på att vara kvar i EU. Innebörden blev dock aldrig helt tydlig. Själv beskrev sig Corbyn som neutral och han ville inte säga vilken sida han skulle rösta på i en ny folkröstning. Det lät inte särskilt övertygande.

Men ändå, hur kunde väljarna i december rösta fram Boris Johnson? Efter alla dessa år. Det är svårt att förstå. Det kändes nödvändigt att åka till Blyth igen. På hösten 1984, då gruvstrejken pågick, tillbringade jag några veckor i Blyth. Där fick jag uppleva hur det var att stå bland strejkvakterna på ”the picket line”. Jag fick en inblick i vad sammanhållningen betydde och varför Ronnie sen i flera decennier inte ens talade med strejkbrytarna, ”scabs”. De tidigare så starka könsrollsmönstren luckrades upp när kvinnorna engagerade sig i kampen. Det ledde också till ett ökat kvinnligt engagemang inom politiken. Ett av de bästa exemplen på detta är Ronnies egen fru Deidre Campbell. Hon blev fullmäktigeledamot (councillor) 1986 och är det fortfarande, då i Blyth men numera i regionen (county council).

Jag måste få hjälp med de sista pusselbitarna i förklaringen av Labours valnederlag. Hur kunde man överge Labour efter alla dessa år? Jag pratar med Ronnie och Deidre Campbell om detta, hemma i deras kök. Deidre berättar att hon aldrig tidigare i någon valkampanj har blivit så utskälld. Många var så arga. De menade att det hade hållits en folkomröstning. Även de som hade röstat ja till EU i folkröstningen kunde vara upprörda av samma skäl. En majoritet hade röstat nej till EU. Skulle det vara så svårt att förstå?

Att Labour inte stod upp för resultatet av folkomröstningen var en av orsakerna till valförlusten, menar Deidre och Ronnie. Båda nämner också att folk inte gillade Jeremy Corbyn. Men det berodde enligt Deidre inte främst på varken honom som person eller på den politik han företrädde. Han vann ju nästan valet och blev premiärminister i valet 2017 och det berodde mycket på hans anseende som en hederlig politiker. Men, säger Deidre, ”att han nästan vann valet blev en chock för etablissemanget. Det ledde till att han sen korsfästes i medierna. Han klandrades för allting. Även om det regnade så var det Corbyns fel.” Den bilden av Corbyn hade många när de knackade dörr. Deidre och hennes partikollegor kunde hävda att det inte alls stämde men det var som att prata för döva öron. Folk trodde vad de hade sett på TV:n. Bilden av Corbyn som ondskefull demon hade satt sig.

Men Deidre är även kritisk till Corbyn. Han skulle ha slagit fast att det var resultatet från folkomröstningen som gällde. Dessutom skulle han ha agerat mycket mera kraftfullt när frågan om anti-semitismen i Labour kom upp och tydligt bett om ursäkt å partiets vägnar. Labour hade ett omfattande valmanifest och det mesta var bra, men Ronnie menar att det innehöll alldeles för mycket. Folk kunde inte riktigt ta det till sig och tro att det var realistiskt. Detta förvärrades under valkampanjens sista veckor då Corbyn i nån slags desperation började lova både det ena och det andra. Det fick folk att undra var alla dessa pengar ska komma ifrån.

Hur kunde de rösta fram Boris? Kunde det inte ha räckt med att de avstod från att rösta?

Deidre tror att Labour skulle ha vunnit om ledningen hade stått upp för resultatet i folkomröstningen. Men enligt Ronnie blev pressen från dem i Labour som ville vara kvar i EU honom övermäktig. Det ledde till att Corbyn, som Ronnie beskriver det, satte sig på staketet och ville inte avslöja vilken sida han skulle hoppa ned på. Det gjorde att folk inte vågade lita på Labour.

Det förstärktes i Blyth Valley eftersom Ronnies efterträdare hade röstat ja till EU. Var det en nej-sägare som öppnade när hon knackade dörr ville hon inte gärna berätta vad hon själv hade röstat på. Det kunde förmodligen stärka intrycket att Labour i själva verket inte bara hade satt sig på staketet utan även hoppat ner på ja-sidan och i regeringsställning skulle ha sett till så att Storbritannien blev kvar i EU. När folket äntligen fick sin vilja igenom var det inte längre på riktigt. Att det var Labour som inte respekterade detta upplevde säkert många som ett särskilt stort svek.

Men ändå, hur kunde de rösta fram Boris? Kunde det inte ha räckt med att de avstod från att rösta? En del gjorde nog det. Valdeltagandet i Blyth Valley minskade, men inte så mycket, från 67 procent i valet 2017 till 64,6 procent i december 2019. (Det är inte lägst under de senaste decennierna. Bottenrekordet var 2001 då 54,7 procent röstade men det var uppenbarligen inte till Ronnies nackdel eftersom han då fick stöd av 59,7 procent. Labours förlust i Blyth Valley berodde nog bara till en mindre del på valskolk.) Den huvudsakliga anledningen var att många gamla tidigare Labour-väljare gjorde det otänkbara och röstade på ett allt mer högervridet konservativt parti. Men det räckte inte med det. 3 395 väljare (8,3 procent) i Blyth Valley röstade på Brexit-partiet. Sammanlagt röstade 51 procent på högernationalistiska partier.

Inte ens Ronnie kan riktigt förstå hur folk kunde ta det stora steget och rösta fram Boris. ”Hur kunde det komma sig”, undrar han, ”att folk inte ville ha en socialistisk politik efter 10 år med nedskärningar?” Även gamla arbetskamrater till Ronnie övergav Labour. Om jag i all ödmjukhet ska försöka lägga den där sista pusselbiten som krävs för att göra det begripligt så tänkte jag ta hjälp av Joker, en av de populäraste filmerna under 2019. Vi som i vår ungdom vande oss vid att se Joker som den svarta storskurken i serien och filmerna om Batman och Robin får här reda på hur det gick till när Joker blev skurk. Det är sannerligen ingen munter historia. Den präglas av fattigdom, våld, missbruk och sjukdom, dvs det liv som många lever i dagens Storbritannien. Men Joker tar sig ändå samman. Han försöker följa samhällets spelregler men istället för att få respekt blir han utskrattad och hånad. Så kanske också många gamla Labour-väljare kände det när deras egna företrädare såg ut att beröva dem det lilla demokratiska inflytande som de trodde att de ändå hade. Om man blir behandlad som en clown, varför då inte bli en fullt ut, precis som Joker, och rösta på den största clownen av dem alla, Boris Johnson?