Att förstå coronakatastrofen

coronakrisen Världens alla länder måste gemensamt börja bygga upp en hållbar global hälsoberedskap inför nästa pandemi. Vi måste gemensamt skapa den ”nya” normaliteten för den nya framtiden, skriver Leif Drambo.

Under det senaste året har världen konfronterats med en pandemi utan motstycke i modern tid. En pandemi som har haft oöverträffade följder för människor och samhällen.

Om man inte förstår preludiet till Corona-katastrofen kommer man inte heller kunna förstå hur det var möjligt att 2 058 736 miljoner oskyldiga och försvarslösa människor globalt skulle, och helt i onödan, vara döda exakt ett år efter att Världshälsoorganisationen WHO deklarerade, den 30 januari 2020, att virusutbrottet i Kina var ett ”Internationellt hot mot människors hälsa” (Public Health Emergency of International Concern (PHEIC).

För att bättre förstå denna ofattbart höga siffra på över två miljoner dödade kan man jämföra med Estonia-katastrofen 1994. Corona-katastrofen innebär att ett Estoniafartyg med 852 passagerare sjunker till havets djup varje natt under nära 7 års tid och dör. Eller, om man skulle vilja hedra var och en av de dödade med en tyst minut måste man vara tyst i 4 år i rad. Vem orkar vara tyst så länge med rent samvete och vilka regeringar bär ansvaret för detta ohyggliga brott mot mänskligheten?

Den 11 mars 2021 uppmärksammades vad som kallades ”årsdagen av den globala pandemin” av Sveriges Radio och Sveriges Television, TV4, rikstäckande dagstidningar och regeringen. Det svenska hovet organiserade en stämningsfull minnesstund i Drottningholms slottskyrka för att hedra minnet av de över tretton tusen människor som dittills hade dött av COVID-19 i Sverige.

En månads försening kan vara skillnaden mellan liv och död och är kanske den viktigaste lärdomen vi kan göra för framtiden.

Detta var på alla sätt hedervärt, men möjligen blev ”årsdagen” inte helt rätt daterad. Det kan synas som en petitess, men försvårar förståelsen av vad som verkligen hände och varför, eftersom varje kamp mot en pandemi är en kamp mot tiden. En månads försening kan vara skillnaden mellan liv och död och är kanske den viktigaste lärdomen vi kan göra för framtiden. Den första tiden efter upptäckten av ett dödligt smittsamt virusutbrott är helt avgörande för den efterföljande händelseutvecklingen och dess konsekvenser. Om man inte släcker viruselden direkt kan den utvecklas till en oförutsägbar världsbrand med katastrofala följder, i synnerhet om länder inte förberett sig för en sådan utveckling.

Den insikten gjordes redan 1920, när erfarenheterna av spanska sjukan – den första globala pandemin under 1900-talet, där mellan 50 och 100 miljoner människor dog – började utvärderas. Det var också då som de första stegen togs mot vad som 1948 skulle bli Världshälsoorganisationen (WHO), för övrigt samma år som nobelpristagaren Albert Camus skrev sin klassiska roman Pesten om en epidemi som bröt ut i Algeriet. Sedan dess har denna tanke varit grundbulten i WHOs arbete för att förhindra och bekämpa lokala epidemier och globala pandemier.

Hundra år senare, den 12 januari 2020, offentliggjorde Kina DNA koden för det nya Corona viruset SARS-CoV-2 som orsakade den dödliga sjukdomen COVID-19 och som hade upptäckts i december 2019 i staden Wuhan, Kina. Detta gjorde det möjligt för andra länder att påbörja utvecklingen av ett vaccin mot sjukdomen. Mindre ett år senare resulterade det arbetet i att två läkemedelsföretag kunde erbjuda ett vaccin som hade baserats på en helt ny vaccinteknologi – mRNA – som började utvecklas för 40 år sedan av dr Barney Graham och hans team.

Arbetet finansierades av det statliga amerikanska hälsoinstitutet (NHI), för övrigt motsvarigheten till det svenska Smittskyddsinstitutet som fanns fram till 2010. Det var det huvudsakliga skälet att det, mot alla odds, gick att få fram ett nytt vaccin så fort. Men det startade också det pågående ”vaccinkriget” eftersom marknaden inte kunde tillgodose det enorma behovet på grund av kapacitetsbrist och störningar i de globala leveranskedjorna av nödvändiga insatsvaror i tillverkningen till följd av pandemin. Detta medförde i sin tur att national-staternas regeringar inte kunde säkerställa en rättvis global fördelning av vaccinet och tillämpade istället ”Me First” strategin.

Den 22 januari sammankallade WHO den internationella Akutkommittén för COVID-19. Kommittén bestod av 19 hälsoexperter från lika många länder och en rådgivningsgrupp med 12 hälsoexperter (däribland statsepidemiologen Anders Tegnell).
Kommitténs medlemmar hade olika uppfattning om huruvida Coronautbrottet var ett ”Internationellt hot mot människors hälsa”, den högsta graden av alarm, eller inte. Man kom fram till att det ännu inte var dags för en sådan deklaration, men förklarade också att man skulle sammanträda igen om situationen förvärrades. Samtidigt informerades man om utvecklingen i Japan, Sydkorea, Thailand och ett möjligt fall i Singapore. Däremot uppmanade man världens regeringar att inta högsta pandemi beredskap eftersom viruset skulle kunna spridas till alla delar av världen och att det globala samhället måste agera solidariskt och samarbeta för att kunna bekämpa en pandemi.

Dagen efter detta möte satte Kina staden Wuhan och hela den region som Wuhan tillhörde, med 60 miljoner invånare, i karantän. Man införde nedstängningar av skolor, universitet, arbetsplatser och transporter, och införde en rad andra restriktioner som att bära ansiktsmask, hålla avstånd, tvätta händerna, och förbjöd allmänna tillställningar, bland annat firandet av det kinesiska nyåret, och inrikes och utrikes resor.

Den 30 januari 2020 förklarade generaldirektören för WHO, med hänvisning till det Internationella Hälsoreglementet (International Health Regulations (IHR, 2005) och på rekommendation av Akutkommittén för COVID-19, att utbrottet av det nya coronaviruset uppfyllde kriterierna för ett ”Internationellt hot mot människors hälsa”.

Detta datum indikerade därför starten på Coronapandemin. WHO förväntade sig att alla regeringar skulle inse allvaret i situationen, eftersom pandemier kunde sprida sig till vilket land som helst. Det globala samhället uppmanades därför igen och i god tid inta full beredskap för att övervaka spridningen, tidigt spåra och upptäcka nya coronafall och isolera de som hade smittats, allt i enlighet med IHRs krav på testning, smittspårning och isolering, som är juridiskt bindande för var och av de 194 medlemsländerna, däribland samtliga EU-länder.

I det arbetet skulle länderna visa solidaritet, samarbeta, stödja varandra och regelbundet dela information med varandra. Redan i det läget hade coronafall upptäckts i USA, Kanada, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Japan, Vietnam, Ryssland och Sverige.

WHO beslutade också att skicka en tvärvetenskaplig delegation till Kina för att hjälpa till i arbetet att undersöka hur viruset hade spritt sig från djur till människa, hur allvarlig sjukdomen COVID-19 var, hur snabbt den spred sig från människa till människa och vilka åtgärder Kina hade vidtagit för att få utbrottet under kontroll.

Delegationen skulle dela med sig av sina undersökningar till den övriga världen för att bättre förstå vad som hade hänt och tillvarata erfarenheter av framgångsrika åtgärder som genomförts. I delegationens rapport var budskapet kristallklart: Viruset SARS-CoV-2, som orsakade sjukdomen COVID-19, var ett oerhört smittsamt virus, kunde spridas snabbt och ansågs vara kapabelt att orsaka enormt negativa effekter på hälsa, ekonomi och i samhällen överallt i världen. Verklig solidaritet och samarbete mellan nationer ansågs vara avgörande för att kunna hantera det gemensamma hotet.

Redan då borde världens regeringar och myndigheter ha insett att det var fråga om ett allvarligt hot mot människors hälsa.

Den 30 januari 2020, hade antalet bekräftade COVID-19 fall redan passerat antalet smittade vid den första Corona pandemin 2003 (SARS-CoV-1), där totalt 8 096 smittats och av dessa hade 774 dött, något som knappast kunde vara okänt för nationsstaternas regeringar och dess hälsomyndigheter.
Redan då borde världens regeringar och myndigheter ha insett att det var fråga om ett pandemiskt allvarligt hot mot människors hälsa. Den 9 mars 2020, hade den andra Corona pandemin 2020 (SARS-CoV-2) spritt sig till 114 länder, antalet konstaterat smittade uppgick till 128 681 och 4 026 människor hade förlorat sina liv. WHOs generaldirektör, Tedros Adhanom Ghebreyesus, kallade till en pressträff den 11 mars 2020 och erinrade om den pågående pandemin.

Han var djupt bekymrad över de alarmerande nivåerna av spridning och över den uppseendeväckande avsaknaden av handlingskraft från länders regeringar. Genom pressträffen ville han inskärpa allvaret av pandemin och uppmanade regeringarna att ta ett helhetsgrepp på situationen. Det involverade hela samhällets totala engagemang kring en övergripande gemensam väl genomtänkt, inlärd och dokumenterad strategi för att förhindra infektioner och rädda liv, och framför allt måste regeringarna aktivera och skala upp sina beredskapsplaner, tillämpa sina inövade rutiner för pandemiska nödsituationer och förstärka sina hälsosystem, allt i enlighet med de juridiskt bindande föreskrifterna i IHR (2005).

Sverige hade embryot till en strategisk pandemiplan 2006 i samband med ”fågelinfluensan”

Sverige hade embryot till en sådan strategisk pandemiplan 2006 i samband med ”fågelinfluensan”, dokumenterad i rapporten ”Utbrotten av fågelinfluensa i Sverige 2006. Myndigheternas beredskap och samverkan.” Sedan dess har planen nedmonterats genom politiska besparingsbeslut, bland annat genom nedläggningen av Smittskyddsinstitutet 2010, där värdefull kompetens och intelligens försvann. Detsamma skedde i andra länder som USA och Storbritannien.

Trots otaliga varningar under de senaste 30 åren överraskades många regeringar 2020 av någonting man inte trodde kunde inträffa, inte förstod när det otänkbara hade inträffat, och någonting man inte hade förberett sig för. Pandemier är dock ingen ”Svart svan”. Den första pandemin dokumenterades redan under antiken. I närtid ringde varningsklockorna redan 1995 när vetenskapsjournalisten Laurie Garrett publicerade The Coming Plague: Newly Emerging Diseases in a World Out of Balance och några år senare Betrayal of Trust: The Collapse of Global Public Health.

I dessa böcker pekade Garrett ut de fortfarande olösta grundproblem som förklarar de katastrofala och fruktansvärda konsekvenser, som pågående Coronapandemi har inneburit för människor och samhällen, i synnerhet för de svagaste och mest sårbara individerna och länderna.
Förändrade sociala och miljömässiga förhållanden och dominerande livsstilar runt om i världen hade främjat spridningen av nya och potentiellt förödande virus och sjukdomar, ansåg Garrett, och vi kan inte längre lita på att regeringar kan skydda oss från virussjukdomar på grund av ineffektiva och nedbantade hälsosystem och bristande beredskap för pandemiska angrepp.

Till skillnad från sin intellektuella moder Rachel Carson och hennes Tyst vår från 1962, som lade grunden till den globala sociala miljörörelsen, har orden från vår tids Cassandra klingat ohörda genom åren. (I den grekiska mytologin är Cassandra från Troja en sierska som guden Apollon hade gett gåvan att se framtiden.)

2005 varnade Osterholm världen för en dödlig viruspandemi skulle utlösa en reaktion som skulle vända upp och ner på världen över en natt.

Mitt under fågelinfluensan 2005 (H5N1), uppmanade den framstående epidemiologen Michael Osterholm, författare till Deadliest Enemy: Our War against Killer Germs (Den dödligaste fienden: Vårt krig mot dödande virus) från 2017, världens regeringar att omedelbart förbereda sig för nästa pandemi.
I sin essä från 2005, med titeln Förbered er för nästa pandemi, varnade han världen för att en kommande pandemi var oundviklig, och att ankomsten av en dödlig viruspandemi skulle utlösa en reaktion som skulle vända upp och ner på världen över en natt. Globala, regionala och nationella ekonomier skulle plötsligt stoppas, vaccin skulle inte finnas tillgängligt, utrikeshandel och resor skulle inte kunna genomföras, regeringar skulle destabiliseras, arbetslöshet och konkurser skulle explodera, medicinsk utrustning och skyddsutrustning skulle vara bristvaror.

Det skulle, enligt Osterholm, finnas en enorm efterfrågan på skicklig vårdpersonal; nya ”sjukhus” måste bemannas; hälso- och sjukvårdspersonal skulle förmodligen bli sjuka och dö, särskilt om de saknade tillgång till skyddsutrustning; aktiviteter som krävde nära mänsklig kontakt som skolor, biografer, teatrar, arenor och restauranger, skulle förbjudas. Kan en sådan katastrof undvikas frågade han sig.
Och hans svar var “Ja”, men det beror på när och hur världsledarna bestämmer sig för att bygga upp en pandemisk global beredskap. Avslutningsvis undrade han vad domen skulle bli om ett sådant scenario skulle inträffa. Idag, 16 år senare, vet vi ännu inte svaret; domen återstår att skrivas.

Den 18 september 2019, fem månader före utbrottet av Coronapandemin, publicerade WHO och Världsbanken rapporten A World at Risk, den första om global beredskap för hälsokriser.
“Världen är inte förberedd” och “Världen löper akut risk för pandemier som kan döda miljoner, vända ekonomier upp och ner och skapa socialt kaos” varnade de internationella hälsoexperter som var ansvariga för rapporten, och under ledning av före detta generaldirektören för WHO och statsminister i Norge, Gro Harlem Brundtland.

Rapporten uppmanade i kraftfulla ordalag nationalstaternas regeringar och internationella institutioner, som G7 och G20, att skyndsamt vidta effektiva åtgärder för att hantera det växande hotet av dödliga sjukdomar från virusutbrott som övergick i pandemier. Rapporten var en skarp varning till världen, och man skisserade också konkreta åtgärder för att förbereda världen för pandemiska hälsokriser. Investeringar i pandemisk beredskap innan en kris inträffar ansåg man skulle spara både liv och pengar. Trots den alltmer allvarliga risken för utbredda epidemier ”förblir världen häpnadsväckande oförberedd”, enligt rapporten.

Ungefär vid samma tidpunkt hade Johns Hopkins Center for Health Security, en del av Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health i USA, kommit fram till liknande slutsatser genom sitt Global Health Security (GHS) Index. Man konstaterade att inget av de 195 utvärderade länderna var helt förberedda för en epidemi eller en pandemi och globalt var förberedelsen för en pandemi mycket svag. De flesta länder saknade den kapacitet och förmåga som var nödvändig för att kunna skydda sina medborgare vid ett allvarligt utbrott av en smittsam och dödlig pandemi. På en skala från 0 till 100 uppgick GHS index genomsnittligt för samtliga länder till 40.2, där 100 var det bästa värdet.

Även om vi ännu inte vet domen över de regeringar som har varit ansvariga under Coronapandemin, vet vi vad konsekvenserna har blivit. Den 30 januari 2021, exakt ett år efter att WHO deklarerade det internationella hotet mot människors hälsa, hade det globala samhället genomlevt tre obarmhärtiga dödsvågor som resulterat i 103 miljoner människor med konstaterad COVID-19 och 2 230 297 människor som hade dödats. 65 procent av antalet döda återfanns i 17 av de länder som hade presterat allra sämst, samtidigt som de utgör endast 16,8 procent av världens befolkning. I det klustret ingick Sverige tillsammans med bland annat USA, Brasilien, Ryssland och Storbritannien, däremot inte Finland, Norge och Danmark.

De 17 länderna hade en sak gemensamt; de saknade en utvärderad och certifierad ”National Public Health Emergency Response Plan”, inklusive strategier och rutiner på alla nivåer. Pandemiplanen är det enskilt viktigaste verktyget för pandemiberedskap och hälsosäkerhet på nationell nivå med hänsyn till den stora osäkerhet som gäller och de enormt stora samhällsekonomiska kostnader som står på spel.

I enlighet med det Internationella Hälsoreglementet (International Health Regulations (IHR, 2005) är en sådan pandemiplan en ovillkorligt tvingande skyldighet som regeringar är juridiskt bindande av och som de ska dokumentera, implementera, kontinuerligt underhålla och vidareutveckla, utöver de minimikrav som WHO ställer. Eftersom regeringarna har brutit mot internationell lag, måste de ställas till ansvar.

Än värre är att antalet dödade som hade kunnat undvikas i dessa länder uppgick till 1 415 086 människor, motsvarande 68,7 procent av samtliga undvikbara och onödiga dödsfall i världen. Detta hade varit möjligt under förutsättning dessa 17 länders regeringar hade presterat i paritet med de allra bästa ländernas resultat. Det innebär att över två av tre hade dödats helt i onödan fram till den 30 januari 2020 och kan anses som en ytterst försvårande omständighet, för att uttrycka det milt.

Det finns övertygande evidens för varför dessa regeringar är ansvariga och att de därför måste ställas till svars för sina handlingar och icke-handlingar – etiskt, moraliskt, socialt, ekonomiskt och juridiskt – och det måste undersökas noggrant om de har begått brott mot mänskligheten, även om det ännu inte formellt finns en internationell specifik lagstiftning för ett sådant brott.

Ändå klarade sig mänskligheten lindrigt undan den här gången.

Om dessa häpnadsväckande globala dödssiffror från Corona pandemin SARS-CoV-2 ger en indikation, så är det att många länder långt ifrån är redo att hantera ett nytt utbrott, inte om, utan när det inträffar. Och antalet dödsfall fortsatte in i 2021. Den 15 mars 2021, när den tredje dödsvågen hade övergått i den fjärde dödsvågen – en pandemi inuti en pandemi – uppgick antalet smittade i världen till över 120 miljoner och det totala antalet dödsfall till 2 661 323 miljoner människor.

En månad senare, den 15 april 2021, uppgick antalet COVID-19 smittade till 139 miljoner, samtidigt som dödstalet hade ökat till 2 989 152 människor. En dag senare, den 16 april, passerades den grymma milstolpen 3 miljoner dödsfall och uppgick till 3 000 243 individer, som samtidigt lämnade efter sig 27 miljoner sörjande anhöriga. Det är ett obegripligt stort antal och vi får inte glömma; bakom varje enskild siffra döljer sig en oskyldig och försvarslös människa.

Ändå klarade sig mänskligheten lindrigt undan den här gången. Under den första Coronapandemin 2003 (SARS-CoV-1), smittades totalt 8 096 och av dessa dödades 774 människor. Det ger en dödlighet på 9,6 procent. Den andra Coronapandemin 2020 (SARS-CoV-2) har hittills en betydligt lägre dödlighet. Den 15 april 2021 uppgick dödligheten till 2,2 procent. Om den andra Coronapandemin 2020 (SARS-CoV-2) hade haft samma dödlighet som den första Coronapandemin 2003 (SARS-CoV-1) hade det totala antalet dödade idag uppgått till hissnande nära 12 miljoner människor. För Sveriges del hade antalet uppgått till ungefär 67 000 människor.

Smittspridningen per 1 miljon innevånare med konstaterad COVID-19 i Sverige var den 1 april 2021 5,69 gånger högre än i Finland (569 procent), 4,52 gånger högre än i Norge (452 procent), 4,4 gånger högre än Island (440 procent) och 2,0 gånger högre än i Danmark (200 procent).

Som enda land i Europa hade Finland betydligt lägre smittspridning än genomsnittet för alla 221 länder i världen, samtidigt som Norge låg strax över. De enda länder i Europa som har hade ungefär samma smittspridning som Sverige var Portugal och Litauen. Däremot hade länder som Ryssland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien, Nederländerna, Belgien, Schweiz, Österrike, Polen, Ukraina och Ungern alla lägre smittspridning än Sverige.

Om man undersöker dödligheten, antalet döda per 1 miljon innevånare, framträder en delvis annan bild. Dödligheten i Sverige, den 1 april 2021, var 8,69 gånger högre än i Finland (869 procent), 10,81 gånger högre än i Norge (1081 procent), 15,65 gånger högre än Island (1565 procent) och 3,19 gånger högre än i Danmark (319 procent). Sverige ligger betydligt över den genomsnittliga dödligheten för hela världen.

Sverige har 3,64 gånger högre dödlighet än världen i sin helhet (364 procent), medan Danmark har 1,14 gånger högre dödlighet (114 procent). Finland, Norge och Island har betydligt lägre dödlighet än världen i övrigt. De länder, av 48 länder i Europa, som har haft samma eller högre dödlighet än Sverige är bland andra Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien, Polen, Tjeckien, Belgien, Portugal, Ungern, Slovakien, Bulgarien, Kroatien och Slovenien. Däremot har länder som Ryssland, Tyskland, Grekland, Irland, Estland, Ukraina, Nederländerna, Rumänien, Serbien och Belarus en lägre dödlighet än Sverige.

Trots det förödande och fasansfulla Coronakriget har det tvingat oss att, som aldrig tidigare, undersöka oss själva, vårt förflutna, vår framtid och våra värderingar i en spegel. Att påbörja processen att omdefiniera vad mänsklig existens är, och den djupare meningen med våra liv är nödvändigt.

Det enda vi med säkerhet vet, är att pandemin inte är över förrän den är över överallt och det lär ta till 2024, med tanke på det som har blivit ”Vaccinkriget – Me First”. Redan i april 2020 ansåg EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att vaccin var en global gemensam tillgång bortom den privata äganderätten, och i juni upprepades budskapet av FNs generalsekreterare António Guterres: Vaccin var ”a Global Common Good” som skulle fördelas rättvist mellan alla länder. Men så blev det inte. Istället valde många länders regeringar att gömma sig bakom sina nationalistiska sköldar och att skydda ”Big Pharmas” vinstintressen.

Enbart den Svenska staten kan komma att betala 4,5 miljarder kronor för inköp av vaccin och då är vi ändå bara 10 miljoner invånare av 7,8 miljarder människor på jorden. Om alla skulle få tillgång till vaccin på samma villkor skulle ”Big Pharma” dra in 3,510 miljarder, och ett antal nya miljardärer skulle se dagens ljus och sälla sig till skaran av de andra 2 755 – de 0,001 procenten – varav de tio rikaste ”hälso-miljardärerna” ökade sin förmögenhet med i genomsnitt 100 procent bara under det första Coronaåret 2020.

Vi får hoppas att ingenting fullständigt oväntat dyker upp på vägen framåt – en ”Svart svan”; mutationer av mutationer i en exponentiell tillväxt som resulterar i en biologisk härdsmälta, som orsaker det WHO kallar ”Sjukdom X”.
En sådan utveckling kan dock inte med säkerhet uteslutas och skulle innebära den perfekta stormen. Den innehåller existentiella dimensioner och konsekvenser för vår generation, men också för våra barn, barnbarn och barnbarns barn och skulle, med stor sannolikhet, göra en kulturell, social och ekonomisk kollaps oundviklig.

Under ytan råder en osund besatthet av att vi ska glömma allting så fort som möjligt

Den stora frågan är hur mycket muterade virus kan slinka igenom vårt immunförsvar, vare sig detta beror på naturlig smitta eller vaccin. Det är en av många ”unknown unknowns”. Det vi med säkerhet vet just nu är att det finns 9 olika mutationer som har sina ursprung i England, Brasilien, Sydafrika, Kalifornien, Japan, New York, Frankrike, Filipinerna och Indien som tillsammans är den drivande kraften bakom den fjärde dödsvågen under Coronapandemin.

Under ytan hos politiker, myndigheter, media och allmänheten råder en osund besatthet av att vi ska glömma allting så fort som möjligt och återgå till det ”normala” och status quo. Men det är bara en bedräglig förhoppning som inger en falsk trygghet och säkerhet. Istället måste världens alla länder gemensamt och i samarbete börja bygga upp en hållbar global hälsoberedskap och säkerhet inför nästa pandemi. Förmodligen kommer det globala samhället inte återgå till det ”gamla” normala; vi måste gemensamt skapa den ”nya” normaliteten för den nya framtiden.

Bara de som kan se det osynliga under ytan kan göra det omöjliga, och det finns ingen starkare kraft i det moderna samhället än en global social massrörelse som är beredd att kämpa för att undvika det oundvikliga. För detta krävs ett nytt sätt att tänka och handla. Världen behöver komma till insikt om att globala utmaningar endast kan lösas i global gemenskap och solidaritet eller som den framstående samhällsfilosofen Zygmunt Bauman uttryckte saken i sin Retrotopia: “Om människor inte utvecklar ett gemensamt, globalt samhälle är alternativet en gemensam grav”.

Därför behöver världen skapa en global moralisk vision, och ett moraliskt ansvarstagande och engagemang för att bekämpa ytterligare en hotande pandemi, liksom ett hotande kärnvapenkrig, en hotande klimatförändring, en anarkistisk finansmarknad, en teknisk utveckling som löper amok, och en fortsatt tillväxt av ekonomisk ojämlikhet och social orättvisa i världen.